Kärlek och andra diagnoser

Det är sällan begreppet “en hjärtevärmande komedi” varit så passande som i Daniel Sawkas “Kärlek och andra diagnoser”. Jon Andersson ger ett högt betyg till den svenska dramakomedin.

Begreppet “en hjärtevärmande komedi” har blivit en klyscha bland såväl filmbolag som recensenter. Ett uttryck det är lätt att slänga sig med och missbruka. Men det är sällan uttrycket varit så passande som för att beskriva filmen “Kärlek och andra diagnoser”, med svensk premiär i helgen. 

Förmedlar sårbarhet

I filmen får vi följa Hans (Carl Kristoffersen), en ung man som har både autism och add och vars högsta dröm är att ha en flickvän. Men det är inte lätt. Hans har problem med det mesta: Nya människor, trängsel och höga ljud. När han flyttar till ett boende för personer med liknande utmaningar träffar han Sophie (Tuva Beckman). Trots att de är väldigt olika, Sophie är utåtagerande och impulsiv, hittar de varandra. Precis som Hans har Sophie på grund av sin autism och adhd haft svårt att knyta an till andra människor. Men det är som att de båda finner ett lugn hos varandra som de aldrig hittat förut. För första gången i livet känner de sig inte ensamma. 

Regissören och manusförfattaren Daniel Sawka har gjort en fin dramakomedi som talar direkt till hjärtat. Carl Kristoffersen och Tuva Beckman är mycket bra i de båda huvudrollerna och lyckas förmedla en sorts sårbarhet som det nästan går att ta på. Det är alldeles för sällan som människor med den typen av utmaningar som Hans och Sophie brottas med får utrymme på vita duken. Något som gör filmen extra viktig. 

Väcker starka känslor

Jag ska inte sticka under stol med att filmen har sina brister. Manuset är emellanåt lite väl tunt och slutet känns som hämtat ur standardmallen för en romantisk komedi. Men det vägs upp av de fördjupade karaktärsbeskrivningarna samt den trovärdiga och ofta roliga dialogen. 

Kanske är betyget något i överkant. Men till skillnad från många andra filmer på höstens biorepertoar är “Kärlek och andra diagnoser” en film som väcker starka känslor. För mig räcker det långt. 

Jon Andersson