Recension Selma Yousif Mesbah har läst Percival Everetts hyllade roman.
Vad händer när man låter den som inte får tala komma till tals?
Detta är en central fråga i den amerikanska författaren Percival Everetts uppmärksammade roman James. I den får slaven Jim från Mark Twains klassiska roman Huckleberry Finns äventyr ge sin version av berättelsen.
James är en vältalig och intellektuell man, han älskar att läsa och kan till och med skriva. Detta innebär att han är högst vältalig, precis som alla andra svarta, som dummar ner sitt språk till en slags slavslang, så fort vita människor är närvarande. Detta eftersom de inser att deras intelligens skulle uppfattas som ett hot, vilket skulle störa ordningen och försätta dem i ännu mer livsfara. James har en egen liten skola, där han lär barnen hur man fördummar sitt språk, åberopar häxkonster och vidskepligheter och verkar allmänt ovetande och omedveten om annat än det kroppsliga arbete som krävs av dem.
En fristad
Slavarna skapar på så sätt en egen värld, en av värdighet och människovärde, som blir en fristad där de vita förödmjukas i både sin ovilja att se dem som människor, och sin okunnighet. Denna sofistikerade språkliga lek inleder romanen, där James växlar mellan att tala som en slav, som den comic relief hans karaktär var i Mark Twains original, och som sig själv.
Frågan om språkets makt och vem som äger det gör att jag undrar hur han ska lyckas hålla skenet uppe inför Huck Finn, när de väl finner sig på flykt. James undan hotet om att säljas, Huck efter att ha fejkat sin egen död. Den språkliga frågan får därmed stå tillbaka för det hisnande äventyr som följer. Precis som i originalet finner de sig på irrvägar på floden Mississippi, där de kolliderar med diverse ångbåtar, stöter på patrull, kämpar mot stormar och skiljs åt flera gånger. Det är spännande, gripande och stundtals väldigt rolig läsning.
Men där Huckleberry Finns äventyr stannar vid en samvetsgrann och samhällsmedveten äventyrsberättelse, tar James det längre in i det amerikanska slaveriets och hyckleriets mörker, eftersom James erfarenheter är de av den ständigt misstänkte, nedvärderade och jagade svarta mannen. Han är en ägodel och kan inte vara någonting annat i sin egen rätt. Som en herrelös hund blir han upplockad av passerande vita, såld och köpt och såld igen, präglad med piska, beskjuten och jagad genom skog och mark.
Flyter lätt och obönhörligt
Genom allt detta har han språket, i form av böcker, en liten pennstump en annan slav stulit åt honom och en skrivbok han kommit åt av en minstrelgrupp, en grupp musiker som målar sig i blackface. Han ska skriva sin historia, det är vad han lovar alla slavar han möter, som en slags upprättelse för dem alla.
Det måste ha varit en utmaning för översättaren Sofia Nordin Fischer att fånga den slang som slavarna pratar på svenska, och till en början reagerar jag på att det språket inte hör till något. Det går inte att härleda till slaveriet eftersom det är på svenska, i stället låter det som en blandning lantliga dialekter, vilket gör att frågan blir en annan, en om elitism och allmänt människoförakt, där James verkar stå för elitismen. Men allteftersom slangen tonas ner, fyller det sin funktion som avledningsmanöver, och läsningen flyter lika lätt och obönhörligt som den väldiga, rasande Mississippifloden.
Selma Yousif Mesbah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
