I takt med att högerpopulismen växer i Europa lyfts mittenregeringar allt oftare fram som det ansvarsfulla gensvaret. Socialdemokrater och konservativa uppmanas lägga konflikterna åt sidan och i stället styra tillsammans.
Stabilitet och samling ställs mot polarisering och politisk låsning.
Resonemanget återkommer i flera länder. I Danmark regerar socialdemokratiska Mette Frederiksen tillsammans med det största borgerliga partiet. I Tyskland har man sedan länge liknande lösningar för att hålla extremhögern borta från makten. Även i Sverige har diskussionen tagit fart. Debattörer från olika håll, såsom S-tankesmedjan Tidens chef Johan Sjölander och DN:s ledarskribent Susanne Nyström, menar att Socialdemokraterna och Moderaterna bör överväga att bilda regering tillsammans efter valet 2026.
Argumenten är lätta att förstå. Världen framstår som mer osäker än på länge. Krig i Europa, ekonomisk oro och ett mer polariserat politiskt klimat får många att efterlysa stabilitet och handlingskraft. I sådana tider framstår breda mittenlösningar lätt som ett uttryck för politiskt ansvarstagande.
Men när de två största partierna rör sig mot varandra riskerar något grundläggande i demokratin att försvagas: väljarnas möjlighet att välja mellan tydliga politiska alternativ – och därmed också deras möjlighet att utkräva ansvar. DN:s Martin Liby Troein har avfärdat argumentet om demokratisk urholkning som löjligt. Jag menar att detta argument inte kan avfärdas lättvindigt.
När alternativen suddas ut
I den svenska debatten talas det allt oftare om en blocköverskridande mittenregering. Ebba Busch vill inte tas för given av M, och Magdalena Andersson öppnar för samarbeten högerut. Socialdemokraterna och Moderaterna närmar sig varandra sakpolitiskt i flera centrala frågor, och på områden som migration och kriminalpolitik är skillnaderna i dag betydligt mindre än tidigare.
I opinionsmätningar finns också ett visst stöd för tanken. En Novusmätning från hösten 2025 visade att drygt fyra av tio väljare tror att ett regeringssamarbete mellan S och M skulle vara bra för Sverige. I juni 2023 visade Aktuellt i Politikens enkätundersökning att två tredjedelar av landets ledande S-politiker kan tänka sig att ingå i en regering med M för att stänga ute SD från inflytande.
Sett ur ett snävt regeringsperspektiv kan idén därför framstå som pragmatisk. Tillsammans skulle S och M kunna bilda en stabil majoritet och fatta beslut utan att vara beroende av flera mindre partier.
Men politik handlar inte bara om handlingskraft. Demokrati handlar inte bara om stabilitet.
Demokratin behöver konflikt
Att S och M blir allt svårare att skilja åt illustrerar grundproblemet.
Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe har länge varnat för vad hon kallar konsensuspolitikens illusion. När politiska konflikter suddas ut riskerar demokratin att tömmas på innehåll och reduceras till teknisk förvaltning. Politik handlar då mindre om olika samhällsvisioner och mer om att administrera den politik som redan ligger fast.
Mouffes poäng är att tydliga ideologiska motsättningar inte är ett problem för demokratin, utan en förutsättning för den. När olika politiska projekt möts och konkurrerar skapas ett utrymme där medborgare kan ta ställning och engagera sig. Utan en sådan politisk frontlinje uppstår i stället ett tomrum, som i längden kan bli farligt för demokratin.
Forskning pekar också på att ideologiska skiljelinjer kan ha positiva effekter. En studie från 2025, baserad på paneldata från Schweiz, visar att ideologisk polarisering ofta hänger samman med ökat politiskt engagemang.
Det betyder inte att alla former av polarisering är önskvärda. Hatretorik och personangrepp stärker knappast demokratin. Men det finns en viktig skillnad mellan affektiv polarisering och ideologisk polarisering. Det senare fyller en viktig funktion: det gör politiken begriplig och möjlig att påverka.
När maktskiftet försvagas
Kärnan i en representativ demokrati är möjligheten till maktskifte, vilket bland annat DI:s ledarskribent Tobias Wikström skriver. Väljare ska kunna rösta bort en regering och ersätta den med ett alternativ som representerar en annan politisk riktning.
När de två dominerande partierna regerar tillsammans förändras denna logik. Om både regering och opposition i praktiken representerar samma politiska mitt riskerar valet att framstå som mindre meningsfullt. Skillnaderna mellan alternativen blir svårare att urskilja, och möjligheten att faktiskt förändra politiken genom ett maktskifte försvagas.
Det är heller inte svårt att se vilka konsekvenser detta kan få. När etablerade partier närmar sig varandra öppnas ofta ett utrymme för mer radikala aktörer att framställa sig som det enda verkliga alternativet. I flera europeiska länder har just denna dynamik bidragit till att stärka populistiska rörelser.
Ironiskt nog kan alltså mittenkonsensus bidra till den utveckling den var tänkt att motverka.
Stabilitet är ett otillräckligt argument
Förespråkarna för en S–M-regering framställer ofta idén som ett uttryck för ansvar i en orolig tid. Men ansvar i politiken handlar inte bara om stabilitet eller om att samla breda majoriteter för en viss politik. Det handlar också om att värna de demokratiska mekanismer som gör makten möjlig att granska och byta ut.
Att skapa förutsättningar för en handlingskraftig regering är en sak. Att skapa förutsättningar för en stark och levande demokrati är något annat.
Mindre konflikt i politiken innebär därför inte nödvändigtvis mer ansvar.
Ibland innebär det helt enkelt mindre demokrati.
Rebecka Bjuremalm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
