En sorglig vacker värld

Den libanesiske regissören Cyril Aris har gjort ett bra kärleksdrama med krigsdrabbade Beirut som fond. Filmen hade dock vunnit på en mer allvarlig ton redan från början. De komiska inslagen funkar inte så bra, vilket drar ner betyget en aning. Det tycker Jon Andersson som sett “En sorglig vacker värld”, med svensk premiär i helgen.

Nino och Yasmina går i samma klass i småskolan. Ninos föräldrar är döda och Yasminas mamma och pappa håller på att skiljas. De båda barnen hittar en gemenskap i utanförskapet och blir ett par. Men de tappar kontakten då Yasmina flyttar från området med sin mamma. 

I 20-årsåldern träffas de på nytt och inleder ett förhållande. Men det är inte lätt att leva ett vardagsliv i ett Beirut märkt av krig och bomber. Yasmina vill lämna Libanon medan Nino har svårt att släppa taget. Mitt emellan hamnar dottern, precis som Yasmina gjorde under sin barndom. 

Funkar till viss del

Med “En sorglig vacker värld” har den libanesiske regissören Cyril Aris skapat ett poetiskt kärleksdrama med det krigsdrabbade Beirut som fond. Det är ett koncept som funkar åtminstone till viss del. 

Allra bäst är tillbakablickarna som skildrar Nino och Yasmina som barn. Det är fint när Nino håller upp en bild på sina döda föräldrar och berättar att de nu är på något han kallar för “ön”. En sorts metafor för paradiset. Samtidigt får vi följa Yasmina när hon slits mellan de båda föräldrarna, som i filmen presenteras som en sorts ansiktslösa figurer svåra att nå för ett litet barn. 

Bra skådespelare

Den del av filmen som handlar om Nino och Yasmina som vuxna är inte lika gripande. I alla fall inte till en början. Aris försök att göra komedi är inte helt lyckat. Skämten känns mest konstlade och tillgjorda.  När dottern föds och och en allt tydligare konflikt uppstår mellan Nino och Yasmina om huruvida de ska stanna eller lämna landet får filmen en allvarligare ton, vilket gör att den blir bättre.

Hasan Akil och Mounia Akl är bra i rollerna som Nino och Yasmina. Jag gillar också att filmen hoppar fram och tillbaka i tiden och att Aris inte känner ett behov att förklara allt utan låter oss i publiken fylla i en del av luckorna på egen hand. 

På det hela taget har Cyril Aris gjort en bra debutfilm. Filmen hade dock vunnit på en mer allvarlig ton redan från början. De komiska inslagen funkar inte så bra, vilket drar ner betyget en aning. 

Jon Andersson