Ett förlorat biståndsår?

En rad skäl till varför biståndet bör höjas i budgeten.

Vad håller ni på med däruppe i Sverige? När jag träffar den tidigare statsministern Stefan Löfven i samband med ett seminarium berättar han att frågan ställs till honom från hans tidigare kollegor inom EU.

De syftar på hur vi har skjutit oss i foten genom att slakta vår biståndspolitik.

Nu tickar klockan för att en ny regering ska hinna återställa biståndet innan nästa års budget träder i kraft.

Bistånd av flera skäl

Svenskt bistånd har en lång historia. Civilsamhället och det offentliga har krokat arm för att se till att de mänskliga rättigheter som omfattar oss i Sverige också ska kunna bli verklighet för människor i andra delar av världen: tillgång till sjukvård, utbildning och rent vatten. Rätten att organisera sig, yttra sig och välja sina politiker. Rätten att försörja sig själv och leva med den man vill. För att bara nämna några av de områden som svenskt bistånd berör. 

Som land kan man ägna sig åt internationellt utvecklingsbistånd och humanitär katastrofhjälp av flera skäl. Personligen lutar jag mest åt att det helt enkelt är rätt sak att göra. Om man haft turen att födas i ett av världens rikaste länder, är det naturligt att man tar en viss del av sitt välstånd och ägnar det åt att mildra andra personers lidande. Om jag själv fötts i en fattigare del av världen, hade jag önskat att några i en mer privilegierad sits gjorde samma sak för mig.

Det är smart

Men det är inte bara rätt att ägna sig åt bistånd. Det är också smart. I sin bok Mjuk makt skriver DN-journalisten Martin Gelin om hur stater ägnar sig åt konstprojekt, idrottsevenemang och bistånd för att stärka sin mjuka makt och sitt inflytande i hårda frågor som ekonomi och geopolitik. Den som är hjälpsam och tar ansvar för mer än bara sina egna snäva intressen, den gör sig mer intressant att lyssna till och umgås med på den världspolitiska scenen.

David Isaksson beskriver i sin bok Biståndsmassakern hur Tidöpartierna effektivt ägnat sig åt att slakta svenskt bistånd. Genom sina neddragningsbeslut har de inte bara ställt nödlidande på bar backe. De har också minskat Sveriges möjligheter till inflytande i världen.

När man dragit sig ur sina åtaganden i Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe och Bolivia och minskat sitt stöd till invånarna i Burkina Faso, Mali och Afghanistan gör man sig själv mindre intressant. Parallellt flyttar Ryssland, Kina, Turkiet och gulfstaterna fram sina positioner i utvecklingsländerna. Och då, kära vänner, är det knappast en levande demokrati och en utökning av de mänskliga fri- och rättigheterna som står på agendan.

Finns majoritet i riksdagen

Därför är det nu med ett tilltagande magont jag ser på regeringsbildningen. Redan den 12 november ska en ny budget lämnas över till riksdagen. Det finns en majoritet i riksdagen för att öka Sveriges bistånd. Såväl Socialdemokraterna som Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att det är en bra idé. Kanske kan till och med de gamla biståndsvännerna Kristdemokraterna och Liberalerna ställa sig bakom en sådan riktning.

I en värld där andelen människor som lever i demokratier minskar kan man inte vila på hanen. Om de rödgröna inte lyckas komma överens rullar den gamla Tidöregeringens minimibiståndsbudget vidare. 

En ny regering har bara fyra år på sig för att sätta sin prägel på politiken. Att gå miste om att utöva sin makt under ett av de fyra åren vore att göra mig och säkerligen fler väljare besvikna. Därför måste valvinnarna öka tempot sista kvarten så att varken Sveriges inflytande i världen eller utvecklingsländernas fattiga blir lidande i onödan.

Silvia Kakembo