“Min dröm är att SD:are och vänsterpartister ska garva åt filmen tillsammans”

Intervju Han ligger bakom humorsuccéer som “Grotesco” och “Svenska Nyheter” och är aktuell med komedin “Flaggan”, med biopremiär i helgen. En film som utspelar sig under valnatten då SD kom in i riksdagen. Dagens Arenas Jon Andersson har träffat Michael Lindgren och pratat gymnasieminnen, SD:s valframgångar och hur den högerextrema profilen Nick Alinia kunde bjudas in som panelist i SVT-programmet “IFS – Invandrare för Svenskar”.

Jag träffar Michael Lindgren i foajén på Scandic Anglais vid Humlegården i Stockholm. Han droppar in några minuter sent med två klädpåsar i händerna. Det märks att han är lite uppe i varv. Det är bråda dagar för regissören, skådespelaren, manusförfattaren och programmakaren. Premiären för hans nya film “Flaggan”, om två Sverigedemokrater som går vilse i Rinkeby, är bara dagar bort. Slutklippningen av filmen blev nyligen klar och marknadsföringen av filmen är i full gång. Det tar en liten stund för honom att komma ner i varv, men snart slår vi oss ner i en soffgrupp med utsikt mot Humlegården med varsin kopp kaffe i handen.

Gjorde filmer på gymnasiet

I dag är Lindgren ett av de mest etablerade namnen i humor-Sverige med succéer som “Grotesco”, “Svenska Nyheter” och “Herr Talman” på meritlistan. Men kanske hade han inte varit där han är i dag om det inte vore för en teatergrupp i hemorten Lidingö. 

– Kärnan i gänget som sen blev Grotesco var egentligen en ungdomsteatergrupp från Lidingö som älskade att hitta på små sketcher och filma det. Långt innan Youtube fanns. Redan i mellanstadiet skrev Henrik Dorsin, som var min klasskompis, sin första originalmusikal. Sen fortsatte vi bara göra grejer och när vi blev vuxna så anslöt sig flera professionella skådespelare. Men jag, Henrik Dorsin och Emma Molin är alla kvar från Lidingötiden, berättar han. 

Själv kom jag i kontakt med Michael Lindgren redan under gymnasiet, då vi gick i parallellklass på Mediagymnasiet i Nacka, en av Sveriges första medieutbildningar på gymnasienivå. Att han och kamraterna från Lidingö var lite duktigare än oss andra på att göra film och skriva manus märktes redan då. 

– Vi kom direkt från högstadiet och kanske spöade vi de flesta med våra filmer för att vi hade hållit på redan. Vi hade kommit en bra bit, konstaterar han.  

Bland annat gjorde Michael Lindgren och kompisarna filmen “Subway Justice” som blev en snackis på skolan. 

– Det var en ganska fånig berättelse om någon sorts mörk superhjälte som hade cowboyhatt och lång rock och som verkade som en hämnare.  Någon sorts vigilante i tunnelbanan som tog hand om folk som hade fötterna på sätet och sånt. Vi gjorde det lite quirky, med överdriven humor, musik och med en känsla för filmberättande som jag tror väckte lite uppseende i plugget.

Skulle “breaka i stan”

Efter gymnasiet fortsatte gänget att göra teater på Lidingö och år 2000 satte de upp en krogshow. Men efter det kände Lindgren att det var dags att göra något annat.

– Jag började känna mig jävligt trött på att harva på Lidingö, så jag och Henrik bestämde oss för att nu skiter vi i det här. Det var uppenbart redan då att Henrik Dorsin var ett komiskt geni. Jag hade lite bättre självförtroende men mindre talang, så jag peppade honom “att nu ska vi breaka i stan”. 

Dorsin skrev manus och stod på scen medan Lindgren producerade och regisserade. Men att slå igenom på teater – och revyscenerna i Stockholm skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

– Det var skitsvårt att få en scen någonstans. Vi försökte överallt i stan. Till slut så fick vi hyra foajen på Tribunalen på Hornsgatan och där satte vi upp Henriks första show “Slängar av sleven” 2003, berättar Lindgren. 

Efter det fortsatte Lindgren och Dorsin att göra projekt ihop. 2006 gick de ihop med delar av det gamla barndomsgänget och nytillkomna skådisar för att delta i SVT:s tävling “Humorlabbet”. Förstapris var en egen humorserie i SVT – och det blev Grotesco.

– I början var det mer crazy och inte så himla politiskt. Säsong två blev lite mer politisk och säsong tre mycket mer politisk, säger han.

Skalade bort

Den tredje säsongen som sändes på SVT 2017 innehöll avsnitt som “Flyktingkrisen – en musikal”, ”2022 – ett framtidsscenario”- utformad som en framtida valvaka i tv och “Ladies Night” – om patriarkala strukturer i humorbranschen. Men Lindgren var inte mätt på att göra politisk humor. Tvärtom. I samband med att tredje säsongen av “Grotesco” sändes fick han uppdraget att försöka få igång en svensk motsvarighet till det politiska satirprogrammet “The Daily Show”. Flera försök hade gjorts utan att få fäste. Lindgren menar att det finns flera orsaker till att han lyckades så bra med “Svenska Nyheter” när andra satsningar gått bet.

– Många av de andra satsningarna var det jag kallar för perukhumor. Man skojade om hur det såg ut och hur det kändes, men man glömde bort själva substansen. När jag fick i uppdrag att utveckla ett sådant program för SVT så skalade vi bort allt det där och fokuserade bara på substansen. Vi kom fram till att det räckte med en snubbe och ett skrivbord. Vi tog bort allt annat och satsade alla pengar på en enkel scenografi, publik och manus. Alltså journalister, researchers och komiker som skriver substantiellt och politiskt meningsfullt humormaterial.

Konceptet blev en succé och på fredag är det premiär för säsong 18 av det populära humorprogrammet. Michael Lindgren har dock sedan länge lämnat programmet och sökt sig vidare mot nya projekt. Det senaste året har all energi ägnats åt filmen “Flaggan”, en komedi om valnatten 2010 då SD kom in i riksdagen, med svensk premiär i dag fredag.  

– Det första fröet till filmen föddes redan då när bilderna från SD:s valvaka kom, med de här männen som gastade ‘Jimmie Åkesson tjalalala’. Jag ville vara på den platsen den stunden och sätta mig in i deras perspektiv, berättar han.

Tre typiska Sverigedemokrater

I filmen får vi följa de tre unga Sverigedemokraterna Ville, Tobias och KJ, som efter beskedet att partiet kommit in i riksdagen får i uppdrag att bege sig till Rinkeby torg för att hänga upp en enorm svensk flagga. Enligt den Björn Söder-liknande partistrategen som ger dem uppdraget, en symbol för att nationalistiska SD nu koloniserat Rinkeby. 

Genom de tre karaktärerna ville Lindgren spegla tre typiska Sverigedemokrater vid den här tiden.

– Jag föreställer mig att Ville kommer ifrån en moderat familj som han gör uppror emot, genom att vara lite mer anti-PK och göra farsan förbannad. Tobias, som är hans yngre kusin, har från början inspirerats av Ville men efterhand blivit mer ideologiskt driven. Han tror på värdekonservatismen och på nationalismen som idé. Jag tror att han högaktar Jimmie Åkesson som ledare för Sverigedemokraterna, men kanske ännu mer Mattias Karlsson som en sorts ideologisk kompass. Och sen träffar de KJ på den här valvakan som är en annan sort och som kanske har en bakgrund som skinnskalle i Lund på 90-talet men som nu tagit på sig kostym. Jag tycker att det är tre ganska distinkta SD-sorter som jag är övertygad om fanns. Särskilt då, 2010.

Blir kvar i Rinkeby

Men det går inte så lätt som de tre SD:arna tror och de blir kvar i Rinkeby betydligt längre än vad de tänkt. KJ försvinner snart, samtidigt som Ville och Tobias fortsätter att irra runt i området. Att de befinner sig just på den platsen är viktigt, menar Michael Lindgren. 

– Rinkeby är superviktigt för filmen. Det är ju kanske den mest kända symbolen för det som då från SD-håll upplevdes som det havererade mångkultursamhället. Så bara som en komisk premiss är det själva grejen. Alltså två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby.

Huvuddelen av filmen är inspelad på plats i Rinkeby. För att det skulle funka var det viktigt att få med sig Rinkebyborna på båten. 

–  En del av projektet var att bygga relationer med lokalsamhället och förklara att vi ville göra någonting bra. Att vi skulle göra en film om några SD-snubbar som kommer och kränker ert torg med en jättestor flagga. Det visste jag att jag var tvungen att förankra. 

2010 var en helt annan tid. Eller hur? 

–   Det är en annan nyckel till att göra det just 2010, för att det var en lite oskyldigare tid. Det var innan gängkrigen hade slagit sönder familjer och det hade blivit som allra värst med skjutningar och sprängningar och sånt. Men det var också en tid med en jättestor somalisk inflyttning. Det var en cocktail av faktorer som gjorde att det gick så jävla illa sen. Dels  hade du en avveckling av samhället. Under Reinfeldt 1 och det borgerliga styret i Stockholm så avvecklade man mycket service i Rinkeby. Polisen fanns inte kvar på samma sätt. Försäkringskassan och stadsdelsförvaltningen flyttade till Kista för att man skulle effektivisera och slå ihop allting. Så samhällsservicen försvann. Och samtidigt som det hände så hade man en väldigt stor somalisk inflyttning, på samma gång som många andra grupper flyttade därifrån. 

Skräckpropaganda

Det som hände på valkvällen 2010 skulle också komma att förändra svensk politik i grunden, enligt Lindgren. 

– Det finns så himla mycket man kan tänka på i relation till den där natten. Det finns ett före och ett efter. Efter det har vi inte kunnat bilda några stabila regeringar för att vi har hållit på med decemberöverskommelser och  januariavtal . Nu har vi Tidö, för till slut kunde man inte ignorera ett parti som nu till och med är större än Moderaterna. Jag tycker att det är väldigt intressant och det hänger också ihop med den perioden som jag kallar för åsiktskorridoren mellan 2005-2015. Under de åren var det extremt politiskt känsligt att prata om invandring och integration på ett sätt som riskerade att tolkas som SD-vänligt. Det tror jag är en väldigt stor del av förklaringen till att SD växte så mycket. Varför ska vi inte kunna prata om antal invandrare som kommer under en given tid och hur vi integrerar dem med arbeten, boenden, utbildning och så vidare? Det var helt absurt att vi inte kunde göra det i ett välfärdssamhälle som Sverige. 

Men tycker du att  pendeln svängt för långt åt andra hållet nu? 

– Det är klart att pendeln har svängt för långt på vissa sätt. Men om de andra partierna hade tagit i det på ett sundare sätt så hade SD:s narrativ inte fått så stor plats. Sen tror jag inte, till skillnad från många andra i det vänsterliberala etablissemanget, som jag ändå anser mig tillhöra, att SD är en ulv i fårakläder som ljuger om vilka de är. De har nazistiska vit makt-rötter, men inte bara. Jag skulle säga att konservativ nationalism och en sorts gråsosseideal som romantiserar folkhemmet är minst lika starka delar av deras fundament.

Men vad tror du skulle hända om SD fick bestämma själva? Det finns ju de som menar att de skulle vilja begränsa demokratin på Trumpmanér. 

– Jag tycker att det är skräckpropaganda, ärligt talat. De har inte lagt några sådana förslag eller visat att de har auktoritära tendenser på det sättet. Utrensningen som de har gjort, genom att ändra partiprogrammet och utesluta rasistiska medlemmar, tror jag är på riktigt. De har splittrats två gånger i denna process, först bröt Nationaldemokraterna sig ut 2002 och efter införandet av nolltoleransen mot rasism uteslöts Kasselstrands fraktion, som bildade AfS 2018. De har varit tvungna att städa ur för att komma in i värmen, närma sig borgerligheten och bli trovärdiga hos medelklassen. Och det har kommit in nya generationer av SD:are som absolut inte kommer ur vit makt eller så. Det är så de har vuxit och är Sveriges andra största parti i dag. Att fortsätta brunsmeta dem som att ingenting alls förändrats tycker jag är intellektuellt ohederligt. Det betyder inte att det inte finns etnonationalistiska tendenser kvar – kampanjer som “Längtar du hem till Mogadishu” är inte riktad till frivilliga återvandrare, det är en rassig hundvissla. Ett annat tydligt exempel på deras splittrande retorik är den största smurfen av dem alla – Richard Jomshof – som har ett fullkomligt avhumaniserande sätt att prata om muslimer.

Inte partipolitisk

Om vi går tillbaka till filmen. Nu kommer den precis innan valet. Vad kommer den att ha för påverkan tror du?

– Jag tror inte att den kommer att ha någon större påverkan. Det är ju faktiskt framför allt en jävligt fröjdig, dum buddy komedi. Två galna snubbar som hamnar på ett tokigt äventyr i en kontext som de inte förstår. Det är ganska allmänmänskligt och mest av allt roligt. Det kanske får någon att tänka till på marginalen, men jag har ingen avsikt att den ska ha någon valpåverkan. Jag ser inte filmen som partipolitisk, utan som en film om ett vägskäl i svensk modern historia. Jag använder de två SD-killarna för att skoja om hela Sverige.

Men att det är väl ändå uttänkt att den släpps så nära inpå valet? 

– Ja, det är en PR-strategi och ingenting annat. Och det är ju smart. För det gör ju att folk blir peppade och intresserade. Det hade varit ganska tråkigt om den kom två veckor efter valet. Då hade ingen sett den.

Vad tror du att SD-företrädare kommer att tycka om den?

– Det vet jag inte. Det ska bli väldigt spännande. Jag hoppas att de kommer att tycka om den. För min dröm är att SD:are och vänsterpartister och sossar och moderater ska kunna sitta i samma salong och garva åt den här filmen tillsammans. Kanske åt olika saker, men ändå ha någon sorts gemensam nämnare och referens. Det tycker jag är den finaste typen av underhållning. När man kan hitta en krysspunkt där vi kan garva tillsammans. Därför tycker jag att det är så häftigt att den går på bio också. För att just att sitta i en biosalong och skratta tillsammans är väldigt speciellt. Egot blir lite upplöst. När det är liksom 200 pers runt omkring en. Då hör du inte dig själv, så då garvar du mycket mer. 

Kontrovers kring Alinia

Samtidigt som Michael Lindgren höll på med efterproduktionen av filmen blev han också en av huvudpersonerna i en kontrovers kring SVT-programmet “IFS- invandrare för svenskar” som blossade upp i början av sommaren. Lindgren, som var med och startade programmet, blev inför den senaste säsongen ombedd att komma med förslag på kontroversiella namn som kunde vara möjliga panelister i programmet, och föreslog bland annat Yasin Byn och Nick Alinia. Den senare är enligt EXPO högerextrem aktivist och har gjort sig känd för videos på sociala medier där han konfronterar alltifrån klimataktivister till Palestinademontranter och politiker han inte gillar. EXPO:s kartläggning visar att Alinia har kopplingar till nynazistiska och våldsbejakande organisationer, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och Aktivklubb Sverige.

Varför SVT valde att boka Alinia säger Lindgren att han inte har insyn i, eftersom han inte deltog i det redaktionella arbetet och inte hade insyn i processen. Vanligtvis lyfts kontroversiella namn upp till ansvarig utgivare, men så skedde inte i detta fall enligt uttalanden från ansvarig utgivare Helena Olsson. I en stillbild som Alinia la ut från besöket på SVT gör han vad många tolkat som en vit makt-gest. Helena Olsson meddelade senare i en text i Dagens Nyheter att avsnittet med Alinia inte kommer att sändas. 

– Hade jag jobbat som producent hade jag gjort min research och vetat exakt vem vi hade att göra med. Vad jag hade beslutat i det läget vet jag inte, säger Lindgren.

Även om det inte är ditt ansvar, till syvende och sist var det ändå du som föreslog att en sådan person kunde vara med i programmet. En person som enligt EXPO har kopplingar till NMR och Aktivklubb Sverige. Vad tänker du om det ? 

– Han var bara på min radar i periferin, som en ny Chang Frick eller Hanif Bali-typ. Givet efter allt jag har hört och det du säger så kanske jag inte hade föreslagit honom. Men det blir en väldigt hypotetisk situation. Om det är så att Nick Alinia har aktiva kopplingar till organisationer som NMR, om han är ideologisk rasist eller uppmuntrar till hot och hat och våld mot journalister skulle jag inte vilja att han var med i IFS. Men för att avgöra det så behöver jag göra min egen research. Och jag tar inte ditt andrahandsvittnesmål om vad EXPO säger som absolut sanning.

Du skulle vilja prata direkt med EXPO i så fall?

– Ja. Då skulle jag vilja veta vad han gjort då, exakt vad han gjort. Jag tycker att det har funnits en tendens i svensk offentlighet att brunsmeta och misstänkliggöra personer genom guilt by association. Det andra är att jag är yttrandefrihetsextremist. Jag tycker i princip att om du inte har begått yttrandefrihetsbrott, och det är hets mot folkgrupp eller förtal, så har du rätt att yttra dig i svensk offentlighet. Och han är inte dömd eller ens åtalad för sådana brott, vad jag vet. Då undrar jag, var är den rykande pistolen? 

Michael Lindgren säger också att det var fel av SVT att inte sända programmet.

– Jag jobbade inte med programmet. Jag har inte sett inspelningen. Men jag har hört av de som var där att han fick rätt mycket skit. Och att han såg ganska torr och tråkig ut, för att han inte är en rolig person. Det är inte så att han inte fick mothugg. Det är inte heller så att man legitimerar en persons åsikter för att man sitter bredvid den personen i ett rum. Det är inte så det fungerar. Om du sitter där och håller käften eller fnissar med, då legitimerar du personen. Men om du säger emot, då gör du tvärtom. Då står du upp mot personen. Och det är det vi behöver lära oss i Sverige. Det enda som krävs för att ondskans ska segra är att de goda är tysta.

Vill göra nyårsspecial

Den närmaste tiden har Michael Lindgren tänkt ägna åt att vila upp sig. Produktionen av “Flaggan” har varit intensiv. Beslutet om att filmen skulle göras kom först i november och hela 2026 har ägnats åt inspelning och efterproduktion. Slutklippningen blev klar bara några dagar innan den första förhandsvisningen i förra veckan.

– Jag måste ha semester. Jag jobbade ju rakt igenom hela sommaren. Så jag har inte haft någon semester alls, säger han. 

Men det kan dock bli en kort semester om han får möjlighet att ägna sig åt ett nytt drömprojekt. 

– Jag har en aktuell idé som det är lite brådis med. Det är att jag skulle vilja göra en nyårsspecial av “Herr talman”. En dockmusikal om regeringsbildningen nu efter valet. För det kommer att bli en sån jävla cirkus. Hur det än går så kommer det bli katastrof. Jag tror att det skulle bli en jävligt rolig dockmusikal. Jag hoppas att vi kan få till det. Men jag vet inte om vi hinner.

Jon Andersson