Debatt ”Ta tillfället i akt att förmå era folkvalda att skrota ett ramverk som inte har tjänat oss väl”, skriver Erik Arnell och Peo Hansen.
Finanspolitiska rådets kritik mot regeringen har utlöst en våg av politisk indignation, där framför allt Socialdemokraterna paradoxalt nog har ställt sig främst i ledet för att försvara det finanspolitiska ramverk som agerar tvångströja för deras egen politik. När de attackerar regeringen och likställer offentliga underskott med misskötsel av statens finanser och skuldsättning av svenska folket uppvisar de bristande förståelse för hur den ekonomi de ber om mandat att sköta faktiskt fungerar.
Staten är valutagivare
Det är lätt att förstå varför denna felaktiga logik har fått fäste. I decennier har denna bild varit politisk och nationalekonomisk ”konsensus”: Synen på staten som en finansiellt begränsad valutaanvändare, som likt ett hushåll först måste ha inkomster innan den kan betala sina utgifter.
Verkligheten är den omvända.
För staten är inte en valutaanvändare. Staten är valutautgivare. Sanningen är att kronor för svenska staten alltid bara är ett knapptryck bort. Som ensam utgivare av valutan via Riksbanken är staten finansiellt obegränsad i kronor. En stat med egen valuta finansieras nämligen inte av skatter och lån; dess utgifter finansieras inte alls – kronor skapas i samma stund som staten betalar. I själva verket måste staten betala ut kronor innan det finns några som den privata sektorn kan använda för att betala skatt eller köpa statspapper.
Skatternas huvudfunktion är i stället att skapa efterfrågan på kronor, vilket tvingar fram ett utbud av arbete och resurser som staten sedan kan köpa för sina kronor. Skatter har naturligtvis även en mängd andra funktioner, inte minst som styrmedel. Tänk hög skatt på smutsig industri; låg skatt på förnybart. Statspapper fungerar i sin tur som ett räntebärande sparalternativ för de kronor som staten redan tillfört ekonomin genom sina utbetalningar. Statens skuld (statspappren) är alltså bara ett annat ord för den privata sektorns nettosparande. När staten gör underskott gör den privata sektorn överskott.
Fundamentalt kategorifel
Tänk så här angående skatternas funktion: föreställ dig att staten vill anställa byggnadsarbetare till ett samhällsviktigt projekt utan att pressa upp lönerna i en situation när alla redan är anställda i den privata sektorn. Staten kan då rikta skattehöjningar för att minska efterfrågan på byggnadsarbetare – och när de blir arbetslösa så kan staten anställa dem. Att bara höja skatter utan att sedan anställa de som blir arbetslösa vore irrationellt, men nuvarande modell och ramverk innebär att det är precis så vi sköter hela vår ekonomi. Det ramverk som bland annat arbetarrörelsens politiska gren, Socialdemokraterna, högljutt försvarar.
Om staten har köpt allt den vill köpa och anställt alla den vill anställa och det fortfarande finns arbetslösa kvar så är skatterna för höga och bör sänkas. Att lämna dessa resurser outnyttjade av staten och utom räckhåll för den privata sektorn är ett enormt slöseri som försvagar och avrustar samhället i onödan – och ställer oss svagare inför framtidens utmaningar.
Dagens modell får oss att agera som om staten inte har råd att köpa det som dess egna skattefordringar har gjort till salu. Eller sett från andra sidan myntet: den får oss att, genom åtstramning och för höga skatter, skapa mer arbetskraft och andra resurser till salu än vad staten vill köpa.
Modellen leder också till ett fundamentalt kategorifel där alla reala resurser betraktas som en homogen smet representerad av en finansiell budget. Fokuset på finansiella saldon lurar oss att tro att vi måste skära ner på bidrag och välfärd för att ha råd med klimatomställningen och att ökad skatt på de rika är nödvändigt för en tandvårdsreform.
Men på vilket sätt skulle en hungrigare och sjukare befolkning hjälpa oss att få fram fler ingenjörer och mer förnybar energi? Och ger lägre sparande hos de rika, vilket är resultatet av högre skatter för de rika, fler tandläkare och mottagningar? Såklart inte.
Ingen naturlag
Allt detta innebär en djupt dysfunktionell resursförvaltning där man tvingar fram nedskärningar eller skattehöjningar på godtyckliga områden – inte för att minska efterfrågan där det faktiskt behövs, utan bara för att skapa ett finansiellt ”budgetutrymme” trots att staten inte funktionellt har någon finansiell begränsning.
Det är denna modell som upphöjdes till lagstadgad politik genom det finanspolitiska ramverket som infördes på 90-talet. Men det finns ingen naturlag som tvingar oss att begränsa oss med ett godtyckligt finansiellt budgetutfall. Tvärtom leder alltså en sådan gräns naturligt till att våra reala resurser lämnas outnyttjade. För en valutautgivande stat, som skapar sin valuta när den betalar, är inte tillgången på valuta en begränsning och behöver därför inte budgeteras. Det som är begränsningen är vad som finns till salu att köpa med valutan.
Genom att skifta fokus från en fiktiv jakt på en obegränsad mängd kronor till en aktiv förvaltning av våra högst begränsade reala resurser kan vi sluta lägga vår gemensamma potential i träda. Det är dags att byta ut modellen och det nuvarande finanspolitiska ramverket mot realekonomiska motsvarigheter. Vi måste sluta fråga ”Hur ska vi hitta pengarna?” och i stället börja ställa de rätta frågorna:
- Vad vill vi åstadkomma?
- Vilka specifika resurser (arbetskraft, energi, råvaror, mark) behövs?
- Finns dessa resurser tillgängliga (t.ex. i form av arbetslösa)?
- Om resurserna är upptagna – vilka åtgärder är effektivast för att frigöra dem utan att driva upp inflationen?
- Är det värt att flytta resurserna, eller gör de mer nytta där de är i dag?
Sluta försvara ett misstag
Som Keynes uttryckte saken: ”Allt vi kan göra kan vi också finansiera”. Har vi stålet, kunskapen och arbetskraften kan vi också bygga tågbanorna. Men i över trettio år har vi i stället letat efter pengar – som alltid har funnits där – medan järnvägsnätet har förfallit. Det är dags att flytta fokus från självpåtvingade och godtyckliga finansiella regler till real kapacitet. Det skulle vidga gränserna för vad vi kan åstadkomma.
Väljare: ta tillfället i akt att förmå era folkvalda att skrota ett ramverk som inte har tjänat oss väl och som i och med blocköverskridande överenskommelser om att lägga satsningar utanför ramverket ändå är överspelat. En bedömning som delas av Finanspolitiska rådets ordförande, Lars Heikensten. Förmå politikerna att sluta försvara det misstag som det finanspolitiska ramverket är och låt i stället regeringens övertramp få utgöra dödsstöten på detta ekonomiska missgrepp.
Ett verklighetsbaserat ramverk som är lämpligt och möjligt att följa och som verkar för samhällets bästa är vida överlägset ett skadligt ramverk som ingen egentligen vare sig vill eller kan följa.
Erik Arnell, utredare, MMT för Sverige
Peo Hansen, Professor i statsvetenskap, Linköpings universitet, och adjungerad professor vid Johns Hopkins University
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
