En demokrati på tillbakagång

Omöjligt läsa V-Dem-rapporten utan att dra paralleller till Sverige.

Mediernas bevakning av den nya V-Dem-rapporten om tillståndet för demokratin i världen har mest handlat om USA.

Det går att förstå den prioriteringen.

USA har länge betraktats som en garant för att det finns en demokratisk botten. Alla problem med landets politiska system – kommersialiseringen, krigen utomlands, personfixeringen – har också varit tydliga, men grunderna har ändå funnits där. Yttrandefriheten, de vildsinta debatterna, den fria akademin, valsystemet, rättssystemet.

Nu visar V-Dem att mycket av det där har eroderat under Donald Trumps presidentskap.

Det har gått fort, och det har drivit på den auktoritära utveckling som i dag märks över stora delar av världen.

Konkreta risker för Sverige

Samtidigt visar rapporten att utvecklingen inte ser likadan ut överallt. V-Dem, som drivs från Göteborgs universitet, är ett av världens mest omfattande forskningsprojekt om demokrati. Det mäter inte bara om val hålls, utan också yttrandefrihet, rättsstatens styrka och möjligheten för medborgare att delta i politiken.

V-Dem delar in länder i tre grupper: stabila demokratier, länder som befinner sig i en tydlig nedgång och redan auktoritära stater.

I de stabila demokratierna handlar förändringen ofta om gradvisa förskjutningar – ökad polarisering, press på medier och ifrågasättande av institutioner. I den andra gruppen går utvecklingen snabbare, med mer direkta ingrepp i rättsstat och opposition. Och i de redan auktoritära systemen fördjupas kontrollen ytterligare.

Tillsammans tecknar det en bild av en värld där demokratin pressas från flera håll samtidigt. Yttrandefriheten minskar, desinformation ökar och den politiska polariseringen tilltar.

Men fixeringen vid utvecklingen i USA gör att de svenska perspektiven riskerar att komma bort. V-Dem lyfter fram Sverige som en stark demokrati, men pekar samtidigt ut flera konkreta risker:

• ökad politisk polarisering
• hårdare ton i debatten och minskad samsyn kring grundläggande spelregler
• press på medier och public service
• växande misstro mot myndigheter och experter

Det är inga dramatiska förändringar var för sig. Men tillsammans pekar de i en riktning. För vad är det egentligen som händer när politiska motståndare inte längre ses som legitima? När myndigheter misstänkliggörs? När fakta reduceras till åsikter? Det är inte dramatiska brott mot demokratin. Det är små förskjutningar i hur vi ser på varandra och på samhällets institutioner.

Här finns också en parallell som är svår att bortse från i den svenska debatten. I flera länder där demokratin har försvagats har politiska ledare börjat med att ifrågasätta just de institutioner som ska bära upp systemet: myndigheter, experter och tjänstemän. De har beskrivits som partiska, som “aktivister”, som hinder för folkviljan.

När misstänkliggörandet blir systematiskt

Liknande tongångar hörs i dag även i Sverige. Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har vid upprepade tillfällen riktat hård kritik mot myndigheter och tjänstemän och ifrågasatt deras opartiskhet. Samma kritik har också riktats mot medier och akademi, som ofta beskrivs som vänstervridna eller politiskt färgade.

Det presenteras ofta som en nödvändig uppgörelse med en påstådd politisering – men det ligger farligt nära den retorik som i andra länder använts för att stegvis underminera tilliten till och så småningom ta kontrollen över centrala samhällsinstitutioner.

Problemet är inte kritik i sig. I en demokrati ska makt granskas. Men när misstänkliggörandet blir systematiskt, när experters legitimitet ifrågasätts i breda drag och när medier och forskning avfärdas som partiska, då förändras spelplanen.

Det som först framstår som en konflikt om sakfrågor riskerar att bli en konflikt om själva systemet.

Det är mot den bakgrunden i praktiken omöjligt läsa V-Dem-rapporten utan att dra paralleller till Sverige.

För demokratin dör sällan i dramatik. Den nöts ner i normalitet.

Jesper Bengtsson