Problemet Reepalu

Det sägs att den romerska senatorn Cato den äldres hat mot Karthago var så starkt att han avslutade varje anförande, oavsett innehåll och ämne, med frasen “För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”.

Den som läser det famösa brevet från “en bred majoritet” av Malmö kommunstyrelse kan med lätthet föreställa sig förvirringen som måste ha infunnit sig första gången senatorn levererade sin berömda slutkläm.

Ilmar Reepalu skriver, tillsammans med borgerliga företrädare och en sverigedemokrat, ett långt brev till regeringen om hur våld och kriminalitet hotar Malmö som samhälle.

För att avsluta med den aparta viljeyttringen: “Slutligen vill vi att Ebo-lagstiftningen ses över då den bidrar till den ökande segregationen i våra storstäder.” Från att tala vackert om civilsamhälle och gemensamma insatser och skärpt vapenlagstiftning till tankevolten att allt är invandrarnas fel.

Det är bortom anmärkningsvärt att en företrädare för socialdemokratin inte bara skriver under brev tillsammans med sverigedemokrater, utan dessutom ett brev vars budskap delar Sverigedemokraternas syn på kriminalitet: Att den orsakas av invandrade personer från främmande “kulturer”.

Den gode Reepalu har dock vanan inne. Precis som Cato den äldre verkar Malmös mest kände socialdemokrat vara besatt av integrationspolitisk mytbildning som svar på maktstrukturella problem som fattigdom, våld och social oro.

För inte så länge sedan lanserade han ett förslag om villkorade medborgarskap för att minska kriminaliteten, också det en sverigedemokratisk syn på den senares orsaker. Och som lök på den berömda laxen publicerades i går en intervju där Reepalu hävdar att SD har “infiltrerat” Malmös judiska församling. Begreppet infiltration drogs tillbaka efter kritik, men kommunstyrelseordföranden står fast vid att det finns kopplingar mellan SD och den mosaiska församlingen. Vars medlemmar Reepalu dessutom uppmanade ta avstånd från Gazakriget om de ville slippa undan antisemitiska attacker i Malmö.

Ilmar Reepalu är ett socialdemokratiskt problem. Socialdemokraterna är ett uttalat antirasistiskt parti, och som “borgmästare” i Sveriges tredje stad är Ilmar Reepalus, minst sagt, bristande sociologiska insikter och hans touretteliknande relation till etniska och religiösa minoriteter en ständigt expanderande antites till partiets värderingar.

Senator Cato fick till slut sitt krig och sin ödeläggelse av Karthago efter mycket tjat. Förhoppningsvis inser socialdemokratin att vägen mot framtiden inte ligger i konspirationsteoretisk syndabockspolitik – utan i öppenhet, demokrati och ekonomisk jämlikhet.