Pippi Långstrump visar hur bilderna och synen på den andre reproduceras och lever kvar. Det skriver Harriet Stenis efter den gångna veckans debatt.
Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat och nu Pippi Långstrump. Pippi – en egocentrisk altruist med orangea flätor som står rakt ut, för stora skor och samma klänning nästan varje dag. Föräldralös på deltid i stor villa med häst och apa. Vännerna Tommy och Annika som mer än gärna väljer bort tid med sin kärnfamilj mot äventyr med Pippi.
En nationalklenod, en ikon och en förebild, älskad och läst i stora delar av världen. Skriven av en av våra mest kända och folkkära författare Astrid Lindgren. Tecknare av ett blont och blåögd Bullerby-Sverige med vita knutar.
Nu står denna ikon i centrum av en annan anledning. Synad i sömmarna, ifrågasatt och ställd på huvudet. Det har blåst upp till styv kuling i kultursverige.
En vind som inte drar sig för att slita loss en och annan tegelpanna och ruska om det gamla folkhemsbygget i grunden. En vind fylld med krav på förändring och upprättelse. Ett ifrågasättande av stereotypa bilder, rasistiska med ett kolonialt arv.
Motståndarna håller sig i de vita knutarna tills knogarna vitnar. Nackhåren reser sig i indignation och företrädare för allt från kultur och media, till så kallat vanligt folk, torgför sitt motstånd.
I vindens öga finns samtidigt människor som inte vill se sina barn, framtida eller andras, själsligt tillplattade av kränkande bilder och texter. En mänsklig rättighet.
Vad är det då med Pippi och hennes pappa? Mamman är det inte så mycket att säga om, hon är i himlen, men pappan. Vit som snö men kung i Söderhavet. N-kung! Hur är det möjligt?
Det enkla svaret är att det inte vore möjligt, ens i sagans värld, utan en världsordning byggd på kolonialism och rasism. Pippi Långstrump må vara skriven på 1940-talet men bilderna och synen på den andre reproduceras och lever kvar.
I går Pippi i dag Lilla Hjärtat. I Pippi behövdes några enstaka ord raderas, en enkel gest för människovärdet. Originalet finns kvar för de som tycker att bevarandet av n-ordet i barnlitteratur är det sätt vi ska undervisa våra barn i rasistisk historia på. Det finns både lämpligare och mer pedagogiska sätt att sköta den saken på, med garanterad vuxennärvaro.
Det är skolan som har bildningsansvaret som ska undervisa i vårt koloniala arv och rasismens historia, och vad den gör med oss och vårt samhälle. Och då inte bara som en temadag eller som något enstaka grupparbete.
Sverige, det är dags att vakna och fatta att vi lever i en annan världsordning. Vårt land är fyllt med mångfald. Icke-vita som kräver representation, utrymme, plats och samma möjligheter som det vita majoritetssamhället. Icke-vita som vägrar låta sig definieras utifrån stereotyper.
Det handlar om generationer uppvuxna här som inte nöjer sig med en plats på avbytarbänken. Det är spel på samma planhalva som gäller. Öppnar inte du dörren för mig så öppnar jag den själv. Spottar du på mig så spottar jag tillbaka.
Den dag vi ser verklig representation av icke vita. Den dag vi slutar sortera bort efter namn. Den dag lagstiftningen skärps och efterlevs för rasistiska hatbrott och diskriminering. Den dag vi på allvar erkänner vår koloniala och rasistiska historia och tar konsekvenserna av det. Den dagen har vi kommit en bit på vägen mot det öppna och toleranta samhälle vi vill framstå som. Valet av ny kulturminister i veckan inger hopp.
Harriet Stenis, debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
