Jörgen Lundälv, foto: Göteborgs Universitet

Trafiksäkerhet En ambulansförare får aldrig lov att chansa vid körning. Vi kan behöva införa ett tydligare och hårdare kontrollsystem för att behålla de mest lämpade kandidaterna för utryckningskörning inom ambulanssjukvården, skriver Jörgen Lundälv docent i trafikmedicin och i socialt arbete. 

Det är hög tid att ambulansförare diskuterar etikfrågor som handlar om förmåga, kompetens och möjlighet att vara goda förebilder för kollegor men också för medtrafikanter. Nollvisionen i trafiken är förvisso en förlåtande vision när det handlar om mänskliga felhandlingar, men luddig eller utebliven information om ambulansförares körkompetens vid rekrytering vid anställningar är inte okej.

Kanske alla inte lämpar sig som ambulansförare? Kanske det är dags att införa ett hårdare kontrollsystem som kan garantera ett system att behålla de mest lämpade kandidaterna för utryckningskörning inom ambulanssjukvården?

Frågan måste nu diskuteras öppet och alla ambulansförare måste engageras i ett sådant reformarbete.

Nyligen har jag presenterat en ny forskningsrapport som handlar om vilka förarkrav och trafiksäkerhetsmässiga krav som ställs för semestervikarierande ambulansförare i Sverige.

Resultatet är nedslående på det viset att det i platsannonser är mycket luddigt när det handlar om att ställa krav på förarkompetens och trafiksäkerhetsmässiga förutsättningar.

Att vara ambulansförare synes inte ha en tydlig koppling till något som är viktigt. Detta är enligt min mening mycket beklagligt.

Det är arbetsgivarnas d.v.s. de privata och offentliga ambulansarbetsgivarna som borde ha en skyldighet att deklarera vilka förarmässiga krav som ställs för en ambulansförare oavsett om det är en ambulanssjukvårdare, ambulanssjuksköterska eller en sjuksköterska som sitter bakom ratten.

Det kan inte vara känsligt att tala om ambulansförarens roll och status i vägtrafiken. Det är nämligen ambulansförarens ställning och företrädarskap som måste fokuseras.

För mig är det en etisk fråga som bör lyftas och problematiseras. Den etiska frågan består av det faktum att det borde ställas krav på en ambulansförare som utryckningsförare i vägtrafiken.

Vårdandet av akut sjuka har ingen betydelse om det spolieras av en trött, outbildad eller oengagerad ambulansförare, som kanske inte borde köra den överhuvudtaget.

Vem som helst kan inte ikläda sig rollen som ambulansförare utan att ha de krav som ställs. Idag finns inget lagkrav på utryckningsförare i Sverige. Det är beklagligt sett ur flera perspektiv.

Men en ambulansförare får aldrig lov att chansa vid körning. Oavsett om det är långa arbetspass (dygnspass) eller att man har en förarutbildning som är skral.

Det måste ställas höga krav vid rekrytering men också vid vidareutbildning av ambulansförare för att upprätthålla en godtagbar standard och kvalitet.

Vårdandet av akut sjuka patienter har ingen som helst betydelse om vårdarbetet spolieras av en trött, outbildad eller oengagerad ambulansförare, som kanske inte borde köra ambulans överhuvudtaget.

Det kan vara hög tid att införa ett tydligare och hårdare kontrollsystem som kan garantera ett system för att behålla de mest lämpade kandidaterna för utryckningskörning inom ambulanssjukvården.

Men så länge arbetsgivarna är tysta om ambulansförarens roll och status ur trafiksäkerhetsperspektiv riskerar vi istället ett system där kompetensen bakom ratten inte spelar någon roll. För vem som helst kan väl köra en ambulans?

Jörgen Lundälv är docent i trafikmedicin och docent i socialt arbete vid Göteborgs Universitet.