presidentval Både vänstern och högern har fragmentiserats i Frankrike. Det bäddar för att Macron kommer att behålla makten.
Efter den ryska invasionen av Ukraina har opinionsstödet för den franske presidenten Emmanuel Macron ökat. Han är en idag en lågoddsare i det stundande franska presidentvalet. Den första omgången hålls 10 april och den andra 24 april, förmodligen med högerradikala Marine Le Pen som motkandidat. Samtidigt vinner antagligen Macron slutomgången med god marginal. Från vänster riktas visserligen skarp kritik mot Macron, men i valet mellan honom och Le Pen kommer de flesta väljare till vänster att stödja Macron, även om somliga kommer att välja soffan.
Både högern och vänstern är splittrade i presidentvalet. Marine Le Pen har blivit utmanad av den ännu mer högerradikala Éric Zemmour. Han har tagit röster från Le Pen, men samtidigt bidragit till att normalisera hennes position. Le Pen och hennes parti Nationell Samling har också lagt om retoriken. Invandringskritiken och angreppen på islam har tonats ned till förmån för krav på billigare bensin och el.
Det franska Socialistpartiet har till skillnad från den svenska socialdemokratin aldrig haft en stark förankring i fackföreningsrörelsen.
Den starkaste kandidaten från vänster är Jean-Luc Mélenchon, ledare för partiet Okuvade Frankrike. En gång i tiden var han medlem i Socialistpartiet, men har från 2008 kritiserat socialisterna från vänster. Vid sidan av honom finns ett koppel av andra vänsterkandidater. En av dessa är Anne Hildalgo, företrädare för Socialistpartiet och borgmästare i Paris, men hon skulle enligt den senaste opinionsundersökningen bara få två procent av rösterna. Ett djupt fall för ett parti som nyligen var statsbärande.
En ny bok om fransk politik diskuterades häromdagen på ett möte i Stockholm. Författaren Halil Karaveli kritiserade Macron för att ha underminerat anställningstryggheten och driva en skattepolitik som gynnar de rika. Karaveli drog paralleller till Sverige och Januariavtalet.
I både Frankrike och Sverige har det dock handlat om att förhindra något ännu värre; att behöva släppa fram Le Pen respektive Åkesson.
Vid mötet deltog även idéhistorikern Jenny Andersson. Hon menade att nederlaget för socialisten Lionel Jospin i presidentvalet 2002 slog sönder drömmen om en socialdemokratisk politik vid sidan av de marknadsliberala tankarna om en tredje väg. Den förlorade visionen har bidragit till Socialistpartiets kräftgång. Andersson konstaterade också att vänstersidan försvagats genom splittring, där det för många har varit viktigare att profilera den egna rörelsen än att samverka.
Det franska Socialistpartiet har till skillnad från den svenska socialdemokratin aldrig haft en stark förankring i fackföreningsrörelsen och den fackliga organisationsgraden är låg. Det har bidragit till att pressa tillbaka vänstern. Men på ett plan finns en gemensam utmaning för både fransk och svensk arbetarrörelse. Det handlar om att skapa en bred vision och reformagenda som utmanar såväl nyliberalism som högerradikalism.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
