Ett enda brev kan rasera alla långsiktiga planer

Debatt Jag lär min fyraåriga dotter ännu ett språk. Bara för säkerhets skull.

”Sportlovet närmar sig. Många svenska familjer packar just nu sina väskor inför skidresor. Vår vänliga och sociala granne bjöd oss att följa med på en gemensam resa. Jag tackade nej.

Inte för att jag inte ville, utan för att mina dagar numera går åt till att skriva mejl till Migrationsverket, advokater och riksdagsledamöter.

Samtidigt försöker jag lära min fyraåriga dotter ännu ett språk. Bara för säkerhets skull.

Jag kom till Sverige för mer än tolv år sedan. Under dessa år har jag inte begått något brott och inte gjort något fel. Jag har arbetat inom forskning och ingenjörsyrken, betalat skatt och försökt bli en del av samhället.

Integration handlar om att kunna planera sitt liv. Att våga köpa ett hem. Att slå rot.

Ändå har delar av min familj fortfarande tillfälliga uppehållstillstånd, på grund av långdragna processer och ständigt förändrade migrationspolitiska regler.

Den juridiska bakgrunden är inte ämnet för denna text. Men tro mig på en sak: min fyraåriga dotter har inte heller begått något brott.

Ändå verkar vissa migrationskritiska politiker utgå från att risken att hon en dag ska bli kriminell är större än för andra barn i Sverige.

Så låt oss prata om integration.

Integration handlar om att kunna planera sitt liv. Att våga köpa ett hem. Att slå rot.

Hur ska jag kunna köpa ett hus när jag inte vet om vi får stanna nästa år?

Hur ska jag kunna investera i samhället när ett enda brev kan rasera alla långsiktiga planer?

Integration handlar också om arbete, utveckling och framtidstro.

Men när en stor del av ens mentala energi går åt till att följa migrationsregler som ständigt förändras, hur mycket kraft finns då kvar för att växa professionellt?

Integration handlar om sagor vid läggdags.

Mellan att läsa Pippi Långstrump och Bamse måste jag ibland tänka att jag kanske också behöver berätta historien om ”The Hero of Haarlem”; ifall vi en dag måste börja om någon annanstans.

I flera år har jag inte vetat om detta är sista gången vi går på julbord tillsammans med familjen Anders, eller om vi får uppleva det igen nästa år. Av rädsla för att skapa band som senare kan tvingas brytas firar vi födelsedagar enkelt och sjunger ”Happy Birthday” på ett internationellt språk, ett språk som gör mindre ont att lämna bakom sig.

Som pappa är detta det minsta jag kan göra för att skydda min dotters känslor.

Låt oss också prata om social integration.

Jag ville förbättra min svenska, bli mer delaktig i samhället. Men att samtidigt förbereda sig för jobbintervjuer i ett annat land, ifall vi måste lämna, tar tid och energi.

Ibland på lekplatsen ser jag en pappa ta sitt barn i handen för att inte komma för nära oss.

Kanske är det inte hans fel. Kanske är det bilden som politik och medier under lång tid har skapat.

Jag säger ingenting. Vi går lite längre bort. Kanske mycket längre bort!”

Pedjman Pourmohamadiyan, arbetar som specialist inom teknologi och innovation.