rbi1uyuqq95tdddte6yi

I Boverkets rapport om bostadssituationen och hyressättningssystemet blir människor som bor i hyresrätter enbart utbytbara siffror i en nationalekonomisk matris.

I dag har vi möte i Boverkets Insynsråd. Där kommer Boverkets rapport Bostadssituationen och hyressättningssystemet – en kunskapsanalys, som har likställts med både bomber och politisk dynamit, att presenteras. Jag förväntar mig därför en mycket intressant debatt i Insynsrådet i dag.

Det finns en tydlig och brännhet konfliktyta mellan de som vill gå mot marknadshyror och de som anser att den svenska modellen med förhandlade hyror över tid har gagnat Sverige.

Utvärderingar av dagens hyressättningssystem har gjorts vid många tillfällen av forskare, organisationer, statliga utredningar samt regeringar. Ingen har kommit till slutsatsen att det finns skäl att i grunden ändra den förhandlingsmodell vi har.

För tack vare att vi har ett system där parterna förhandlar hyrorna och inte någon hyresreglering så har hyressättningen fungerat i låg- och högkonjunktur, under finanskriser och skatteomläggningar.

Det finns dessutom en stor politisk enighet om den svenska modellen med förhandlade hyror.

Boverket gör några viktiga konstateranden och avgränsningar i sin rapport. De konstaterar till exempel inledningsvis att det inte finns någon politisk framtid för den här typen av förslag.

De skriver dessutom att den valda analysmodellen ”ger en delvis förenklad bild och utgår ifrån att hyresbostadsmarknaden skulle fungera som en perfekt konkurrensmarknad om prisbildningen vore fri. Men det antagandet är sannolikt orealistiskt”.

De gör inte ”några försök att beakta ev konsekvenser på bostadsrätts- och småhusmarknaden”. De har heller inte ”skattat värdet av eventuella positiva regleringseffekter”.

Med sådana avgränsningar blir slutsatserna naturligtvis lika bristfälliga som rapportens utgångspunkter.

Den bärande tesen i Boverkets rapport är att samhället förlorar tio miljarder kronor per år i välfärdsförluster på att hyresgäster och fastighetsägare förhandlar hyror.

Men det finns inte något land med marknadsmässiga hyror som inte har någon form av subventionerad hyresmarknad. Det medför mycket stora kostnader för skattebetalarna. I till exempel Tyskland kostade bostadsbidragen 16,7 miljarder euro 2011. Till det kommer kostnaden för subventionerade hyror. Detta väljer Boverket helt att bortse ifrån.

Analysen bygger på en uppmärksammad studie av hyresregleringen i New York från 2003. Det rimliga hade i stället varit att utgå från de faktiska förhållanden som råder i Sverige 2013, det vill säga befolkning, graden av trångboddhet, aktuella hyresnivåer, bostadssökande och deras privatekonomi och preferenser, byggandets omfattning samt regelverk i form av hyreslagstiftning med mera. Till det skulle de naturligtvis även ha haft en metoddiskussion för analysen.

I rapporten blir de människor som lever och bor i sina hyresrätter enbart utbytbara siffror i en nationalekonomisk matris. Det finns inget resonemang om det som har varit avgörande för varför de politiska partierna har valt bort ett system med marknadshyror och social housing till förmån för en förhandlingsmodell. Men det är ett viktigt politiskt mål att människor ska känna trygghet i sitt boende och vara skyddade mot oskäliga hyreshöjningar.

Inget resonemang förs om var de människor som förutsätts flytta ska bo eller vilka kostnader det skulle medföra för individen och samhället att tvinga dem att flytta. I stället förs ett lättsinnigt resonemang om att 40 000 lägenheter skulle frigöras, som om dessa vore obebodda eller bara bebodda av hyresgäster som inte skulle klara hyreshöjningar på de nya Boverksnivåerna.

Inte heller förs någon diskussion om hur marknadshyror skulle motverka segregation eller ge fler människor möjlighet att flytta till våra storstäder. Man bortser också från konsekvenserna och kostnaderna för samhället av att hyresgästerna i enbart Stockholm, Göteborg och Malmö skulle få ett minskat konsumtionsutrymme på drygt 10 miljarder kronor.

Boverket menar att det bor för få personer i de hyreslägenheter som finns. I exempelvis Stockholms innerstad är 35 procent av bostäderna 1 rum och kök eller mindre, 63 procent är 2 rum och kök eller mindre och 83 procent är 3 rum och kök eller mindre. (Enligt Statistisk årsbok för Stockholm 2013). Och forskningen visar att hushållen bor allt trängre.

Visserligen behövs det mer politisk dynamit i svensk bostadspolitik. Men när Boverket, som bör vara den främsta kunskapskällan vid analyser av det regelverk som styr vårt boende, presenterar sina rapporter måste det ställas höga krav på relevans i det man presenterar. Det borde åtminstone gå att lita på att de rapporter som görs bygger på relevant fakta. Så är inte fallet denna gång.

 

Barbro Engman, förbundsordförande Hyresgästföreningen