The Thing with Feathers

Filmen om en kråka som hemsöker en sorgedrabbad familj blandar genrer på ett skickligt sätt. Det tycker Jon Andersson som sett ”The Thing with Feathers”, med  Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

Hur hanterar man sorgen efter en familjemedlem som gått bort? Det är ett tema som skildrats på en mängd olika sätt i film, litteratur och teater genom åren. Den brittiske förläggaren och författaren Max Porter tog ett nytt grepp på ämnet då han 2015 kom ut med boken ”Sorgen bär fjärderdräkt” (”Grief Is the Thing with Feathers”). Boken som är inspirerad av Ted Hughes diktsamling  ”Kråkan” (”Crow: From the Life and Songs of the Crow”) handlar om en pappa och hans två söner som bearbetar sorgen efter moderns död. Till sin hjälp har de en kråka (!). 

Utvecklas till skräckfilm

Nu har boken blivit film med Benedict Cumberbatch i rollen som pappan. I filmversionen spelar Cumberbatch en serietecknare som försöker bearbeta sorgen efter sin bortgångna fru genom att göra en tecknad serie om en kråka. Plötsligt börjar kråkan hemsöka pappan och i viss mån även sönerna. Kråkan är vresig och tvär och förebrår pappan för hans självömkan ofta i form av komplicerade ordlekar. Men kråkan är även fysiskt våldsam då han slår ner pappan med sina jättelika vingar.

Det är svårt att veta om kråkan  är ond eller god. Finns den där för att hjälpa pappan och sönerna att bearbeta sorgen eller har den kommit för att förgöra dem? Ju längre filmen går desto mer utvecklas ”The Thing with Feathers” från ett klassiskt sorgedrama till något som mer liknar en skräckfilm. 

Det är imponerande att se hur regissören och manusförfattaren Dylan Southern lyckats skapa detta minst sagt annorlunda sorgedrama. Det hade lätt kunnat bli lite löjligt med en stor kråka som kommer in i en familjs hem och hemsöker den. Men genom att se till att kråkan hela tiden befinner sig i skuggorna och på så sätt skapa en sorts läskig mystik kring djuret funkar det riktigt bra. David Thewlis gör en övertygande prestation som kråkans röst, vilket ytterligare bidrar till detta. 

Cumberbatch övertygar

Benedict Cumberbatch i rollen som pappan är också mycket bra. Den brittiske aktören har vuxit fram till en av de allra bästa filmskådespelarna på senare år. Och han har ett brett register. Cumberbatch har gjort övertygande rolltolkningar som alltifrån hänsynslös ranchägare i det mörka dramat ”The Power of the Dog” till försmådd äkta man i den svarta komedin ”The Roses”. 

Rollen som den sörjande änkemannen gör han på ett lika skickligt och otvunget sätt. Det är långtifrån någon enbart positiv bild av den sörjande pappan som Cumberbatch målar upp. Han är full av självömkan (något kråkan vid flera tillfällen påpekar) och visar sig vara ganska dålig på att ta hand om sina två söner, då frun verkar ha skött det mesta när det gäller barnen och hemmet. Cumberbatch lyckas kort sagt på ett övertygande sätt gestalta en riktig människa med alla de fel och brister det innebär.

Lyckat grepp

Att föra över Max Porters roman till vita duken visar sig vara ett mycket lyckat grepp. Filmen är skickligt utförd när det gäller alltifrån manus till klippning och foto. Skuggorna som omger kråkan och de snabba klippen när den plötsligt går till attack bidrar på ett effektfullt sätt till den kusliga stämningen. 

Det är vågat av filmskaparna att blanda skräck och ett djupare sorgedrama. Två genrer som inte bör gå särskilt bra ihop. Men i  ”The Thing with Feathers” blir resultatet faktiskt riktigt lyckat. 

Jon Andersson