Möjliggör nedåt, förbjud uppåt

Lösningen är en progressiv klimatpopulism.

Här är en insikt som svider: dagens klimatåtgärder handlar ofta om att underlätta omställningen för höginkomsttagare, som de som har råd att köpa en elbil eller de som har ett eget hus och pengar över till solceller på taket.

Samtidigt begränsar klimatåtgärderna inte sällan handlingsutrymmet för folk med vanliga inkomster. Som när det blir så dyrt att tanka att man inte kan ta ett bättre jobb lite längre bort, eller måste ställa in julresan till mormor.

Fossilberoende livsstil

Ett problem med att enbart använda sig av pris- och marknadsmekanismer för att styra bort från fossilberoende konsumtion är att det riskerar att låsa fast människor i en fossilberoende livsstil. En bil som bara blir dyrare och dyrare att köra, en lägenhet med en hyra som stiger i takt med stigande priser på fjärrvärme.

Ett annat problem är att höginkomsttagare inte alltid behöver bry sig om att ändra sin skadliga konsumtion när priset stiger, de kan rycka på axlarna åt högre priser.

Som de svenska miljardärerna som kryssar runt i fossilslukande superyachter, som tidningen ETC kartlägger i en viktig granskning. En av dem, en skattesmitare som krävs på 800 miljoner av Skatteverket, är en miljardär med en förmögenhet på 41 miljarder. Under 16 månader släpper hans båt Octopus – som drivs av åtta dieselmotorer – ut lika mycket koldioxid som 2 700 bilar under samma tid. Eller 800 svenska hushåll.

Förbud mot privatflyg

Lösningen är en progressiv klimatpopulism, menar de tyska sociologerna Linus Westheuser och Johanna Siebert. Det handlar om en politik som utformas utifrån principen möjliggör nedåt, förbjud uppåt.

Det handlar om att ställa vanligt folk i centrum för klimatpolitiken, inte minst genom strategiska satsningar på kollektivtrafik och klimatneutral uppvärmning. I skarp kontrast mot detta måste de rikas klimatskadliga livsstil inte bara brännmärkas, utan också förhindras genom högstgränser och förbud, argumenterar Linus Westheuser och Johanna Siebert.

Som förbud mot privatflyg och inrikesflyg på kortare sträckor.

Eller förbud mot privata rymdresor: Kicken som de superrika får av att sväva 11 minuter i världsrymdens tyngdlöshet ger upphov till lika mycket utsläpp som den fattigaste miljarden människor förorsakar – under hela deras livstid.

Och förbud mot privatbåtar över en viss storlek. Det handlar inte bara om att begränsa utsläppen av koldioxid, utan också om symbolik: Vilket samhällskontrakt ska klimatpolitiken vila på? Är det ”allas” ansvar, eller har de som har mer möjligheter ett större ansvar än andra?

Ok om det också gäller de rika

Människor upplever att denna koldioxidslösande livsstil är orättvis och orättfärdig, och därför, påminner forskarna, finns det ett starkt folkligt stöd för förbud mot de superrikas klimatskadliga konsumtion. En omfattande undersökning som gjordes bland väljare i EU:s tre största länder Tyskland, Frankrike och Polen inför valet till Europaparlamentet visar att åtgärder som riktar in sig på elitens klimatdestruktiva livsstil dessutom kan öka stödet för andra klimatåtgärder.

Forskarna gjorde ett experiment: de bad människor ta ställning till ett förslag om att sänka hastigheten på de franska motorvägarna till 110 km/timmen. När förslaget kombinerades med förslag om att förbjuda privatjets och tvinga franska ministrar att ta tåget istället för flyget när de reser inrikes ökade människors benägenhet att stödja förslaget om hastighetsbegränsningar. Hastighetsbegränsningar är ok – om de också gäller de rika.

Höjda priser på utsläpp är effektivt, men impopulärt. Så hur ska vi få människor att rösta för sådana åtgärder?

Tax the rich. Och förbjud de superrikas privatjets. Och superyachter.

Lisa Pelling