”Äldre väljs bort bara för att de är äldre”

Julen 2021 bröt journalisten Jonas Nordling mot det han beskriver som två oskrivna lagar. Han sa upp sig från sin fasta anställning och det utan att ha ett nytt jobb. Dessutom som 50-plussare. En ålder då det bedöms vara svårare att få ett nytt jobb.

– Rätt omgående insåg jag att jag inte var så attraktiv på arbetsmarknaden som jag hade hoppats på. Jag förstod att jag antagligen hade sprungit in i den här muren som äldre får känna på när de ger sig ut på arbetsmarknaden, säger Jonas Nordling till Dagens Arena.

Jonas Nordling befann sig i en tillvaro av vikariat och frilansjobb under ungefär två års tid. Han säger att det, även om det var en jobbig personlig upplevelse, också var intressant som journalist. Det gjorde att han fick en idé om att skriva om fenomenet, vilket resulterade i boken ”Åldersnojan – Varför jobba till 70 om ingen vill ha oss efter 50?”

– Jag fick möjlighet att, med min egen erfarenhet, grotta ner mig i och försöka förstå det här lite närmare. Skrivandet kanske också var ett sätt att bearbeta mina tillkortakommanden lite professionellt. Det blir ju någon sorts terapi i det arbetet, säger han.

Det som förvånade honom under arbetets gång var att ålderism, det vill säga fördomar eller diskriminering till följd av någons ålder, är en så gammal struktur.

I boken står det bland annat om en dansk forskningsstudie som undersökte hur 5000 danska arbetsgivare agerade med två fiktiva jobbsökande som uppfyllde alla krav, men som var olika gamla. Resultatet visade att åldern var den mest avgörande faktorn för huruvida personen fick jobbet eller inte. Ju äldre, desto mindre chans. Studien var baserad på en tidigare svensk undersökning, med samma resultat.

– Den här otroligt klargörande forskningen bevisar egentligen det vi redan vet. Att äldre väljs bort bara för att de är äldre.

Jonas Nordling redogör för tre stora problem med ålderismen i samhället.

Det första är pensionssystemets förändring.

– Om det här beteendet kvarstår kommer det finnas många människor som inte kommer kunna jobba fram till 69, för att de inte kommer vara eftertraktade. Och de kommer få väldigt låga pensioner. Det är ett jätteproblem.

Det andra handlar om alla personer som inte får ett jobb.

– Ålderism är ett jätteproblem på individnivå. Inte bara på en ekonomisk nivå utan också på ett personligt plan, när det kommer till självförtroende och att bli bortvald. Det är ingen bra situation för någon individ.

Det tredje beskriver Jonas Nordling som den kanske mest dolda problematiken.

– Det är alla dem som befinner sig på jobben men som har slutat söka sig därifrån, därför att de inte upplever att de är eftertraktade längre. Man säger att man trivs men gör inte det, utan man har gett upp. Då har vi ett problem som kanske är det allvarligaste eftersom det också går under radarn. Det är ingenting vi pratar om och det finns inga siffror på det.

Under intervjun såväl som i boken lägger Jonas Nordling ett stort fokus på individers kontra arbetsgivares ansvar. Han skriver bland annat om bevisbördan för huruvida det förekommer ålderism.

– Problematiken är att hela bevisbördan ligger på individerna. Det är bara att titta på alla de tusentals anmälningar som Diskrimineringsombudsmannen (DO) får in, och sedan ratar för att de tycker att bevisen är för dåliga. DO uppmanar dessutom anmälarna till att kontakta arbetsgivaren och ställa tuffare frågor om varför de blivit bortvalda. Allt det här ramlar tillbaka till att man ställer väldigt höga krav på individen.

Jonas Nordling menar att arbetsgivarna som kollektiv behöver ta ett större ansvar.

– Man pratar väldigt lite om en kedja i sammanhanget och det är just arbetsgivarna som kollektiv. Så länge man låter den delen i systemet gå fri så kommer man inte åt pudelns kärna. För det är arbetsgivarna som ska anställa de här människorna. Inte minst nu när vi ska vi skjuta fram pensionsåldern. Men beteendemönstret finns kvar hos arbetsgivarna vilket gör den här utmaningen extra intressant för de som ansvarar för arbetsmarknaden.

I boken står det återkommande om arbetsgivarnas 40-års psykos. Jonas Nordling berättar att begreppet användes av utredare redan på 1930-talet, när de skulle beskriva hur arbetsgivarna såg på äldre arbetskraft. Han förklarar att ordet psykos antyder att det är en sorts vanföreställning av hur man ser på äldre arbetskraft och att begreppet används för att visa på att äldre personer på arbetsmarknaden väljs bort för yngre.

– Jag tyckte att det var ett så talande begrepp. Som kollektiv så ser inte arbetsgivarna sitt beteende som ett problem och därför står vi kvar och stampar på samma ställe. Ålder spelar in och det är du som arbetsgivare som ska visa motsatsen. Just nu är vi ett läge där arbetsgivarna väldigt lätt kommer undan och kan hävda att de inte väljer bort på grund av ålder. Samtidigt har vi människor i tusentals som upplever det och forskning som visar på det, vilket borde räcka.

Jonas Nordling har nu återigen en fast anställning, då han i juni blev chefredaktör för Hotellrevyn. Flera kollegor har frågat om han fortfarande skulle sagt upp sig om han visste det som han vet nu.

– Det enkla svaret är nog ja. Jag hade sagt upp mig ändå, av den enkla anledningen att jag var klar. Men jag svarar ju olika varje gång jag får den här frågan, konstaterar han.

Målet med boken är att belysa ämnet och att det ska börja pratas om åldersdiskriminering, attityder och fördomar gentemot äldre på arbetsmarknaden.

– Utan att låta allt för klyschig så är det klart att jag hoppas att folk slår igen boken och börjar prata om det här. Att jag lyckats problematisera på ett sätt som sår någon typ av tankefrön hos folk. En dröm är att det här är höstens bokcirkel i många bokklubbar.