gästkrönika Skuggsamhället brukar det kallas. Men dess invånare är av kött och blod som alla andra. Lisa Carlbom berättar om en relation mellan dessa två världar.
Hon kommer från ett av de fattiga länderna i Latinamerika. Hon är 35 år gammal och jag 22. Jag bor inneboende hos en familj med tre barn utanför Washington, D.C. och läser på college. Föräldrarna har många anställda i hushållet, de båda har höga chefsposter på sina olika jobb och spenderar så lite tid med barnen som möjligt.
Hon kommer dit en lördagmorgon, efter att föräldrarna har annonserat efter ännu en barnflicka. Snart jobbar hon alla kvällar och helger, och ibland även på vardagarna. Vi blir ganska snart ett tight team. Vi tar barnen till parker och på utflykter, vi badar och nattar barnen tillsammans. Vi jublar tillsammans när minsta barnet tar sina första steg i familjens vardagsrum. Tvååringen börjar att kalla mig för pappa och vill att jag ska natta honom när han ska sova. Föräldrarna är inte hemma särskilt ofta.
Hon berättar för mig om sitt liv; hon gifte sig när hon var femton, fick sitt första barn när hon var sjutton, och var tvåbarnsmor vid nitton. ”Vi var fattiga hela tiden”, säger hon. Hon jobbade och jobbade och jobbade tills hon fick ihop pengar till att smugglas in i USA. Hon har varit här i nästan femton år. Hon har städat och arbetat som barnflicka. Skickat hem alla sina pengar så att hennes man kan läsa på universitetet. Åkt tillbaka en gång om året, ”det var ganska lätt när jag var papperslös”, sa hon. ”Jag skickade tillbaka passet och sedan tog min man det till någon som jobbade på flygplatsen och mutade honom för att han skulle stämpla i passet”.
Men nu har hon ett green card. ”Hur gjorde du för att få det?” frågade jag.
Hon ryckte på axlarna: ”det var någon jag jobbade för som hjälpte mig.”
Några veckor senare så frågar jag henne vad hon heter egentligen. Och då säger hon det: sitt riktiga namn.
Hon fick ett tredje barn med sin man när hon var hemma på besök i hemlandet. Efter några månader får hon lämna även det barnet och åka tillbaka till USA och fortsätta jobba. Hos familjen jobbar hon ibland flera dygn i sträck: när föräldrarna är bortresta sover hon med barnen. Det gör aldrig jag. Nu har allt slit börjat att löna sig: hennes familj har två företag och hennes man är nästan klar med universitetet. Hennes äldsta barn har precis börjat att studera där. Hon har lyft sin familj ur fattigdom och ändå har hon en sorg i sina ögon. Hon pratar ofta om sina barn som hon sällan träffar, om hur hon var tvungen att gifta sig så ung.
När hon är ledig kommer det ibland en man och hämtar henne i en bil. Hon säger till familjen att det är hennes kompis. Hon berättar för mig att de brukar gå på date, men att hon tror att han har en annan kvinna. En dag kommer en annan man och hämtar henne. Hon tycker inte att han är snygg, men hon vill ha hans sällskap. Jag känner ensamheten sippra ut genom hennes porer. Hon säger till mig en kväll att hon vill fråga mig en sak; hon undrar om familjen kan hjälpa henne med ett green card. ”Men du har ju redan ett”, svarar jag. ”Det är falska papper”, säger hon. ”Jag fick betala hundra dollar”. ”Gör inte det” säger jag, ”de kastar ut dig med en gång”. ”Jag är så trött på allt”, säger hon, ”alla lögner”. Hon börjar gråta.
En av hennes manliga vänner hämtar oss en kväll efter jobbet och kör oss till en latinamerikansk restaurang i slummen. Vi lyssnar på merengue på hög volym på bilradion. Det är en varm sommar i Washington DC. Vi pratar om vår arbetsgivare och skrattar. Jag tänker: det här är lycka.
Några veckor senare så frågar jag henne, mest på impuls, vad hon heter egentligen. Och då säger hon det: sitt riktiga namn.
Hon berättar för mamman i familjen om ett hälsoproblem som hon har som hon ska ta tag i när hon är i hemlandet. Mamman ser förvånad ut: ”har du ingen sjukförsäkring?” frågar hon, och jag skrattar tyst för mig själv. Hon har sagt till familjen att hon har ett eget rum där hon bor, inneboende hos en släkting, men egentligen sover hon på soffan. En kväll ringer hon mig hysteriskt: släktingen misshandlar sin fru, och frun hotar med att ringa polisen och immigrationsdepartementet. Jag åker och hämtar henne i familjens bil.
Mina studier är slut och jag kommer in på en skola i New York. Hon är ledsen och vill inte att jag ska flytta. Men det är min drömutbildning, säger jag. Jag köper ett par guldörhängen i present, så att hon aldrig ska glömma mig. ”Jag älskar dig”, säger hon när jag står utanför huset med min packning och ska åka till New York. ”Jag älskar dig också”, svarar jag. Jag fick aldrig mer se henne eller prata med henne igen. Och jag inser, såhär cirka tjugo år efteråt, att jag nog aldrig visste hennes riktiga namn.
Lisa Carlbom läser till en masterexamen i demokrati och mänskliga rättigheter på Enskilda högskolan. Hon är även ledamot och gruppledare för Miljöpartiet i Farsta stadsdelsnämnd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
