Det handlar om vad säkerhet är och hur den byggs.
Hur påverkas jämställdheten av Sveriges enorma satsningar på försvaret? Det har den anrika organisationen Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) tagit reda på i en ny granskning.
Anledningen är enkel: regeringen har inte gjort det.
Trots att den svenska regeringen är bunden både av Sveriges jämställdhetspolitiska mål och av internationella konventioner, är jämställdhetsperspektivet antingen helt frånvarande eller förödande svagt i de senaste årens stora försvarspolitiska beslut.
Förändrad organisationskultur
Det gäller besluten om att Sverige ska gå med i Nato, och innan dess om att teckna DCA-avtalet, det gäller de två senaste femåriga försvarsbesluten, liksom beslutet om att återinföra värnplikten.
Vårt medlemskap i Nato? Enligt regeringens bedömning kommer det ”i övrigt inte få några konsekvenser för /…/ jämställdheten”. DCA-avtalet? ”bedöms inte få några konsekvenser för /…/ jämställdheten mellan kvinnor och män.” IKFF konstaterar krasst: det ”gjordes ingen jämställdhetsanalys, inga jämställdhetsexperter inkluderades och det togs inte hänsyn till relevant forskning inför besluten om ett svenskt Natomedlemskap och DCA-avtalet.”
I andra sammanhang identifierar IKFF att regeringen tillämpar principen ”add women and stir”, alltså antagandet att det blir mer jämställt bara det blir fler kvinnor. Därmed har man inte ansett det nödvändigt att göra en ordentlig analys av vad som krävs för att till exempel den könsneutrala värnplikten ska leda till att de ungdomar som gör värnplikten möts av en jämställd försvarsmakt. Verklig jämställdhet skulle kräva en förändrad organisationskultur: att man identifierar och avskaffar patriarkala strukturer. Den senaste försvarspropositionen (2024/25:34) från oktober förra året innebär en liten ljusning, den tar upp sådant som diskriminering på grund av kön och sexuella trakasserier.
Ett säkerhetspolitiskt problem
Men det är en lång väg kvar till jämställdhet. Inte bara för att andelen kvinnor fortfarande är så låg, år 2023 var 76 procent av anställda inom Försvarsmakten män, och 81 procent av dem som påbörjade värnplikten, försvarsministern är en man, liksom både ordförande och vice ordförande i försvarsutskottet. Utan alltså också för att insikten om jämställdhetens betydelse verkar vara så låg.
Och det är ett säkerhetspolitiskt problem.
Det handlar så klart om försvarets förankring i samhället. Detta blir akut när försvarsanslagen ökar så kraftigt som de kommer att göra under de kommande åren. Så sent som 2014 låg de på 45 miljarder om året, efter Rysslands invasion av Krim höjdes de till 60 miljarder kronor 2020. 2025 kommer de totala försvarsutgifterna att vara 138 miljarder: tre gånger så mycket som för bara tio år sedan. Och ökningen kommer att fortsätta.
Men det handlar också om att hela befolkningens erfarenheter, kunskap och yrkeskunnande krävs för att säkra Sveriges försvarsförmåga.
Vara med och styra
Inte sällan är det kvinnligt dominerade yrken som får stå i första ledet när krisen slår till. Som under pandemin, när kvinnliga undersköterskor, sjuksköterskor och städare stod i främsta ledet och tog ansvar, trots underbemanning och bristande skyddsutrustning.
Till 2030 ska anslagen till det civila försvaret öka med över 30 miljarder kronor. Det vore förödande om de kvinnor som stod på coronakrisens frontlinje inte fick vara med och styra hur de ska användas.
Det handlar om hur resurserna ska användas, men också grundläggande om vad säkerhet är och hur den byggs. IKFF:s granskning påminner om den omfattande forskning som finns som visar att kvinnor tenderar att lägga större vikt vid förebyggande åtgärder som diplomati och dialog, ”medan män lägger större fokus på repressiva åtgärder som till exempel militära insatser”.
En tredubbling av försvarsanslagen på tio år. Om vår säkerhet ska kunna öka lika mycket måste jämställdheten öka.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
