Foto: Henric Karlsson/Verbal förlag

Litteratur När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.

Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.  

Empirisk forskning

Redan i inledningen skiljer Jerabi på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jerabi lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. 

En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jerabi. 

Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jerabi konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. 

Långsiktiga lösningar

Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jerabis perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. 

Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jerabi pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker.

Sällsynta perspektiv

Jerabi ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. 

Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jerabis bok ändra på den saken. Det vore välkommet. 

Mats Wingborg