EU behöver genomgå en demokratisk reform. Europaparlamentet borde få rätt att initiera lagstiftning och ministerrådets omröstningar göras öppna. Det skriver Max Andersson och Karl Palmås (MP).

Det är ett krisande EU som går till val nu till helgen. Nere på kontinenten är detta val främst en fråga om den ekonomisk-sociala kris som jämförts med 1930-talets. Samtidigt har vår tids sociala oro orsaker som gör det mer lämpligt att jämföra med avsevärt äldre kriser.

Mat- och resursproblematiken har återigen fått genomslag i plånboken hos skuldsatta medborgare. Som den gröne EU-parlamentarikern och ekonomen Alain Lipietz har uttryckt saken: Detta är den första gången sedan 1848 som en dålig skörd bidragit till social turbulens i det rika Europa.

Vid sidan av denna ekonomisk-ekologiska kris genomgår Europa även en demokratisk kris. Mycket har redan skrivits om hur bruna rörelser, i skuggan av den ekonomisk-sociala oron, väntas ta större plats i EU-parlamentet.

Samtidigt finns det inneboende demokratiska brister i EU-institutionerna som sådana. Europas nya populister är ofta snabba med att framhäva detta demokratiska underskott. Här märks en historiens ironi: Unionen byggdes utifrån en fransk-inspirerad, toppstyrd förvaltningsmodell som skulle motverka att nationalistisk populism skulle kunna återta makten i Europa. I dag ser vi hur denna förvaltningsmodell kommit att tjäna de krafter den var satt att stävja.

Vi närmar oss frågan om demokratisk reform från olika håll. Max Andersson är i grunden kritisk till EU-projektet och ser att Europatanken historiskt sett är intimt förknippad med grumliga tankar om ras, religion och kulturell överlägsenhet, vilka utgör dålig grund för att möta en global framtid. Karl Palmås förknippar samma tankar med nationalstaten, och anser att EU är vår bästa chans att skapa överstatlig demokrati – så länge vi tar chansen att demokratisera unionen.

Vi ser även olika på frågan om en europeisk identitet. Karl tror på integration nerifrån, och att Europa måste börja uppfattas som levd erfarenhet – inte som en samling institutioner i Bryssel. Ytterligare uppifrån-integration förutsätter uppkomsten av ett europeiskt demos, och en europeisk offentlighet värd namnet.

Max tvivlar på om detta någonsin kommer ske, och är skeptisk till huruvida den socialt och geografiskt godtyckliga konstruktionen ”Europa” verkligen är meningsfull eller ens önskvärd.

Samtidigt är vi helt eniga om att EU måste genomgå en demokratisk reform:

  • EU-parlamentet bör få rätt att ta initiativ till ny lagstiftning.
  • EU:s institutioner bör införa en riktig offentlighetsprincip och meddelarfrihet.
  • Ministerrådets voteringar måste göras öppna så att medborgarna kan se hur deras nationella företrädare har röstat.
  • Vi vill utveckla och stärka EU:s deltagardemokratiska instrument som medborgarinitiativet, och utreda möjligheten till att avgöra frågor med EU-vida folkomröstningar.
  • De nationella parlamentens roll i lagstiftningen måste också stärkas. De kan då bli den kraft som behövs för bevaka subsidiaritetsprincipen. Det är också viktigt att de utövar effektiv kontroll över sina ministrars agerande när EU stiftar lag.

Vi ser även att det bör bli lättare att ändra beslut. I dag är det svårt att få en majoritet för en ny linje om ett beslut redan accepterats av både parlamentet och i ministerrådet med kvalificerad majoritet. Ett sätt att lösa detta är att införa så kallade solnedgångsparagrafer i lagarna, vilket innebär att lagar måste förnyas eller omförhandlas efter 5 till 15 år. Detta är ett sätt att hålla EU-politiken aktuell, och att undvika att dåliga beslut cementeras.

Om EU ska få kraft att hantera dagens kriser så behöver det demokratiska reformer. Medborgarna måste kunna utkräva ansvar av makten och förändra politiken. Det är ingen svaghet, utan en styrka.

Max Andersson, plats 4 på miljöpartiets EU-lista
Karl Palmås, plats 24 på miljöpartiets EU-lista

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena