Vi behöver inte låta vilddjuren vinna

Etnonationalism Om högern kan mobilisera känslor kring rädsla och igenkänning, måste vänstern kunna göra det kring gemenskap, stolthet och framtid. Johan Sjölander skriver om högerns etnonationalism.

“Det stod en man med rakat huvud på slussen / och skrek om invandringen / alla skyndade sig på bussen / alla ville komma hem / någon talar i en biltelefon / det ser ut som det vore viktigt / men när han lägger på luren i sin bmw / så är det ändå inte på riktigt”

Så inleder Mauro Scocco sin sång “Du gamla du fria”, från 1991. I några enkla närmast banala rader fångas en känsla av främlingskap som inte handlar om hudfärg eller ursprung, utan om något annat. Om ett samhälle som glider isär. Om människor som passerar varandra utan att riktigt mötas. Skinnhuvudet med sin rasism. Yuppien i sin dyra bil och tidiga mobiltelefon. Den där känslan av ytlighet, där inget riktigt spelar roll.

“Du gamla du fria, du låter som ett skämt / vad är det egentligen / som har hänt?” fortsätter Scocco. Frågan har något nästan profetiskt över sig och känns i dag, dryga trettio år senare, mer aktuell än någonsin.

För känslan finns kvar. Men i dag har den fått en annan politisk form.

Tolkningen är problemet

Ett av huvudargumenten från den etnonationalistiska högern är att man vill kunna känna igen sig i sitt land. Det blir ett sätt att tala om och värdera invandrares kroppar som ett problem, utan att behöva ta omvägen över någon uttalad rasteori. Själva existensen av människor som ser annorlunda ut, talar annorlunda eller bär andra namn görs till ett problem, eftersom den påstås skapa en känsla av främlingskap hos majoritetsbefolkningen.

Det som ibland beskrivs som ett slags “Jimmie Moment”, den där känslan när falukorven plötsligt är utbytt mot halal, eller, om vi ska vara ärliga, när människorna på bussen inte längre ser ut som du.

Problemet är inte att känslan finns. Problemet är hur den tolkas.

För det som i dag uttrycks som ett behov av igenkänning är ofta något annat i grunden. En känsla av förlust, av otrygghet, av att något har gått sönder. Högern erbjuder en enkel förklaring, det är de andra. Men ofta är det något annat som ligger bakom. Förändrade arbetsvillkor. Förlorad status. Ett samhälle där tryggheten blivit skörare och där gemenskaper brutits upp.

Faran med etnonostalgi 

Det är inte i första hand ett kulturellt främlingskap. Det är ett socialt.

Migrationens konsekvenser upplevs inte lika av alla. Det är i arbetarklassens bostadsområden, i pressade yrken och i de delar av samhället där marginalerna redan är små som förändringarna känns mest. Arbetsmarknadens förslumning, statusförlusten i vissa bostadsområden, kriminalitet och sociala problem som ibland tar sig etniska uttryck, som hedersförtryck och religiös extremism, blir en del av människors vardag.

Det är där känslan av förlust får sin konkreta form.

Men när den erfarenheten saknar ett språk som handlar om klass, om makt och om ekonomi, riskerar den att istället ta formen av något annat. Av en oro inför människor som ser annorlunda ut. Det är så en social erfarenhet förvandlas till en etnisk konflikt.

Det farliga med denna etnonostalgi är just detta. Att vi börjar skilja på kroppar, på utseenden, och sedan politiserar den skillnaden. Mannen du möter på gatan blir ett problem, bara för att han ser ut på ett visst sätt. Det är en tankefigur som, i sin mest extrema form, kan leda till våld, aktivklubbar och lasermän, men som börjar i något mycket mer vardagligt. En skillnad mellan dig och mig, som görs omöjlig att överbrygga.

Politiken har misslyckats

Samtidigt finns det något i denna längtan som är verkligt.

Man kan argumentera för att känslor av nostalgi och främlingskap är intimt förknippade med hela det moderna projektet. Vi sörjer alla något förlorat, en barndom, en oskuld, och känner oss ibland ensamma och främliggjorda i en värld som är stor, kall och anonym. Jag är alienerad, du är alienerad, som Blå tåget en gång sjöng.

Kanske är det ingen slump att det ofta är kyrkan och de religiösa samfunden som står i första ledet i motståndet mot främlingsfientlighet och som protesterar mot den utvisningspolitik som bedrivs i dagens Sverige. Religionen erbjuder ett sammanhang, en gemenskap, ett etos som gör det möjligt att se bortom kropparnas olikheter och istället betona det gemensamt mänskliga.

Men där religionen i någon mån har lyckats, tycks politiken ha misslyckats.

Högern har förlorat sin framtidstro, den optimism och det löfte om en bättre värld som en gång bars fram i avregleringarnas och skattesänkningarnas kölvatten. Och vänstern har i sin tur blivit försiktig. Den har svikit sitt löfte om gemenskap, om ett samhälle där vi alla får plats, och samtidigt tappat förmågan att tala till människors känslor.

Detta är vår tids stora tragedi. Men det behöver inte vara vårt öde.

Vänsterns uppgift

Det sägs ibland att vi lever i en nyandlig tid. Jag skulle hellre kalla den nyromantisk. Det finns en längtan efter känsla, gemenskap, identitet. Efter något större än bara den krassa nyttan och det avskalade förnuftet.

Högern har förstått detta. Men den möter längtan med nostalgi, med en blick bakåt, mot ett Sverige som påstås ha varit mer enhetligt, mer begripligt, mer vårt.

Men den längtan skulle kunna mötas på ett annat sätt.

Inte genom att förneka känslorna, utan genom att rikta dem framåt.

Det skulle kunna handla om en konkret vision om ett jämlikt samhälle som håller ihop, om en rättvis klimatomställning där ingen lämnas efter, och om en inkluderande berättelse om Sverige där plats finns både för gamla traditioner och nya erfarenheter. Det skulle kunna handla om att arbetare återigen ska kunna känna stolthet över vilka de är, ett återupprättande av en positiv klasskänsla, och om en nationell självbild där vi ser oss som anständiga människor som lever i och tar ansvar för ett i grunden anständigt land.

Självklart måste sådana drömmar följas upp med konkreta reformer. Men de måste också vara just drömmar. Berättelser som människor kan kliva in i och känna sig hemma i.

Här ligger också vänsterns uppgift. Om högern kan mobilisera känslor kring rädsla och igenkänning, måste vänstern kunna göra det kring gemenskap, stolthet och framtid.

Många vill något annat

Så detta är en utmaning till hela det etablerade politiska systemet, och inte minst till det parti jag själv tillhör. Våga drömma stort. Våga tala till människors känslor. Låt den nödvändiga pragmatismen kompletteras av en smula utopisk energi.

Visioner är något medelmåttiga människor kräver att andra ska ha, frustade Göran Persson en gång. Och det går att förstå. Det eviga tjatet om att politiken tappat sin glöd kan vara tröttande.

Men tänk om det där kravet på visioner i själva verket är ett uttryck för en verklig saknad. Och tänk om det är just det tomrum som högerpopulismen med sin enkla och i grunden exkluderande berättelse har fyllt.

Vi lever i ett samhälle som i hög grad har avförtrollats. Mycket av det som en gång gav livet mening, gemenskap och riktning har lösts upp eller förlorat sin kraft. Det tomrum som uppstår fylls i dag alltför ofta av en politik som pekar ut fiender och lovar en återgång till något som varit. 

Men uppgiften kan inte vara att vrida klockan tillbaka. Den måste vara att återförtrolla samhället på nytt, att skapa en gemenskap som inte bygger på uteslutning utan på det vi faktiskt kan bli tillsammans.

Scoccos sång slutar i moll. ”… från Malmö i söder till Kiruna i norr / blåser det en vind så kall / när skymningen börjar falla / hör jag de vilda hundarnas skall”, avslutar han ödesmättat. 

Men vi behöver inte låta vildjuren vinna. Det är många som vill något annat. 

Tala till dem, och de kommer att lyssna.