Storbritanniens liberaldemokrater har gått vilse under tvångsäktenskapet med Tories. Parallellt har Labour återhämtat sig.
1922 flyttade David Lloyd George ut från 10 Downing Street. Sedan dess har liberalerna varit något av en politisk outsider, men ändå en väletablerad del av det brittiska klassamhället. Egentligen en paradox. Den ekonomiska liberalismen och några av den liberala traditionens främsta filosofer härstammar från Storbritannien.
Men eftersom Tories i senaste valet inte fick majoritet uppstod en koalition mellan liberaler och konservativa. För Liberaldemokraterna var det ett enormt genombrott efter nästan ett sekel i politikens tassemarker.
Partiledaren Nick Clegg blev vice premiärminister. Men i mångt och mycket är det ett tvångsäktenskap. Tories och Liberaldemokraterna var en gång huvudmotståndare. En animositet som förstärktes under Thatcheråren. Under många år har Liberaldemokraterna snarast placerat sig till vänster om Labour med en närapå socialdemokratisk retorik i sociala rättvisefrågor.
Alla partier rymmer en inre spänning. Dagens liberaldemokratiska parti är en fusion av det gamla liberala partiet och en utbrytning från Labour från 1980-talet. Friktionen mellan en socialdemokratisk och en liberal falang finns kvar. Partiledaren Nick Clegg tillhör otvivelaktigt den liberala traditionen, medan den populäre vice partiledaren Vince Cable definierar sig som socialdemokrat.
Veckans liberaldemokratiska konferens i Brighton illustrerade att resan från protest till makt varit smärtsam. Att gå till val på vänsterretorik och sedan genomföra brutala nedskärningar har inneburit att partiet har tappat uppemot hälften av sina väljare.
Efter valsegern 2010 har den liberalkonservativa regeringen iscensatt den största nedskärningspolitiken i Storbritanniens historia. Margaret Thatcher var aldrig ens i närheten av något liknande. Efter finanskraschen 2008 var förvisso Storbritannien i ett allvarligt läge. Problemet är att regeringens recept bara gjort saken värre. Ekonomin rör sig mellan noll och negativ tillväxt.
Nick Clegg lovade inför valet att aldrig höja universitetsavgifterna. Detta blev ett av regeringens första förslag och mötte enorma protester. Sveket har tärt på förtroendet. Nyligen bad Nick Clegg med darr på rösten om ursäkt. Men han bad inte om ursäkt för att han höjt avgifterna utan för att han utfärdade löftet från början.
På partikonferensen i Brighton krävde Clegg högre skatter på den översta tiondelen av befolkningen. Utgångspunkten var att Liberaldemokraterna annars kommer att blockera andra nedskärningskrav från de konservativa, som även Nick Clegg anser är nödvändiga. Men bara häromåret sänkte den liberalkonservativa regeringen skatten för just höginkomsttagarna. Inte helt förtroendeingivande, med andra ord. De liberaldemokratiska ministrarna framstår understundom som hjälplösa passagerare i en högerorienterad regering.
Nicks Cleggs tidigare rådgivare Richard Reeves uttrycker viss självkritik i ”A liberal inside” (Demos). Han menar att regeringens nedskärningar gick för långt. Egentligen underkänner Reeves regeringens ekonomiska strategi. Och försöker hitta framtiden i mittens individuella politiska rike eftersom ”medborgarna varken tror på staten eller storföretagen”. För att citera Hasse och Tages klassiska sketch om centerextremisten söker han Liberaldemokraternas identitet: ”så in i helvete i mitten som man överhuvudtaget kan komma”. Men är inte lärdomen av finanskrisen 2008 att staten och politiken måste återta en mer aktiv roll i ekonomin och samhället?
Parallellt har Labour återhämtat sig. I flera mätningar har partiet nu legat över 40 procent. Allt detta kan förstås vara lätt förgånget. Men det tål att notera att Labour nu ligger på de nivåer partiet hade innan Irakkriget.
En förklaring är den ekonomiska kräftgången. Men en är också Ed Milibands ansats i grundläggande strukturfrågor. Han må med rätta ha uppfattats som stel och obekväm i sin nya roll som partiledare. Men hans resonemang om behovet av en långsiktigt ansvarstagande kapitalism träffar något helt väsentligt.
I en intervju i Daily Telegraph vill Ed Miliband rädda den kapitalism hans marxistiska pappa hatade. Skillnaden mellan ”god och dålig kapitalism” behöver konkretiseras men detta är en av vår tids grundläggande utmaningar. Scenförändringen i brittisk politik visar att ett nytt politisk landskap håller på att ta form. Det var därför Liberaldemokraternas konferens i Brighton präglades av både oro och förvirring.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
