Samtidigt som arbetslösheten minskar ökar de otrygga anställningarna på svensk arbetsmarknad. Det är dubbelt olyckligt. Skitliven är inte bara ovärdigt ett modernt välfärdssamhälle, det är också dåligt för ekonomin.
Nyligen släpptes SCB:s arbetskraftsundersökning för tredje kvartalet 2013, statistiken som partierna kommer att använda för att tolka hur rätt/fel Sverige går. Den senaste tidens AKU:er visar att antalet sysselsatta har ökat fem månader i rad.
Det ska förstås alla glada vara över, även om arbetslösheten fortfarande är högre än när regeringen tillträdde 2006. Men vid sidan av den minskade arbetslösheten bekräftas också en mindre glädjande trend: Andelen visstidsanställda ökar samtidigt.
Sedan förra året har antalet personer med tidsbegränsad anställning ökat med 44 000 personer till 680 000. Samtidigt visar den senaste statistiken att antalet personer som jobbar på ofrivillig deltid har ökat till drygt 330 000 under tredje kvartalet 2013.
Fenomenet är välbekant för alldeles för många. Det handlar om nolltimmeskontrakt med sms-besked på morgnarna om det blir någon arbetsdag. Om oupphörliga karuseller av vikariat, provanställningar och säsongsanställningar som staplas på varandra. Skitliven är verkligheten på arbetsmarknaden för mer än hälften av Sveriges ungdomar mellan 16 och 24 i dag.
Osäkra anställningsformer är egentligen ett nygammalt fenomen. Dagarbetarna som köade utanför hamnarna och fabrikerna för att väljas ut för ett dagsverke var länge normen på svensk och europeisk arbetsmarknad. Med arbetarrörelsens maktövertag och bygget av välfärdsstaten i Europa efter andra världskriget försvann avarterna. Det gjordes en klassöverenskommelse, där arbetarna fick trygghet, medbestämmande och jämlika villkor i utbyte mot lojalitet till arbetet och samverkan med arbetsgivaren.
Från borgerlighetens ekonomer hör vi nu att välfärdsstatens kompromisser har spelat ut sin roll och att ”flexibilitet” är nödvändigt för att företagen ska klara den globala konkurrensens tvära kast. Men måste vi verkligen göra ett val mellan trygghet och välstånd?
Faktum är att det mesta talar för att det är tvärtom.
Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman menar att en hög andel osäkra anställningar i en ekonomi med svaga socialförsäkringar (framför allt a-kassa) fördjupar och förlänger ekonomiska kriser. När företagen anar oro i och med tillfälliga konjunkturnedgångar i omvärlden får ett mycket större antal anställda sitta hemma utan lön än vad som hade varit fallet med fasta anställningar. Utan ordentlig a-kassa drar man ned på sin konsumtion, orolig för nästa månad. Det drabbar i sin tur också korvförsäljaren vid arbetsplatsen eller frisören vid bostaden.
Detta blir inte bara en personlig tragedi av ångest och ovisshet för de som blivit tillfälligt arbetslösa. Det skapar en spiral av negativ tillväxt som paradoxalt nog drabbar alla i förlängningen – även de företag som sparade in genom sin dumsnåla personalpolitik.
Men det finns fler anledningar än bara stabiliseringspolitik att vara orolig för den växande otryggheten. Forskning visar att anställningsotrygghet minskar anställdas känsla av hängivenhet för arbetsplatsen och engagemang för arbetet. När en hel generation växer upp i ett arbetsliv utan trygghet förändras de värderingar som arbetsmoral och vilja till medbestämmande och samverkan som i dagens kunskapsekonomi mer än någonsin är grundläggande för vårt välstånd.
Skitliv för vissa är på sikt dåligt för alla. På samma sätt är en trygg och stabil arbetsmarknad bra för alla. Det är hög tid att stoppa skitliven.
Alexander Akhlaghi, ekonom och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
