Fattigdom Sedan 2021 har antalet svenskar som lever i materiell och social fattigdom fördubblats till 730 000, enligt SCB:s statistik. Och antalet svenskar som lever i allvarlig materiell och social fattigdom har nästan tredubblats, från 150 000 till 408 000. Vi frågade Tove Samzelius, lektor vid Institutionen för socialt arbete på Malmö universitet, vad den drastiska ökningen beror på.
Varför ökar fattigdomen i Sverige?
– Det är en kombination av olika faktorer. Dels kostnadsutvecklingen i samhället men också försvagningar i socialförsäkringssystemet. Det har pågått en urholkning av det sedan 90-talet och det ser vi effekterna av nu. Vi ser dessutom en ännu större urholkning nu vad gäller a-kassan och sjukförsäkringen, och de förändringarna är nog inte avspeglade i den senaste statistiken, säger Tove Samzelius.
Hon fortsätter.
– Vi har även en arbetsmarknad som nästan är tudelad. Det finns människor som är etablerade och en grupp som fastnar i olika former av tillfälliga osäkra anställningar. När människor har svårt att täcka kostnader som ökade hyror, mat, el och baskonsumtion vi alla har ett behov av för att leva, då ser vi också en ökning av skulder och betalningsanmärkningar hos Kronofogden. Det har varit markanta hyreshöjningar de senaste åren och de höga räntekostnaderna för människor som äger sitt boende har påverkat personer med låg- eller medelinkomster.
Varför är det så lite debatt om det här, trots den dramatiska ökningen och försvagat skyddsnät?
– Mycket handlar om att det saknas en politisk vilja. Det finns både forskare och i synnerhet civilsamhället som försöker att belysa hur olika förändringar inom socialförsäkringssystemet, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden påverkar människor som har det allra svårast. Men man beaktar inte den problematiken när man fattar politiska beslut. Sen tänker jag att det drabbar en viss grupp i vårt samhälle. Majoriteten av det svenska folket har det fortfarande relativt bra. Man känner inte av de här svårigheterna. Och det finns fortfarande en sorts föreställning i Sverige om att vi har ett välfärdssystem som fungerar. Att om man hamnar i svårigheter och bara har arbetat och betalat skatt så får man stöd. När människor sen hamnar i den typen av situation och kanske inte har ett eget kapital eller egna försäkringar, det är först då man verkligen förstår hur det ser ut, säger Tove Samzelius.
Ser du några tecken på att utvecklingen kommer vända mot det bättre?
– Jag skulle tyvärr säga att det inte blir bättre för dem som har det allra svårast inom en överskådlig framtid. Vi ser snarare en förskjutning mot att civilsamhället förväntas ta mer ansvar. Jag ser väldigt starka paralleller med Storbritannien och utvecklingen där för 15 år sedan. Då gjorde man väldigt drastiska förändringar i socialförsäkringssystemet och införde bidragstak. Sedan dess har barnfattigdomen och fattigdomen generellt ökat kraftigt i Storbritannien. Våra socialförsäkringssystem ser olika ut men det är liknande förändringar och riktning vi går mot i Sverige. Vi går från en generell välfärdsstat till en som är mer skiktad, säger Tove Samzelius.
Hon fortsätter.
– Det har också blivit allt svårare att leva på en inkomst i Sverige. Många ensamstående, med eller utan barn, har fått det svårare. Det hänger ihop med höga boendekostnader och att varken löner, socialförsäkringar eller bidrag har hängt med kostnadsutvecklingen. Ensamstående med barn har historiskt alltid varit den mer utsatta gruppen ekonomiskt, men i Sverige har man tack vare det generella välfärdssystemet haft det bättre än i många andra länder. Förr kunde man tillfälligt få ekonomiskt bistånd även om man arbetade. Den möjligheten finns inte i dag, utan man får gå till kyrkan eller välgörenhetsorganisationer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
