Bostad åt alla – utan att bygga nytt?

Eleverna som protesterade i Visby borde inspirera dagens bostadspolitik.

Jag ser på filmklipp ur SVT:s arkiv om mitt älskade Visby. Kvinnan i den stora hatten som går genom porten i muren på den korniga inspelningen från 1910, är det min farmors mormor Anna? Änkan som drev en bosättningsaffär på Adelsgatan?

Huset där affären låg, längst upp i Visbys medeltida innerstad, står fortfarande kvar, över ett sekel senare. Och det är tack vare några högstadieelever. De är med i filmen, på klipp från början av de stora rivningsvågornas 1970-tal. Tonåringarna är förbannade på politiker som vill riva i innerstaden. ”Vi vill inte leva i såna där djävla betonggetton”, säger de, och tar strid för att bevara kvarteret Östertull, precis innanför Österport. På lunchrasten ordnar de en spontan demonstration, det blir kravaller: de blir bortjagade med batonger och polishundar, en av dem blir brutalt misshandlad av en civilklädd polis, 20 ungdomar grips. Och de förlorar, hela kvarteret jämnas med marken, inklusive de oersättliga trähusen från 1700-talet.

Rivningsvågen har fortsatt

Kravallerna vid Östertull hade kunnat vara slutet på Visby innerstad. Rivningsvågen och bilsamhället som drog fram över resten av Sverige vid samma tid hade kunnat förvandla också Visby till oigenkännlighet, så som skedde med många andra stadskärnor. Vi gjorde det i dag otänkbara: drog motorleder rakt genom centrum, slet upp kullerstenar ur marken, ersatte hundraåriga trähus med Domus-lådor, gjorde stora torget till en parkeringsplats i stad efter stad.

I Visby hann det inte gå så långt, kanske för att Visby trots allt är en stad med bevarad bebyggelse från 1300-talet. 20 år efter skolungdomarnas protester, 1995, utsågs hela Visby till världskulturarv.

Elevernas protester inspirerar. Inte minst i dag när vuxenvärlden verkar tävla om att brännmärka 13-åringar som förhärdade brottslingar – och elevråd och elevinflytande som något farligt.

Men också för att rivningsvågen har fortsatt. Trots att vi borde ha lärt oss av det Visbyeleverna och andra lyckades rädda genom åren. Och trots att klimatkrisen gör oss allt mer medvetna om att vi måste bevara mycket mer – för att kunna bygga mycket mindre.

Byggsektorn är en av de största utsläpparna av koldioxid. Ett växande nätverk av arkitekter har dragit den radikala slutsatsen att det viktigaste de kan göra för att rädda klimatet är att inte bygga nytt. Alls. Istället borde arkitekter lägga sin kraft på att ta fram ritningar för att bevara, renovera och bygga om, menar Architects Climate Action Network.

Energikrävande process

Istället river vi, allt från simhallar (som Arena Idé uppmärksammade i en rapport tidigare i år) till skolor och fungerande bostadshus. Kolla om en byggnad du bryr dig särskilt mycket om finns med på rivningskartan.

När byggnader rivs förstörs material, och den energi som krävts för att bygga huset går förlorad. Dessutom är själva rivningsprocessen mycket energikrävande – tänk bara på alla dieselslukande lastbilar som krävs för att frakta bort rasmassorna. Lägg till det att ett annat hus ofta byggs på samma plats – som kräver energi och material. Och förorsakar nya utsläpp.

Att riva är ekologiskt ohållbart, och inte socialt hållbart heller. Det är nämligen ofta just billiga bostäder som rivs, för att markägaren ska kunna ersätta dem med dyrare och därmed mer lönsamma bostäder, eller med ännu mer lönsamma kontor. En sluta-riv-politik skulle dessutom vara bra för sysselsättningen i byggbranschen. Det är mer arbetskrävande (och ställer högre krav på yrkeskompetens) att renovera och bygga om än att riva och resa prefabricerade byggelement.

Varje minut rivs en byggnad i Europa. Så måste det inte vara. Initiativet HouseEurope samlar in underskrifter för att förmå EU att anta en lagstiftning som gör det till en norm att bevara. Det hade högstadieeleverna i Visby gillat.

Lisa Pelling