Brutala våldsdåd som riktar sig mot minoriteter och företrädare för politiska rörelser måste kunna kallas terrorism – oavsett vilken ideologi gärningsmännen tillhör.

När de första uppgifterna kom om att en bomb detonerat i centrala Oslo en sommardag för sex år sedan förklarade stora medier och terroristexperter att detta var ett jihadistiskt terrordåd. När sikten klarnade kunde man nästan höra en suck av lättnad hos rätt många; det var inte terrorism, bakom dåden fanns ju en norrman, Anders Behring Breivik.

Denna fördomsfulla inställning, att angrepp som utförs av extrema muslimer kallas terrorism, men att benämningen inte gäller om gärningsmännen är inhemska extremister, är vanligare än man kan tro.

Peter Mangs tog livet av ett antal Malmöbor med mörkare hår och hudfärg, men dömdes bara till mord och mordförsök, inte till terrorism. Detta trots att det i hans efterlämnade papper finns en plan, lånad från amerikansk vit makt-rörelse, att han med morden skulle provocera till ett raskrig.

Nazistligan NSU i Tyskland – som det gjorts en TV-serie om – mördade tio turkiska egenföretagare. Men polisen trodde det var uppgörelser mellan kriminella turkar, tills nazisterna avslöjade sig själva.

Denna polisens handfallenhet har vållat en upprörd politisk debatt, som föranlett att några hundra ouppklarade tyska mål granskats. Femton av fallen har tagits upp på nytt. Ett av dem är ett mord i München som lasermannen John Ausonius misstänks ha utfört.

Få verkar däremot ha blivit upprörda över vår egen polisiära handfallenhet när hundratals flyktingförläggningar och några moskéer har utsatts för mordbränder de senaste åren. Med något undantag har man aldrig hittat några gärningsmän, trots att högerextrema nätgrupper uppmanat till att tända på, kommit med instruktioner om hur man ska göra och hejat på när det sedan brunnit.

Att hata via sin dator är en sak. Men övergår hatet till politiskt våld ska det kallas för terrorism, oavsett om det utförs av jihadister eller svenska högerextremister.

Ett skäl till misslyckandet är att säkerhetspolisen inte ansett att vitala samhällsintressen hotats och att den vanliga polisen, utan kunskaper och resurser, vanligtvis på egen hand fått hantera utredningarna och snabbt lagt ned dem.

Detta trots att terroristbrott enligt Säpos egen definition är att »injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp«. Är det någon som tror att inte allvarlig fruktan injagats?

Att hata via sin dator är en sak. Men övergår hatet till politiskt våld ska det kallas för terrorism, oavsett om det utförs av jihadister eller svenska högerextremister.

Det borde vara terrorism, när två svenska företrädare för Nordiska Motståndsrörelsen, som utbildats i Ryssland av extremister, utför bombattentat mot syndikalisternas kontor och ett flyktingboende i Göteborg. Men efter att ha funderat på åtal om terrorbrott, har åklagaren valt rubriceringen …. allmänfarlig ödeläggelse.

Hans beslut lär bero på de alltför höga beviskraven som finns för att få en fällande dom för terrorbrott. Men det är oacceptabelt.

Tänk på de oerhört viktiga ansträngningar som nu görs för att förbättra villkoren i våra problemområden. Går det att förhindra att trasiga unga i förorterna hamnar i extremism, om de ser att det svenska samhället behandlar jihadister och nazister, i praktiken människor med och utan invandrarbakgrund, olika?