Från förnekande till bekräftelse 

Mångfald Hur bör ett samhälle förhålla sig till kulturell mångfald? Frågan har fått förnyad aktualitet genom den svenska integrationspolitikens förändring. Bakom olika integrationspolitiska ståndpunkter finns skilda föreställningar om kulturella olikheter och deras plats i samhället. Dessa kan beskrivas som en skala från förnekande över acceptans och erkännande till bekräftelse. Ett sådant perspektiv kan bidra till att förstå både dagens integrationsdebatt och de politiska förändringar som ägt rum under senare år.

Kulturell mångfald är inget nytt. I stora delar av världen har människor med olika språk, religioner och traditioner levt sida vid sida under århundraden. Men samhällen har förhållit sig på olika sätt till denna mångfald, och synen på kulturella olikheter har varierat mellan länder och över tid.

För att tydliggöra dessa skillnader vill jag föreslå en modell med fyra normativa idealtyper: assimilation, kulturrelativism, mångkulturalism och interkulturalism.

Med modellens hjälp vill jag urskilja och analysera olika förhållningssätt till kulturell mångfald, liksom de föreställningar om relationen mellan minoriteter och majoritetssamhället som ligger bakom dem.

En idealtyp är en analytisk renodling, inte en beskrivning av ett samhälle i alla dess delar. De fyra idealtyperna representerar inte heller historiska stadier som samhällen nödvändigtvis genomgår. Flera kan förekomma samtidigt inom ett och samma samhälle, och förskjutningar kan ske i båda riktningarna längs kontinuumet.

Assimilation – förnekandets filosofi

Assimilation utgår från att en dominerande kultur utgör samhällets norm. Den som tillhör en minoritet eller kommer till ett nytt land förväntas successivt anpassa sig till denna kultur – språkligt, socialt och kulturellt. I sin mest långtgående form innebär assimilation att minoritetens kulturella särdrag med tiden försvinner.

Assimilationen kan därför sägas vila på förnekandets filosofi. Det betyder inte att kulturella skillnader bokstavligen förnekas. Det som förnekas är snarare deras legitimitet eller värde som bestående inslag i det gemensamma samhället. Relationen är huvudsakligen enkelriktad: minoriteten förväntas förändras, medan majoritetssamhället i princip förblir detsamma.

Det idealtypiska budskapet är: ”Bli som vi.”

Assimilation är inte bara historia. Assimilatoriska föreställningar är fortfarande starka i många samhällen. Inte minst i Europa har integrationsdebatten kommit att betona majoritetssamhällets språk, normer och värderingar och invandrarens skyldighet att anpassa sig till dessa.

Det behöver inte innebära krav på fullständig kulturell likriktning. Men när förändringen huvudsakligen förväntas ske hos den som kommer till landet finns ett tydligt assimilatoriskt inslag.

Kulturrelativism – acceptansens filosofi

Den andra idealtypen innebär att kulturella skillnader inte behöver försvinna. Olika grupper kan behålla språk, religioner, traditioner och levnadssätt och ändå leva inom samma samhälle. Detta kan beskrivas som acceptansens filosofi. 

Budskapet är:  ”Du och din grupp får vara annorlunda.”

Det är ett betydande steg från assimilationen. Men acceptans är inte detsamma som erkännande. Man kan acceptera en grupps sätt att leva utan att betrakta dess kultur som värdefull för det gemensamma samhället.

USA visar hur olika idealtyper kan samexistera. Landet har en stark assimilationstradition men samtidigt en långtgående tolerans för grupper som lever efter egna religiösa och kulturella normer. Amishfolket har exempelvis kunnat bevara ett levnadssätt som i flera avseenden skiljer sig radikalt från majoritetssamhällets.

Liknande förhållanden finns på andra håll. I Latinamerika finns ursprungsfolk som har bevarat egna språk och traditioner och ibland lever relativt avskilda från majoritetssamhället. Indien i sin tur rymmer en mycket stor mångfald av etniska grupper, med egna språk, religioner och kulturella traditioner.

Här framträder också kulturrelativismens begränsning. Ett samhälle kan acceptera stora kulturella skillnader och samtidigt vara starkt segregerat. Människor kan leva bredvid varandra utan att egentligen leva med varandra.

Mångkulturalism – erkännandets filosofi

Mångkulturalismen går ett steg längre. Kulturella skillnader accepteras inte bara; mångfalden tillerkänns ett positivt värde. Människor med olika kulturella bakgrunder betraktas som delar av samma samhälle samtidigt som de ska kunna behålla viktiga delar av sina kulturella identiteter. Mångkulturalismen kan därför beskrivas som erkännandets filosofi. 

Budskapet blir: ”Dina och din grupps olikheter har ett värde.”

Skillnaden mot kulturrelativismen är viktig. Kulturrelativismen säger att den andre har rätt att vara annorlunda. Mångkulturalismen säger dessutom att olikheten är legitim och kan vara ett värdefullt inslag i det gemensamma samhället.

Det kan uttryckas genom att minoritetsspråk och kulturella traditioner får offentlig synlighet, att minoriteters historia inkluderas i undervisningen och att samhällets institutioner ger utrymme åt olika kulturella erfarenheter. Kanada är ett tydligt exempel på ett land där mångkulturalismen fått en stark ställning som offentlig princip.

Sverige rörde sig under 1970-talet tydligt i denna riktning. Den tidigare assimilatoriska hållningen ersattes av en politik som betonade invandrares möjligheter att bevara sin kulturella och språkliga identitet samtidigt som de skulle delta i samhället.

Men även ett mångkulturellt samhälle kan bestå av grupper som lever parallellt. Erkännande leder inte automatiskt till möten och ömsesidig påverkan.

Interkulturalism – bekräftelsens filosofi

Den fjärde idealtypen går ytterligare ett steg. Interkulturalismen utgår från att mötet mellan människor med olika kulturella erfarenheter har ett värde i sig. Olikheten accepteras och erkänns, men därutöver finns en öppenhet för ömsesidig påverkan och förändring. Interkulturalismen kan därför beskrivas som bekräftelsens filosofi. 

Budskapet är: ”Våra olikheter kan berika och förändra oss båda.”

En central fråga som skiljer idealtyperna åt är vem som förväntas förändras. Vid assimilation är det huvudsakligen minoriteten. Kulturrelativismen tillåter grupper att leva sida vid sida, medan mångkulturalismen erkänner deras olikheter som värdefulla delar av samhället. Interkulturalismen öppnar däremot för att alla parter förändras genom mötet.

Här är relationen inte längre enkelriktad. Det är inte bara minoriteten som förändras i mötet med majoritetssamhället. Majoriteten förändras också. Nya kulturella former kan dessutom uppstå som inte helt tillhör någon av de ursprungliga kulturerna.

Sådana processer ser vi inom matkultur, musik, litteratur, konst, mode och språk. Maträtter som en gång betraktades som främmande blir delar av vardagskulturen. Musikaliska traditioner blandas, ord vandrar mellan språk och konstnärer kombinerar erfarenheter från olika kulturella världar.

Men detta betyder inte att något samhälle som helhet är interkulturellt. Interkulturalismen är framför allt ett normativt eller regulativt ideal. Maktförhållanden, ekonomiska skillnader, segregation och majoritetskulturens institutionella styrka begränsar ömsesidigheten. Det är dessutom lättare att ta till sig en annan kulturs mat eller musik än att låta mötet påverka grundläggande värderingar och sociala normer.

Interkulturalismen existerar därför främst partiellt, i vissa miljöer och på vissa områden. Som generell samhällsordning är den ett ideal att sträva mot. Därmed är den också den mest kreativa och den mest utopiska av de fyra idealtyperna.

Sverige – tillbaka till assimilation?

Sverige visar särskilt tydligt att rörelsen inte behöver gå från assimilation mot interkulturalism. Under efterkrigstiden skedde en förskjutning från ett assimilatoriskt synsätt mot större acceptans och erkännande av kulturell mångfald. Den fick ett tydligt politiskt uttryck under 1970-talet.

Under senare år har rörelsen delvis gått i motsatt riktning. Kraven på anpassning har fått större plats i integrationsdebatten. Svenska språket, arbete, självförsörjning, samhällskunskap och svenska normer och värderingar har kommit alltmer i centrum.

Med modellens terminologi kan detta beskrivas som en förskjutning i assimilatorisk riktning. Det är inte fråga om assimilation i renodlad form. Kulturella och religiösa olikheter accepteras fortfarande inom vida ramar. Men riktningen på anpassningen har blivit tydligare: den som kommer till Sverige förväntas i högre grad anpassa sig till ett redan existerande svenskt samhälle.

Sverigedemokraternas ökade politiska inflytande har varit en viktig del av den miljö där denna förskjutning ägt rum. Men utvecklingen begränsar sig inte till Sverigedemokraterna eller regeringspartierna. Krav på språk, arbete, samhällskunskap och eget ansvar har fått större betydelse också inom andra delar av det politiska landskapet. Samtidigt finns betydande skillnader mellan partierna. De kan sägas inta olika positioner längs kontinuumet, och ett och samma parti kan förena inslag från flera idealtyper.

Integrationspolitiken handlar därför på ett djupare plan inte bara om arbete, språkkrav, medborgarskap eller migration. Den handlar om vilken grundläggande hållning till kulturella olikheter som ska dominera.

Ska “de andra” framför allt anpassas? Ska olikheter accepteras? Ska de erkännas som något värdefullt? Eller ska de bekräftas genom en öppenhet för att mötet mellan olika kulturella erfarenheter också kan förändra majoriteten och det gemensamma samhället?

Sett ur detta perspektiv kan den svenska utvecklingen under senare år beskrivas som en rörelse tillbaka längs det normativa kontinuumet – från en starkare betoning av erkännande av kulturell mångfald mot en starkare betoning av anpassning och assimilation.

Interkulturalismen ligger samtidigt långt från att vara en allmän samhällsprincip. Den finns omkring oss i begränsade former – i språket, musiken, maten, litteraturen, konsten och människors vardagliga möten. Men som samhällsideal återstår den till stor del att förverkliga.

Den fjärde idealtypen beskriver därför inte det samhälle vi lever i. Den formulerar snarare en möjlighet: ett samhälle där olikheter inte förnekas, inte bara accepteras och inte bara erkänns, utan bekräftas som en möjlig källa till ömsesidig utveckling och gemensamt nyskapande.

Géza Nagy

geza.nagy42@gmail.com