Mackinders karta över the Heartland 1919. (Wikimedia)

historia Ebba Busch har fört in ”hjärtlandet” i den politiska debatten med följd att paralleller dragits till ”heartland”. Att tanken om ett hjärtland har en helt annan historia – dessutom med en svensk bakgrund – har fallit i glömska, skriver Ingmar Karlsson.

Begreppet ”geopolitik” har svenskt ursprung. Det myntades av statsvetaren Rudolf Kjellén (1864–1922), inspirerad av den tyske geografen Friedrich Ratzel som, påverkad av Darwins utvecklingslära och teser om det naturliga urvalet, jämförde staten med en organism. Kjellén anlade samma betraktelsesätt och såg staterna som makter och etniska individer som i likhet med andra levande väsen försvarar och utvidgar sitt ”Lebensraum”.

Även britten Harold Mackinder influerade det geopolitiska tänkandet. I sitt huvudarbete ”Demokratiska ideal och verkligheten” (1919) beskrev han en tudelad värld bestående dels av landmassiven Eurasien och Afrika, dels av de omkringliggande öarna, England, Japan, Australien, Nord- och Sydamerika. Mitt i dagens Sovjetunionen placerade han the Heartland, skyddat av naturen som en gigantisk fästning. Endast genom den breda ”östeuropeiska porten” kunde detta hjärtland erövras eller Västeuropa bli angripet. Med Östeuropa menade Mackinder området öster om en linje Flensburg – Trieste fram till nedre Volga, således inklusive Berlin och Wien, en gräns som nästan sammanföll med efterkrigstidens sovjetiska maktsfär.

Mackinder såg hela världshistorien som en motsättning mellan land och hav – från Aten och det persiska riket i antiken till Napoleon och England i början av 1800-talet. Före det första världskriget varnade han sina landsmän för att låta eurasisk landmakt får tillträde till världshaven och rubba Storbritanniens världsmaktsposition. ”Den som härskar över Östeuropa härskar över hjärtlandet: den som härskar över hjärtlandet härskar över världens ö, den som härskar över världens ö härskar över världen.”

Efter kriget såg Mackinder nya faror för England. Ett återhämtat Tyskland skulle antingen militärt besegra eller sakta men säkert med fredliga medel ekonomiskt behärska Sovjetunionen. Kombinationen av Sovjetunionens naturtillgångar och strategiska läge och den högt kvalificerade och välorganiserade tyska befolkningen såg han som ett hot. Därför måste den brittiska regeringen skapa en solid buffertzon av stabila självständiga stater från Finland till Svarta havet för att hålla den slaviska och den germanska giganten isär.

Under inflytande av Mackinder och Kjellén, vars bok ”Stormakterna” kom ut i inte mindre än 25 tyska upplagor, bildade på tjugotalet generalen och geografen Karl Haushofer en tysk skola med budskapet att Tyskland efter den förödmjukande Versaillesfreden borde behärska ett område som gav ekonomiskt oberoende av utlandet. Kompletterade med Hitlers grumliga ”Blut und Boden”-filosofi blev dessa tankar den teoretiska grunden för den nazistiska utrikespolitiken.

Haushofer själv såg Tysklands framtid i ett nära ekonomiskt samarbete med Sovjetunionen. Han lät i sina föreläsningar förstå att Hitler med sitt angrepp mot Sovjetunionen ignorerade de geopolitiska realiteterna. Tysklands totala krig mot landmakten i öst och den gamla och den nya havsmakten i väst måste sluta i en katastrof. Han föll i onåd men klarade livhanken genom sina goda kontakter med Rudolf Hess. Djup desillusionerad tog Haushofer efter kriget sitt liv.

Alla dessa frågor blev plötsligt aktuella efter murens fall och kommunismens kollaps. Politiska skeenden i Europa kunde inte längre förklaras med det kalla krigets ideologiska terminologi. Världen komplicerades när den inte längre var uppdelad i öst och väst och alliansfria stater. Geopolitiska utgångspunkter blev allt viktigare i den politiska analysen.

Sovjetunionen ställdes inför fyra geopolitiska utmaningar. Dess cordon sanitaire i Östeuropa hade lösts upp, Japan blev en allt mäktigare rival i Stillahavsområdet, islam trängde fram inom och utom unionens gränser samtidigt som de centrifugala krafterna inom denna tilltog.

När Vladimir Putin sedan tillskansade sig makten vid sekelskiftet kallade han Sovjetunionens sammanbrott för 1900-talets största geopolitiska katastrof.  De tidigare kommunistiska broderländerna Polen, Ungern och Tjeckien hade blivit medlemmar av Nato och de nu självständiga före detta sovjetrepublikerna var på väg att slita sig loss från Moskvas omfamning. Buffertzonen som skyddade det ryska hjärtlandet hade krympt och även det som återstod av Ryssland riskerade att lösas upp. Särskilt sårbara var de muslimska strategiskt viktiga områdena i norra Kaukasus där Tjetjenien var en i praktiken självstyrande klan- och maffiastyrd stat.

För Putin blev, är och förblir politisk målsättning nummer ett att stärka vad som återstår av centralmakten och ett förnedrat Ryssland och förhindra ”det nära utlandet” i hans egen terminologi att närma sig västvärlden. Kriget mot Georgien 2008 var ett resultat av denna politik som sedan fick sin fortsättning i annekteringen av Krim, ryska specialstyrkors invasion av östra Ukraina och dagens ovillkorliga stöd åt diktatorn i Belarus.

Detta agerande utgör Sveriges verkliga hjärtlandsproblem.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook