Bild: Martin Olsson

Politiska handlingsprogram tenderar att berätta mer om det förflutna än om framtiden. De sammanfattar ofta en diskussion som nyss fördes. Kanske gäller detta också Globaliseringsrådets slutrapport som presenterades i går.

Rådet kan kritiseras av principiella skäl. Staten och regeringen ska inte ägna sig åt tankeverksamhet som rimligen borde bedrivas av politiska partier eller av självständiga tankesmedjor. Dessutom har rådets sammansättning och de deltagande rapportförfattarna lutat åt höger på ett uppseendeväckande sätt, de har i hög grad hämtats från näringslivets tankesmedjor och forskningsinstitut. Slutprodukten ligger således inom ramarna för vad som i dag är allmänt omfattad borgerlig nationalekonomi och en föreställning om att globaliseringen kräver stora förändringar av det svenska välfärdssystemet och en förändring av arbetsrätten.

Men sedan rådet tillsattes av dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg har världsekonomin råkat ut för vad som numera beskrivs som den stora recessionen. Globaliseringen har efter den finansiella kollapsen visat upp sina mindre smickrande sidor. Men rådet har inte i grunden låtit sig bevekas av kritiken mot den avreglerade kapitalismen och konstaterar att de nuvarande obalanserna "kommer att kunna övervinnas" och att "det snarast är mer globalisering som behövs". Men detta menas mer av samma typ av globalisering.

Ändå kan konstateras att rådet i sina slutsatser försökt blanda förslag från höger och vänster. Det hade inte gått att med intellektuell trovärdighet presentera ett förslag som den borgerliga regeringen hade applåderat i alla delar. Exempelvis vill rådet återinföra fastighetsskatten och höja arbetslöshetsersättningen.

Det positiva i kråksången är att Globaliseringsrådet inser att en höjd a-kassa skapar en trygghet i omställningen, som befrämjar rörlighet och underlättar en strukturomvandling. Vilket leder till högre löner framgent. Det vill säga motsatsen till Anders Borgs ekonomiska strategi.

Samtidigt vill rådet avskaffa turordningsreglerna i Las (Lagen om anställningsskydd). Förslaget påminner om den danska flexicuritymodellen. Men det kräver en grundläggande omläggning av den svenska politiken, vilket inte föreslås, vare sig av regeringen eller av rådet. Den danska modellen bygger på en överenskommelse mellan staten och arbetsmarknadens parter med en aktiv arbetsmarknadspolitik, generösa ersättningar och flexibel arbetsrätt. I Sverige har den borgerliga regeringen gjort tvärt om. A-kassan har raserats, ersättningen sänkts och urholkats. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har rustats ner. Medan arbetsrätten har lämnats intakt.

Las har blivit en symbol som mobiliserar ett motstånd mot fackets påstådda övermakt. Visst kan man i enskildheter diskutera hur arbetsrätten är konstruerad. Men vad handlar det egentligen om? I verkligheten har vi flexibilitet. Men det krävs en förhandling mellan de anställda och företaget, där olika aspekter kan vägas in. Las garanterar denna förhandling och skapar en rättssäkerhet för de anställda. Detta är kärnan. Men fixeringen vid den lilla detaljen med Las speglar vad som var fel i utgångspunkten bakom Globaliseringsrådet. Det vill säga gårdagens diskussion.