Den ekonomiska krisen beskrivs ibland som bara ett uttryck för girighet och enskild galenskap. Pengar kan göra människor både blinda och galna. Som på Island, där fiskare blev bankmän. Att ingen slog larm är i efterhand obegriplig. Mellan 2003 och 2006 tredubblades de isländska familjernas ekonomiska tillgångar. På pappret. På fiktiva bankkonton. Några år senare gick allt överstyr.
Ibland ges också intrycket att våra ekonomiska problem är över eftersom risken för en total finansiell härdsmälta har avvärjts. Men i många länder väntar nu bistra tider. Förra veckan deklarerade Torys skuggfinansminister att det kommer att bli stora offentliga nedskärningar efter en konservativ valseger i Storbritannien i sommar. Nu väntar ett stålbad.
Receptet har redan praktiserat ett antal distansminuter västerut. Irland har avvisat alla krav på finanspolitiska stimulanser och i stället drastiskt minskat de offentliga utgifterna. Resultatet är inget mindre än en ekonomisk kollaps.
Det lät annorlunda för bara något år sedan. Då framställdes den gröna ön som en keltisk tiger. Irland tycktes kunna producera permanent stigande tillväxt. Arbetslösheten var låg. De låga skatterna drog till sig utländska investerare. Och med EU:s stöd utvecklades fattiga Irlands BNP med en närmast ofattbar hastighet. Receptet var enkelt. Sänkta skatter över hela linjen. I flera steg. Låga arbetsgivaravgifter (hälften av de svenska). Det var en nyliberal våt dröm som gick uppfyllelse. Inte undra på att Irland blev en modell för svenska högerradikala liberaler.
Irland genomför nu den hårdaste nedskärningspolitiken i hela EU. Lönerna till offentliganställda sänks. Stödet till barnen skärs ner. De sociala välfärdsprogrammen bantas. Irland har till skillnad från många andra EU-länder inte följt den keynesianska regelboken och försökt motverka den ekonomiska nedgången, utan i stället svarat med flera nedskärningspaket som bara lett till att ekonomin halkat ännu längre ner i ett depressivt tillstånd. Den privata sektorn drabbas förstås omedelbart. Resultatet är att den irländska ekonomin krymper med 15 procent. Den största minskning som någonsin i fredstid drabbat ett utvecklat industriland. Men Irland följer också Milton Friedmans ekonomiska filosofi till punkt och pricka.
Tydligare kan inte sammanbrottet för denna ekonomiska doktrin inte beskrivas. Slutsatserna är uppenbara. Den finansiella sektorn har tillåtits att få alldeles för stor betydelse. Den behöver regleras och bantas. En annan är att den nyliberala modellen möjligen på kort sikt kan åstadkomma hög tillväxt. Men priset är lika drastiska ekonomiska nedgångar. En reglering av marknadsekonomin i allmänhet och den finansiella sektorn i synnerhet skapar en bättre ekonomisk utveckling i ett längre perspektiv. Annars blir det sociala priset förr eller senare högt. Vilket irländarna nu får erfara.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
