Maud Olofssons höga tonläge har dämpats en aning. Efter fredagens riksdagsdebatt lät hon djupt skakad. Turerna kring Vattenfall har försvagat Olofsson och om hon har trasslat in sig i lögner kan den kommande KU-granskningen innebära att hennes politiska karriär är över.
Maud Olofsson är i och för sig en politiker som har gjort sig känd för att vara ovarsam med orden. Vem minns inte hennes famösa utspel om Hitler under folkomröstningskampanjen om euron? Detta klavertramp är i och för sig oöverträffat. Men hennes höga svansföring och aggressiva stil är densamma. Näringsminister Maud Olofsson förmåga att leverera ligger inte på samma nivå. Hennes agerande under industrikrisen har varit under all kritik. Hon har spelat ner Volvo och Saab. Hennes utspel har mest handlat om att hon och regeringen egentligen inte ska göra så mycket.
Maud Olofsson är till yttermera visso näringsminister med ansvar för de statligt ägda bolagen. Länge rådde konsensus om att staten skulle ta ett ansvar för samhället och ekonomin. Sedan några decennier har pendeln rört sig mot det motsatta hållet. Eller som ekonomen Robert Skidelsky säger i en intervju i New Statesman: dogmen är numera att marknaderna är effektiva och regeringar är ineffektiva.
Det är ett tidens tecken att den rödgröna oppositionen inte har lyckats få grepp om Maud Olofsson. Särskilt med tanke på att Sverige nu avindustrialiseras i snabb takt. Även tidigare socialdemokratiska regeringar har sålt ut statliga företag. En del av de stora förändringarna i den statliga sektorn de senaste decennierna var nödvändiga. De tidigare statliga regleringarna var anpassade till det mogna industrisamhällets strukturer och hade nationalstaten som yttre ram. I dagens globaliserade värld är även Vattenfall ett internationellt företag, om än ägt av den svenska staten.
Högern har förstås bejakat att staten har trängts tillbaka. Vänstern har accepterat en del och blockerat annat. Många fungerande statliga monopol har styckats upp och sålts ut till ett antal privata oligopol till föga nytta för samhället och konsumenterna. Ett antal aktieägare och direktörer har emellertid berikats.
Under Kvalitetsmässan förra veckan efterlyste Fackförbundet ST "en vision för staten". Frånvaron av en sådan illustrerar tomrummet i svensk politik. De rödgröna borde ta som sin uppgift att formulera en ny politisk vision för Sverige i globaliseringens tidevarv. En sådan ansats kan inte bara vara en kopia gamla modeller. Den måste utgå från att vi nu är inflätade i globala och europeiska sammanhang och att arbetsmarknaden har ömsat skinn. Men att staten inte skulle ha en central uppgift är inget mindre än en grundläggande och fundamental missuppfattning. Maud Olofssons ordkaskader är härvidlag ett slags dimridå. När dimman lättar är det hög tid att formulera ett politiskt alternativ som vetter mot framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
