Tänk om Kinberg Batra menar allvar

»Välfärden är ingen marknad«, sa moderatledaren. Hon kan inte ha insett konsekvenserna av ett sådant uttalande.

Nyligen deklarerade moderatledaren Anna Kinberg Batra att hon gärna ser en kompromiss med regeringen om vinster i välfärden.

Hon förklarade detta med att »välfärden är ingen marknad« och att »behovet ska styra« och »det fanns större risker än vi förutsåg med kombinationen av ekonomiska incitament och svag kvalitetskontroll».

Ska vi ta Kinberg Batra på orden? I så fall kan det vara en första signal om en fundamental omsvängning i det som gällt i 40 år i moderat politik – marknadssjukan och vinstfixeringen.

Kan vi exempelvis ha ett pensionssystem, som är knutet till en lynnig aktiemarknad, där många gamlas välfärd kommer att krascha i samband med nästa stora finanskris? Och där systemet öppnat för skumma rådgivare som skor sig på den utbredda okunskapen om finansmarknaderna?

Kinberg Batras principiella hållning måste rimligtvis betyda att hon vill riva upp reglerna för hur hemtjänst upphandlas, som ju släppt lös vinstsugna och kriminella krafter, som vi sett i skandalerna i Södertälje.

Det är svårt att tänka sig att moderatledaren med sin uppfattning att behoven ska styra kan acceptera vårdvalsystemet, där kommersiella aktörers profithunger står över människors vårdbehov. Vi ser det när den rätt friska medelklassen i centrum fått en uppsjö av nya vårdcentraler, medan nyanlända i förorterna med komplicerade sjukdomar lämnats i sticket.

På tal om nyanlända, förväntar vi oss att Kinberg Batra kraftfullt tar avstånd från Bert Karlsson och andra profitörer som skär guld med täljkniv på undermåliga asylmottagningar med knäckebröd till middag.

Moderaterna brukar inte vara partiet som talar om förbud när det gäller näringsverksamhet, men borde inte ett sådant vara aktuellt för de surrogatagenturer som tar 900 000 kronor för en bebis?

Kinberg Batras nyckelmening är ju att »välfärden är ingen marknad«. Man skulle kunna formulera det som en mer generell erfarenhet, att vinst ofta står i motsatsställning till samhälleliga och mänskliga behov.

Vattenfall blev till exempel aldrig det kraftfulla styrmedlet med vilket denna och tidigare regeringar kunnat ställa om till en mer hållbar energiförsörjning. Tvärtom, regeringarnas avkastningskrav på Vattenfall har pressat ner företaget i ett moras av idiotiska affärer, något som demonstrerat att vinstkrav sällan ger långsiktighet.

Moderatledaren har sagt att tillsynen av offentlig verksamhet som utförs av vinstdrivande företag borde skärpas. Men ska det bli en verkligt effektiv tillsyn av de miljarder som upphandlas varje år riskerar vi få en enorm och kostsam byråkrati.

Så frågan är om hon insett konsekvenserna av vad hon sagt. Tills vidare blir den nedslående slutsatsen att hon framförallt vill slippa en valdebatt i frågan, eftersom många av hennes egna väljare är kloka nog att inse att vinster i välfärden inte fungerar.