Så blir vi alla förlorare när 14-åringar sätts i fängelse

Problemet med debatten om straffbarhetsålder är att den skymmer sikten för den verkligt viktiga frågan.

I måndags skulle riksdagen ha röstat för att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Spelteoretikerna vill göra gällande att det hela är en pinsam förlust för Moderaterna. I själva verket är det alla vi andra som är de stora förlorarna.

Under 2025 har antalet 13–14-åringar som misstänks för allvarliga våldsbrott trefaldigats. Det handlar om allt från mord och mordförsök till vapenbrott och sprängningar. Det är tydligt att något extraordinärt måste göras. 

Experterna avrådde

Gunnar Strömmer och Moderaterna ville i sin iver att verka handlingskraftiga sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Majoriteten av experterna i den egna utredningen avrådde. Barnombudsmannen likaså. Motivet var enkelt: Det finns inga vetenskapliga belägg för att en lägre straffbarhetsålder leder till en minskning av den allvarliga brottsligheten. 

Samtidigt diskuterade Kriminalvården huruvida de intagna skulle få ha med sig gosedjur eller ej.

Socialdemokraterna drabbades av en annan iver än Moderaterna, nämligen den att inte verka mindre hårdföra än sina politiska motståndare. 14-åringar kan gott fängslas, slog kongressen fast. 

Problemet med debatten om straffbarhetsålder är att den skymmer sikten för den verkligt viktiga frågan: Hur ska vi se till att unga våldsverkare på 10, 15 eller 20 års sikt blir fungerande individer och samhällsmedborgare?

Frågan är svår, men unga våldsverkare bör få ett straff för brottet de begått. Straffet bör i många fall innefatta förvar mot den enskildes vilja. Men det viktigaste kan inte vara förvaret och inlåsningen i sig, som Gunnar Strömmer vill hävda. Fokus bör riktas mot vad vi ska göra med barnen, ungdomarna och de unga vuxna under tiden de finns i samhällets vård.

Alltför kortsiktig

Låt mig föreslå en tankeövning för den hårdföre: Säg att det var ditt barn som begått ett allvarligt våldsdåd. Vad skulle du då önska att samhället gjorde? Själv hade jag önskat mig att de gjorde allt i sin makt för att minska risken för återfall. Jag hade också önskat hjälp att se till att barnet blev en välfungerande vuxen med arbete, bostad, ett socialt nätverk och god psykisk hälsa – en person som blev till nytta för sin omgivning.

Jag hade önskat att samhället samlade all tillgänglig expertis på området för att lösa frågan om hur unga förövarna åter kan införlivas i den nyttiga delen av samhällskroppen och hur de kan ta ansvar för det de har gjort. Vilka tankegångar hos dem behöver ändras? Hur jobbar vi med deras motivation och syn på framtiden? Vilken psykologisk behandling behöver de? Vilket stöd behöver deras familjer? Och hur ska de gottgöra sina offer och deras anhöriga? 

När Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna tävlar om vem som kan ta tuffast tag låter det ibland som att den bästa lösningen vore att låsa in de unga brottslingarna och kasta bort nyckeln. Den som tror att dessa unga förövare aldrig någonsin kommer att komma ut ur fängelse är alltför kortsiktig. 

Frågan är inte om vi ska fängsla 13-, 14- eller 15-åringar. Frågan är vad det är för människor vi en dag vill ska komma ut på andra sidan. Om detta är både Gunnar Strömmer och Teresa Carvalho oroväckande tysta.