Provsprängning av kärnvapen i Bikiniatollen 1946. (Foto: US Navy, public domain)

ESSÄ. Donald Trump har inom loppet av två veckor hoppat av Iran-avtalet och det planerade fredssamtalet med Nordkorea. En oroväckande historielektion finns i visselblåsaren Daniel Ellsbergs bok The Doomsday Machine, menar forskaren Olle Häggström.

”Om den tekniska utvecklingen fortskrider snabbare än den visdom med vilken vi hanterar den, så finns en risk att ny kunskap gör mer skada än nytta. […] Vi skulle så klart aldrig komma på tanken att kliva in på en förskola med en låda med handgranater och ropa ’se här, ungar, lek med de här!’. […] Men att vi fysiker gav Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Donald Trump vätebomben känns väldigt mycket som om vi klev in på förskolan med de där handgranaterna.”

Orden är den svenske fysikern Max Tegmarks, yttrade i ett panelsamtal med neurovetaren Sam Harris och filosofen Rebecca Goldstein tidigare i år. Den poäng Tegmark var på väg mot var att vi behöver hantera utvecklingen inom artificiell intelligens (AI) med väldigt mycket större omsorg och eftertanke än vad som är fallet i dag, för att ett genombrott på området inte skall bli minst lika farligt som kärnvapenhotet.

En man med en tioårings impulskontroll, stingslighet och allmänna mognad utsågs i januari 2017 till högste befälhavare för världens mäktigaste militärmakt.

Men medan ett AI-genombrott troligen ligger åtminstone några decennier fram i tiden, är risken för globalt kärnvapenkrig något vi haft hängande över oss ända sedan tidigt 1950-tal. I samband med Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning åren kring 1990 försvann kärnvapenfrågan i hög grad från det allmänna medvetandet, vilket var en kollektiv missbedömning av stora mått. Även om det globala antalet kärnvapenstridsspetsar minskat till mindre än en tredjedel av vad det var som mest, försvann aldrig hotet om en kärnvapenapokalyps.

Medvetenheten om problemet har i någon mån återvänt i samband med att en man med en tioårings impulskontroll, stingslighet och allmänna mognad i januari 2017 utsågs till högste befälhavare för världens mäktigaste militärmakt, men är ändå inte tillbaka på den nivå som gällde under delar av det kalla kriget.

 

USA:s president Donald Trump har hoppat av kärnenergiavtalet med Iran och det planerade fredssamtalet med Nordkorea.

 

Den amerikanske före detta krigsanalytikern Daniel Ellsberg vill med sin aktuella bok The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner (Bloomsbury Press, 2017) väcka oss ur denna slummer och få oss att inse farans omfattning. Kärnvapenhotet är inget mindre än ett existentiellt hot, det vill säga ett hot som om det vill sig illa kan bli slutet för mänskligheten.

Visserligen finns inte tillräckligt många kärnvapen för att döda hela jordens befolkning i själva kriget, men följdverkningarna, inklusive den atomvinter som väntas förmörka himlen och slå ut allt jordbruk under flera år, riskerar att bli så stora att det är ytterst osäkert om de återstående civilisationsspillrorna skulle klara sig särskilt länge.

Ellsberg är en intressant och på många vis beundransvärd person. Han föddes 1931, han doktorerade vid Harvard på en briljant avhandling om beslutsteori, och han arbetade under 1960-talet som militärstrategisk konsult vid det amerikanska försvarsdepartementet.

Denna karriär fick emellertid ett abrupt slut då han 1971 läckte de så kallade Pentagon Papers, en samling topphemliga dokument som delvis kom att publiceras i New York Times och Washington Post, och som klargjorde Johnsonadministrationens systematiska lögner (gentemot inte bara allmänheten utan också den amerikanska kongressen) om Vietnamkriget.

Ellsberg erkände öppet att det var han som var läckan, något som normalt skulle ha renderat honom ett mångårigt fängelsestraff för spioneri, men en sinkadusartad omständighet med förgreningar i Watergateskandalen gjorde att domaren i maj 1973 såg sig nödsakad att lägga ned åtalet mot honom. Sedan dess har Ellsberg verkat som opinionsbildare och politisk aktivist, och The Doomsday Machine kan ses som kulmen på detta arbete.


Boken präglas av skarpsinne
och en brinnande moralisk låga, och har sitt allra största värde i författarens unika erfarenheter från åren som militärstrategisk insider. Det man som läsare framför allt får med sig är vilken grad av tur vi har haft som så här långt överlevt hotet om globalt kärnvapenkrig. Publik kännedom om hur nära ett sådant krig varit har hittills främst handlat om ett par incidenter som blivit kända efter Sovjetunionens sönderfall – incidenter där enskilda sovjetiska officerare genom rakryggad handlingskraft förhindrat krigsutbrott.

Någon hänsyn till motpartens civilbefolkning förelåg över huvud taget inte

Den ena handlar om Vasilij Archipov, en officerare som mitt under brinnande Kubakris den 27 oktober 1962 befann sig ombord på en sovjetisk ubåt, till synes utsatt för en amerikansk sjunkbombsattack. Archipov stod emot pressen att ansluta sig till två andra officerare som förordade avfyrande av kärnvapen (enighet bland de tre krävdes för ett sådant beslut).

Den andra handlar om Stanislav Petrov, som den 26 september 1983 på eget bevåg valde att inte vidarerapportera en misstänkt amerikansk missilattack vilken han anade egentligen var ett tekniskt fel hos satellitvarningssystemet.

Till dessa enstaka incidenter (och några till) kan nu läggas Daniel Ellsbergs i många fall chockerande avslöjanden om amerikansk krigsstrategi och hantering av kärnvapen. Ett sådant är hur han kraftfullt tar död på den utbredda föreställningen att USA endast avsåg använda kärnvapen i vedergällningssyfte i händelse av ett fientligt kärnvapenangrepp.

Den strategi som gällde under Ellsbergs tid var i själva verket den rakt motsatta: den gick entydigt ut på att i händelse av en eskalerande konflikt med Sovjetunionen hinna före dem med att avfyra kärnvapen.

Därtill var avsikten att skicka i väg hela kärnvapenarsenalen i denna initiala attack – allt i syfte att dra maximal fördel av överraskningsmomentet, men på tvärs mot andra överväganden, som att motpartens incitament att i något läge gå med på att hejda upptrappningen till stor del försvinner när man själv redan förbrukat alla sina vapen. Någon hänsyn till motpartens civilbefolkning förelåg över huvud taget inte, och i de detaljerade planerna ingick kärnvapenbombning av samtliga sovjetiska städer med minst 25 000 invånare.

Att vi trots denna militära vansinneskultur lyckats undvika kärnvapenkrig i över 70 år har krävt en god portion tur.

Som om inte detta vore groteskt nog var strategin dessutom ensidigt inriktad på att attackera hela det så kallade sinosovjetiska blocket (Sovjet plus Kina), och detta helt oavsett om Kina fram till dess varit inblandad i konflikten eller inte. Ellsberg fann detta barbariskt och fullkomligt vanvettigt, men när han frågade de ansvariga militärerna om saken fick han genomgående oförstående huvudskakningar till svar, eller som mest någon avfärdande kommentar om hur dumdristigt det vore att attackera bara den ena av två stora kommunistiska fiender och därmed lämna den andra oskadd och stridsberedd.


Jämte denna övergripande krigsstrategi
behandlar Ellsberg också det praktiska handhavande av kärnvapen som tillämpades i USA, och även här är hans avslöjanden omskakande. Först och främst frågan om delegering: vem har rätt att utan direkta order uppifrån sätta i gång en kärnvapenattack? Den utbredda föreställningen om att det enbart är presidenten som kan göra det får sig en rejäl knäck av Ellsbergs framställning.

De militärstrategiska skälen att inte bokstavligen låsa fast sig i en sådan ordning är lätta att förstå, för om enbart presidenten har rätt att beordra bruk av kärnvapen skulle en fientlig så kallad dekapiteringsattack mot Washington DC kunna försätta landet ur stånd att använda sina kärnvapen. Ett visst mått av automatisk delegering, åtminstone under extraordinära förhållanden, synes därför nödvändigt för att vidmakthålla kärnvapnens avskräckningseffekt.

Vad Ellsberg fann när han försökte få klarhet i frågan var emellertid ett stort och närmast oöverskådligt nät av delegeringar och vidaredelegeringar, vilket naturligtvis är en mycket farlig situation: ju fler som har fingret på den röda knappen, desto större är risken att någon faktiskt får för sig att trycka.

 

Krigsanalytikern och visselblåsaren Daniel Ellsberg har skrivit boken ”The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner”. (Foto: Bernd Gross)

 

En studieresa som Ellsberg gjorde till Okinawa och andra kärnvapenbaser i Stillahavsregionen 1959 gav andra förskräckande insikter i sakernas tillstånd. Vid en kärnvapensilo finns vid varje tidpunkt två officerare stationerade, och systemet är konstruerat på sådant vis att det krävs åtgärder från båda två för att fyra av vapnet. Säkerhetstanken bakom detta är uppenbar: det garderar oss mot en kärnvapenattack orsakad av att den ena av dem får ett vansinnesutbrott.

Vad Ellsberg emellertid fann var att man på samtliga baser hade kommit överens om olika informella åtgärder för att kringgå denna säkerhetsåtgärd, exempelvis genom att de båda officerarna (regelvidrigt) har tillgång till varandras säkerhetskoder. Motivet bakom sådana informella åtgärder är av typen ”vi behöver kunna lyda order om att avfyra kärnvapenraketen även om den ene av oss just drabbats av akut medicinsk kollaps”, vilket är en förståelig tanke, men det saboterar den ursprungliga säkerhetstanken om att det ska krävas två personer för att avfyra ett vapen.

Ju fler som har fingret på den röda knappen, desto större är risken att någon faktiskt får för sig att trycka.

Detta exemplifierar en mer allmänt förekommande och mycket farlig avvikelse, som Ellsberg tycker sig ha observerat, mellan militär heder och vad vi skulle kunna kalla den mer humanistiska moralen. Enligt den humanistiska moralen är det ett värre fel att av misstag råka starta tredje världskriget än att råka bli lite sen med att trycka på knappen när man beordrats avfyra ett kärnvapen, medan det enligt militär heder förhåller sig tvärtom.

Att vi trots denna militära vansinneskultur lyckats undvika kärnvapenkrig i över 70 år har krävt en god portion tur.


Ellsberg skriver utförligt om Kubakrisen,
och en av de viktigaste insikter han förmedlar är den om de gigantiska risker som både president Kennedy och den sovjetiske ledaren Chrusjtjov tog utan att själva inse det. Båda gick in i krisen med avsikt att till i stort sett varje pris undvika krig. Det fanns ett stort spann av utfall de båda fann helt acceptabla och båda var beredda att backa ganska långt. Ändå uppträdde båda initialt tuffare än så i hopp om att eventuellt kunna skaffa sig en bättre förhandlingsposition. Detta trodde de var ofarligt – och det hade det antagligen också varit om situationen hade begränsat sig till de båda ledarna sittande tillsammans i samma rum.

Nu engagerades i stället stora militärapparater på båda sidor och varken Kennedy eller Chrusjtjov hade fullt så stor kontroll över hur situationen utvecklades som de tog för givet. Det hela hade därför trots deras goda intentioner lätt kunnat sluta i fullskalig global kärnvapenkatastrof.

 

Nordkoreas ledare Kim Jong-Un ser landets kärnvapen som en garanti för regimens överlevnad.

 

Rörande det militära och politiska tänkandet från 1970-talet och framåt har Ellsberg givetvis mindre insidesinformation att erbjuda, men han har icke desto mindre värdefulla insikter även från denna period. Tanken om att använda kärnvapen på annat sätt än som svar på fientligt kärnvapenangrepp lever kvar, vilket han exemplifierar rikligt, varav jag fann en liten episod från det demokratiska partiets primärvalskampanj 2007–2008 slående.

Hillary Clinton fick besked om att hennes huvudmotståndare, Barack Obama, meddelat att kärnvapen inte kunde komma i fråga vid ett militärt ingripande i Pakistan. Det gick då att avläsa ett återhållsamt men överlägset leende i den i utrikespolitik mer bevandrade Clintons ansikte: tänk att unge Obama är så till den milda grad oerfaren och naiv att han inte begriper att man aldrig ska bakbinda sig på sådant vis inför en potentiell militär konflikt!


En annan amerikansk president
vi får höra mycket om i Ellsbergs bok är Richard Nixon. Denne hade en dragning åt att vilja kärnvapenbomba Nordvietnam, vilken Henry Kissinger hade fullt sjå med att stävja. Likaså var Nixon förtjust i sin madman theory, som gick ut på att om det gick att skapa en bild av att han var så galen att han var beredd att tillgripa vilka militära medel som helst, så skulle det sätta sådan skräck i fienden att de blev mer villiga till eftergifter.

Tanken om att använda kärnvapen på annat sätt än som svar på fientligt kärnvapenangrepp lever kvar.

Här kommer man osökt att tänka på Trump, och visst är det möjligt att vinna fördelar med en madman-taktik, men som Ellsberg torrt konstaterar är den också farlig, och den blir ännu farligare om den inbegriper att presidenten är galen på riktigt.

Kärnvapenhotet är i högsta grad en realitet ännu i dag, och Ellsbergs viktiga och lysande välskrivna bok är en kraftfull påminnelse om att vi behöver göra oss av med det hotet. Sättet att åstadkomma det är att avveckla de återstående kärnvapenarsenalerna.

Om vi inte lyckas ta oss samman att göra det är risken stor att Max Tegmarks ståndpunkt att ett framtida AI-genombrott behöver hanteras med stor försiktighet och stor klokskap visar sig irrelevant – helt enkelt för att vi lyckas förgöra oss själva innan vi når fram till ett sådant genombrott. Vi bör göra allt vi kan för att undvika ett sådant snöpligt slut på historien.

***

Följ Arena Essä på Facebook