Gängkriminalitet Om vi ska bekämpa gängen och de så kallade barnsoldaterna måste vi också rikta kritiken inåt. ”Barnsoldaterna” och gängens nya sätt att använda unga, villiga kriminella frilansare är inte bara ett tecken på förändring och brutalisering inom själva gängmiljön, utan också en sorglig symbol för ett svenskt välfärdssamhälle i förfall – ett samhälle där ojämlikheten eskalerar, där allt fler drömmer om att vara sin egen chef och där vissa inte nöjer sig med att bli självutnämnda influencerguruer, utan gärna tar till kriminella knep för att nå självständighet och status.

Barn som soldater. Brott som service. Samtidigt som Tidöregeringen har berömt sig själv för att ha lyckats få ned antalet gängrelaterade skjutningar har Sverige under samma period blivit ett epicentrum för en av vår moderna tids mest oroande utvecklingar: en utveckling där barn och unga rekryteras som kriminella frilansare för att utföra allt från smugglingsuppdrag till morduppdrag.

En del av den kriminella vardagen

Exemplen är många och spridda. Förutom att vi har sett flera exempel på detta i Sverige har svenska medborgare påträffats och gripits i många grannländer med vapen i handen och mord i blicken. Lägg därtill att fenomenet, som numera oftare beskrivs som crime-as-a-service, inte längre bara har sitt ursprung i Sverige, utan också observeras i flera andra länder som en sorts modern omorganisering av gängens arbetsfördelning och ekonomi. Personer som tar på sig och utför olika kriminella uppdrag på beställning verkar ha blivit en del av den kriminella vardagen i Danmark, Norge, Frankrike, Nederländerna och Tyskland – ja, både myndigheter och forskningen rapporterar till och med om liknande förhållanden i länder så långt bort som Hongkong och USA, i öst såväl som i väst.

Man ska inte döma hunden efter håren. Eller det är åtminstone vad vi säger till våra barn när vi försöker göra dem klokare, snällare och mindre fördomsfulla. Men vi kan ändå konstatera att det i dagens kriminalpolitik inte är någon större skillnad mellan yta och innehåll. Både Tidöregeringen själv och en lång rad andra riksdagspartier är i stort sett överens om att lösningen på Sveriges stora problem med gängkriminalitet är mer övervakning, hårda sanktioner och långa straff. Gunnar Strömmer har stolt talat om att Sverige ska bli bäst på att fängsla – och mycket bättre än danskarna, som från början inspirerade kampen mot gängen. På bara några få år planerar man att lägga miljarder och åter miljarder på att låsa in människor, med målet att Sverige ska bli det land i Europa som har flest fängelseintagna per capita.

Vi lever i vansinniga tider. Men det är ändå förvånande att höra en justitieminister och hans kollegor beskriva det som en politisk och samhällelig framgång när ett land har sett sig tvunget att låsa in en större andel av sina medborgare och personer med uppehållstillstånd. I vår naiva värld borde det väl vara tvärtom: låga fängelsetal borde vara ett tecken på att samhället mår någorlunda bra.

Kanske kan vi kräva lite mer?

Men man blir klokare. För inte nog med att fängelse – och mer fängelse! – har blivit en positiv berättelse. Detsamma gäller numera för barnen. Just nu sitter till exempel en 14-årig flicka på ett häkte för vuxna, misstänkt för att ha varit inblandad i mordet på en socialrådgivare. Det är ett av de första exemplen på att Sverige har sänkt straffbarhetsåldern till 14 år för vissa typer av grov brottslighet. Det är förstås sorgligt att så unga barn nu ska behandlas som vuxna. Det medger politikerna. Men det ändrar inte på det som de envist håller fast vid som en nödvändighetens politik. ”När barn kan döda”, lyder parollen, ”kan de också sitta i fängelse”.

Att barn i Sverige i allt högre grad är inblandade i dödliga och djupt kriminella händelser är tyvärr ett faktum. Springpojkarna och springflickorna har i viss utsträckning ersatts av de så kallade ”barnsoldaterna” – tonåringar som inte längre bara ”nöjer sig” med att delta i den kriminella världen genom att sälja droger eller gömma vapen, utan som nu själva skickas till fronten med skarpa vapen och sprängämnen. Barnen skjuter och spränger. Och politikerna agerar förstås som de brukar: de ropar ”mer fängelse!”.

Men kanske kan vi kräva lite mer, både av våra politiker och av oss själva? Som de många kritiska kommentarerna till det nu antagna lagförslaget om att sänka straffbarhetsåldern också visade, var i stort sett alla expertinstanser starka motståndare till förslaget. Från Rädda Barnen till polisen själv löd kritiken att detta inte var rätt väg att gå. Men en modern politiker låter sig förstås inte nedslås av lite kritik. Barnsoldaterna ska absolut låsas in. Och inlåsta blir de alltså.

Yasin har rätt

Kritiken rinner som vanligt av som vatten på en gås. Och när vi nu nämner att den mycket omdiskuterade så kallade ”gangsterrapparen” Yasin kanske är den som har formulerat den mest träffsäkra kritiken av kriminalpolitiken, vet vi förstås att vi gör både Yasin och oss själva en björntjänst. Men ändå. För som Yasin säger: ”Vad är skillnaden på Sverige och Kongo när Sverige också har barnsoldater?”

Oavsett om man gillar rapparen eller inte har han ju rätt. Det är intressant att hela debatten om crime-as-a-service och de svenska barnsoldaterna inte i mycket högre grad innefattar en kritisk granskning av det samhälle som bidrar till att sätta pistoler i händerna på mycket unga människor. Så skulle vi göra om vi talade om stridsberedda barn i Rwanda eller Kongo. Men i Sverige och svensk politik är förmågan och viljan till kritisk självrannsakan nära noll.

Och det behövs verkligen. För vad handlar berättelsen om barn i krig och kriminalitet i grund och botten om? Handlar den bara om att det finns onda människor där ute med onda avsikter? Eller kan den kanske också handla om att samhället självt har bidragit till att skapa grogrunden för denna annars vansinniga och våldsamma handlingsvilja hos till och med mycket unga människor?

Ojämlikheten ökar

Sverige har betydligt fler fattiga barn och barnfamiljer än sina nordiska grannländer. Samtidigt har Sverige en av Europas högsta nivåer av förmögenhetsojämlikhet (förmögenhets-Gini), och ojämlikheten har ökat markant under senare år. Unga i Sverige arbetar och studerar i betydligt lägre utsträckning än unga i andra nordiska länder. I Sverige kan vi fritt välja skola. Tyvärr är kvaliteten nära katastrofal, särskilt i utsatta områden där behovet av bra skolor är som störst. Och precis som skolorna har blivit en affärsmodell för entreprenöriella själar som vill tjäna pengar på välfärden, har Sverige också låtit stora delar av välfärdsstaten monteras ned och läggas ut på leveransbeting, så att affärsmännen kan ta över – däribland ett antal gänganknutna aktörer som har tagit över och utnyttjar centrala förebyggande insatser för sina egna skumma syften. Barnen har blivit soldater. Ja. Men mycket av det som borde se till att de inte blir inkallade i gängens arméer har samtidigt försvunnit och sålts till högstbjudande. Ja, sannerligen är allt skönt i du gamla, du fria, du fjällhöga nord.

I en nyare Ungdomsfokus-undersökning svarade svenska pojkar på den klassiska frågan om vad de vill bli när de blir vuxna. Man ska inte skratta åt människors drömmar. Men vi måste erkänna att vi har turnerat runt i landet med den som ett tragikomiskt exempel på den ”anda” som har skapats i det annars så ofta självgoda och självpromotande välfärds-Sverige, som några kanske fortfarande tror att vi lever i. Ja, det stämmer: de flesta unga killar vill helst bli ”egenföretagare”, alternativt ”idrottare” eller ”tränare”. Lite längre ned på listan kommer yrkesdrömmar som pilot eller chef. Top Gun eller toppchef.

Att bli något och för sig själv

Ett land behöver förstås drömmare och driftiga människor. Men det är ändå anmärkningsvärt att särskilt unga mäns framtidsdrömmar mer präglas av något som påminner om Hollywood och Lapidus Snabba cash än av faktiska yrken. Du vill bli chef? Okej. För vad? Över vem? Det får vi inget svar på. I stället handlar det om att vara sin egen boss, att vara självständig, att bli något i och för sig själv.

Som vi också tidigare har kommenterat i den här tidningen är det anmärkningsvärt att vi möter just samma drömmar i vår forskning och i de många samtal vi har med så kallade gängkriminella. Gängens ”barnsoldater” vill också bli bossar – en katalysator för sina egna dagdrömmar. De vill synas på sociala medier. De vill klä sig och leva som stjärnorna – som Zlatan eller Spotifycheferna.

Och det är egentligen inte så konstigt. Gängvärlden har alltid präglats av fatalistiska fantasier om framgång, synlighet och status. Men de drömmarna har fått extra grogrund i ett särskilt svenskt nu – ett nu som å ena sidan präglas av ett sällan skådat armod och en hopplöshet bland utsatta unga, skapat av ett bräckligt, nyliberaliserat välfärdssamhälle, och å andra sidan av ett samhälle som i allt högre grad hyllar entreprenörskapet och entreprenörerna. Tillspetsat: kanske är det inte så konstigt att barnen ansluter sig till gängens gangsterdrömmar när samma dagis och skolor som de går i också har blivit hemvist för det entreprenöriella och vinstdrivna.

Man ser det framför sig. Skolans rektor tittar förbi sjätteklassarna tillsammans med skolans ägare: ”Det har varit ett bra år”, meddelar de. ”Investerarna har fått rekordhög avkastning.” Den lille grabben, som hoppas på guld och gröna skogar, tittar upp och antecknar glatt på sin nya iPad, som han fick gratis för att ha valt just den här skolan.

Senare går han och kompisarna till pizzerian där man kan äta skolmaten. Skolan har sjävklart lagt ut matserveringen på entreprenad för att spara utrymme och pengar. Det är god business. Maten är en front för kriminalitet och är förstås usel. Men den göder tankarna. Hur var det nu? Om min plan på att bli professionell sportsman misslyckas kan jag i alla fall bli professionell businessman. Alternativt kan jag jappa någon och bli content creator.

David Sausdal

Erik Hannerz