En satsning på kulturarvets digitala infrastruktur kan tjäna flera syften samtidigt: demokrati, forskning, utbildning, teknisk utveckling - och nationell beredskap. Det är dags att börja betrakta dessa uppgifter som delar av samma politiska projekt. Och varför inte kalla det för minnespolitik? Bild: Förf/ChatGPT.

Minnespolitik Samhället måste veta varifrån det kommer, därför behövs en stark sammanhållen politik.

Sverige skulle vara bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter. Vi skulle bli världens digitalaste land. Så var det bestämt, i bredaste politiska enighet. Men när det kommer till digitaliseringen av vårt eget kulturarv spelar vi fortfarande i gärdsgårdsserien, långt ifrån de högre divisionerna där flera av våra grannar redan befinner sig.

Statistiken haltar en del, men helhetsbilden är ändå avslöjande: Sverige har halkat efter både i digitaliseringens omfattning och i den takt som krävs för att komma ikapp. När det gäller digitalisering av tryckt material – böcker, tidningar och tidskrifter – är Norge till exempel nästan i mål, medan Sverige på sin höjd har lyckats skanna en tiondel av våra samlingar.

Det är inte så att branschen består av teknikfientliga ludditer, det är inte heller så att det saknas vilja, visioner eller kompetens. Tvärtom; förmågan är hög, institutionerna ligger i startläge för att skala upp verksamheten, tekniken och systemen finns på plats sedan länge. Sverige är ju ett land som är besatt av ny teknik.

Ett land som halkar efter

Däremot saknas något helt grundläggande: ett samlat nationellt ansvar, en tydlig politisk prioritering och inte minst en uthållig finansiering. Flera nödrop har nyligen satt ljuset på en lång historia av underfinansiering. År efter år har arkiv, bibliotek och museer – förgäves – bett regeringen om resurser för att äntligen kunna sätta igång det storskaliga nationella digitaliseringsprojekt som både forskare och allmänhet länge ropat efter.

 

Att ett av världens mest teknikintensiva samhällen ännu inte har orkat göra sina historiska samlingar tillgängliga i den skala som tekniken sedan länge erbjuder är en märklig paradox. Vi är snabba med att utveckla nya digitala tjänster, men betydligt långsammare när det handlar om att fylla dem med innehåll som skulle kunna ge dem mening.

Parallellt har några av våra mest kända museer tvingats att stänga eller drivits ut från centrala Stockholm på grund av skenande lokalhyror. Det är däremot inte så att de saknar publik. Under 2023 tog fem av de aktuella museerna tillsammans emot drygt 700 000 besök. Även i det fallet går huvudspåret från institutionerna själva till hyresvärden, Statens fastighetsverk – och därifrån vidare till regeringen.

I Fastighetsverkets senaste regleringsbrev, signerat finansmarknadsminister Niklas Wykman (m), heter det att ”hyran sätts på en marknadsmässig nivå vid inträdet i hyresmodellen”. Tidigare rödgröna regeringar har använt liknande formuleringar. Kulturfientliga marknadshyror är alltså knappast en partiskiljande fråga.

När staten blir sin egen motståndare

Den digitala svältkuren och museernas hyreskris har en gemensam nämnare: den kan stavas ”välviljans likgiltighet”. Kulturarvet hotas inte av någon uttalad fientlighet. Nästan alla vill ju värna om det. Men när högtidstalen tystnar brukar de politiska prioriteringarna alltför ofta vägledas av ett upphöjt ointresse, en systematisk brist på engagemang för att bevara och tillgängliggöra våra gemensamma minnen. Denna välvilliga likgiltighet är blocköverskridande.

Kritiken som nu riktas mot enskilda institutioner, som Statens museer för världskultur, missar därför en väsentlig faktor: hela det svenska samhället präglas i dag av en tilltagande historielöshet, inte minst från politiskt håll. Det kanske tydligaste exemplet är den bristande omsorgen om demokratiskt omistliga institutioner som arkiv, bibliotek och museer.

Sverige är snart den enda europeiska nation som inte verkar ha insett kulturarvets centrala betydelse, inte bara för en fungerande offentlig förvaltning, utan också för folkstyre, kultur och medborgarskap. I andra länder har man förstått att historien förklarar nutiden. Kontrasten till våra nordiska kollegor är här särskilt stark, och inte smickrande för Sverige.

Nordiska exempel, svenskt ointresse

På Slotsholmen i Köpenhamn fungerar Den Sorte Diamant både som modernt nationalbibliotek och kulturcentrum. I Oslo glädjs man åt den nya spektakulära operan, det nya Munchmuseet och det nya Deichmanske bibliotek i Bjørvika. I Helsingfors centrum har det nya stadsbiblioteket Ode, eller Oodi på finska, snabbt blivit en formidabel succé. Vad har Sverige att kontra med? Möjligen ett framtida Nobelcenter som kan stå klart tidigast 2031.

Framsynta digitala tjänster som nettbiblioteket.no och finna.fi har samtidigt gjort stora delar av det tryckta kulturarvet tillgängligt online för en nationell publik i Norge och Finland. Motsvarande svenska tjänst, om den nu hade existerat, skulle i bästa fall kunna ge tillgång till tio procent av vårt samlade tryck.

Nettbiblioteket är särskilt intressant. Konstruktionen, bokhylla-avtale, innebär att norska staten betalar licenser till organisationen Kopinor för all upphovsrättsskyddad litteratur på norskt språk fram till och med år 2005. Därmed får alla som har en norsk IP-adress fri digital tillgång till över 400 000 böcker för motsvarande 26 miljoner kr. per år. Parallellt har Nasjonalbiblioteket byggt upp en egen storskalig digitaliseringsverksamhet i Mo i Rana.

Två angelägna reformer

Den norska modellen förenar starkt skydd för upphovsrätten med ett brett allmänintresse. Det är förstås inte ett okänt koncept i Stockholm. Kollektiva avtalslicenser är inte heller någon nyhet för Sverige. Men det politiska intresset för att skapa en liknande nationell digital boktjänst har hittills varit noll. Och den grundläggande digitalisering som ändå gjorts har nästan uteslutande betalats av privata finansiärer, av KB tillsammans med enskilda forskningsbibliotek och av Vetenskapsrådet.

Digitalisering och tillgänglighet skulle behöva finansieras och organiseras som sammanhängande samhällsprojekt. Rent konkret innebär det att två separata reformer måste synkas: en långsiktig nationell finansiering av själva digitaliseringen och en avtalsmodell som ger oss medborgare bred tillgång till det material som har digitaliserats. Tyvärr står ingetdera på den politiska agendan idag.

Statens absurda rundgång

Lika illa ser det ut för museernas del. Utredning på utredning av olika modeller för hyressättning har bara resulterat i att problemet med orimliga hyror förvärrats, tills flera centrala museer nu tvingas lämna sina skräddarsydda historiska lokaler. Staten förvaltar, som någon har sagt, det institutionella landskap som definierar huvudstaden. Den insikten tycks saknas hos dem som i dag stå vid rodret på statsskutan.

Ajia Irini-gruppen, här med en kultsten i mitten, är en samling av cirka 2 000 terrakottafigurer som grävdes fram av arkeologer i den svenska Cypernexpeditionen mellan 1927 och 1931. Figurerna finns på Medelhavsmuseet, som nu hotas att drivas ut från centrala Stockholm. Foto: Wikimedia Commons.

 

Det finns något högst absurt i detta. Staten äger fastigheterna, staten äger samlingarna och finansierar museerna och staten bestämmer sedan de ekonomiska spelreglerna. Ändå kan samma regler leda till att samma museer tvingas skära ned verksamheten eller lämna unika lokaler som ofta är en del av själva kulturarvet.

Statens fastighetsverk hänvisar förstås till sitt uppdrag. Det är ingen orimlig förklaring från en statlig myndighet. Men den förklarar också varför problemet ytterst är politiskt. Frågan är alltså inte om Fastighetsverket följer sina regler, utan om reglerna överhuvudtaget är rimliga för institutioner vars uppdrag sträcker sig över sekler och generationer. Ett museum är ju inget vanlig kontor som ska avkasta vinst inom ett system som framför allt premierar kortsiktigt mätbara resultat.

Stor framruta och minimal backspegel

Man kan fundera på vad detta specifikt svenska förhållningssätt till begrepp som digitalisering och kulturarv grundar sig i. Varför har just vi vi så svårt att göra kulturarvet och dess institutioner till självklara delar av det nationella framtidsbygget?

Brist på pengar handlar det knappast om, med tanke på att den renodlade kulturbudgeten bara för detta budgetår faktiskt uppgår till 9,62 miljarder kr. En näraliggande förklaring är istället vår svårt avantgardistiska självbild som världens modernaste land, med extra stor frontruta, minimal backspegel och trasig fotbroms.

I detta märkliga land har vi så bråttom in i framtiden. När vi trampar gasen i botten och sträcker oss efter det nyaste nya blir förflutenheten mest en onödig barlast. För att inte tappa fart anstränger vi oss hårt för att inte titta bakåt, och ger därmed historieförfalskare och trollarméer fritt spelrum. De oförvanskade källor som borde vara särskilt viktiga när faktaresistensen breder ut sig och alla kan skriva sin egen historia riskerar istället att bli snabbhetens första offer.

Tidlösa tidens nödvändiga långsamhet

Arkiv, bibliotek och museer styrs av en nödvändig långsamhet. Deras verksamhet befinner sig i en sorts tidlös tid där det längesedan förflutna och en avlägsen framtid måste vara lika närvarande som nuet. Ett dokument kan vara totalt ointressant i dag, men helt ovärderligt för framtidens forskare om hundra år. Institutionerna arbetar därför inte bara för sin samtid, utan också för alla människor som ännu inte är födda.

Minnespolitik handlar inte om att blicka nostalgiskt bakåt, utan om att göra historien tillgänglig för framtidens människor. Vi måste sluta att betrakta arkiv, bibliotek och museer som bara förvaringsplatser för en gammal avslutad historia. Bild: Förf/ChatGPT.

Denna sävliga men essentiella rytm passar allt sämre ihop med samtidens brådska och otålighet. Om ingen stampar hårt på bromsen rusar kvartalspolitiken blint framåt, ropar på snabba resultat, kan inte vänta, ser inte längre behovet av långa perspektiv. Det som inte ger omedelbar och tydlig utdelning riskerar att hamna längst ned på prioriteringslistan.

Kulturarvets problem i landet utanför

En kompletterande förklaring skulle kunna bestå i vårt svala förhållande till den egna nationen. Urminnes självständighet och drygt 200 år av fred har gett oss en annan och mera distanserad syn på historia och kulturarv än våra närmaste grannar. Jämförelser mellan Syttende mai och Sjätte juni är en närmast övertydlig illustration av hur kulturarv hos oss har blivit ett politiskt korrekt, men närmast innehållslöst begrepp. Det är som om vi inte längre tycker oss behöva en historia.

Norge, Finland, och i viss mån Danmark vårdar nationella projekt och en kulturell identitet som är mycket mera aktuella och närvarande än i Sverige. Det är knappast en tillfällighet att de också har gjort stora investeringar i moderna institutioner som samlar, bevarar och förmedlar deras gemensamma historia.

En stark nationalkänsla kan fungera som exkluderande, konservativ och bakåtsträvande kraft, men den kan också lägga grunden för inkluderande satsningar som leder framåt. Det talar inte minst våra egna erfarenheter från 1800-talet för. Att bygga järnväg var då att bygga landet. Nationen uppstod inte bara ur gemensamma berättelser och symboler, den uppstod ur infrastruktur.

Ett svart hål där skattepengar försvinner

Det finns dessutom en utbredd föreställning om kulturarv som något tärande, icke-produktivt – som möjligen kan fungera som kuriosa eller underhållning. Den kortsiktiga nyttan tycks däremot marginell. De som sköter statens finanser verkar snarare se ett svart hål där skattepengar som passerar händelsehorisonten försvinner för alltid.

Om de ska bli politiskt legitima måste kultur och kulturarv därför motivera sig för andra områden och ändamål än sig själva: de ska helt enkelt löna sig inom det ekonomiska styrsystem som framför allt premierar mätbara resultat under den innevarande mandatperioden.

När historien blir underhållning

Även media bär ett ansvar för det tilltagande skymningsläget. Medan en ny roman, konsert eller konstutställning får en självklar plats på kultursidorna, ägnas museerna långsiktiga arbete högst blygsam uppmärksamhet – trots att antalet museibesök enligt Myndigheten för kulturanalys faktiskt har ökat med över 54 procent sedan början av 2000-talet. Arkiven nämns knappast alls.

Problemet är förstås att det som inte syns, det finns inte heller i det offentliga medvetandet – annat än när bevakningen råkar handla om en påtvingad flytt ut från huvudstaden kärna eller om ännu en museisamling som hastigt måste placeras i magasin. I kulturjournalistikens breda spektrum står nöjen och underhållning numera helt i fokus. Kulturarvet får, om det har tur, en blygsam plats i periferin. Hellre en influencer än en museolog.

En näringsfattig historisk snabbmat

Det gemensamma minnet är alltså utsatt för en stark och tilltagande motvind i vårt land. Mot välviljans kompakta likgiltighet har institutionerna hittills kämpat förgäves. Vad forskare och allmänhet önskar sig väger lätt när media prioriterar underhållning framför kulturbevakning och politikens viktigaste ledord är att ständigt utveckla, förnya, förändra och bygga nytt.

Historiens erövrare som velat kuva ett besegrat folk har ofta börjat med att bränna arkiv och bibliotek. Här det utbrända kulturcentret i Ivanivka i norra Ukraina, ett offer för det pågående ryska kriget mot all ukrainsk kultur. Foto: Förf.

 

Nu säger någon kanske att det i alla fall existerar ett stort och seriöst historieintresse ute i det svenska samhället. Det är nog sant till en del. Men, det är också väsentligt att skilja mellan historia och historier. Ofta verkar det omtalade historieintresset handla betydligt mera om dramatiska episoder, spektakulära händelser och färgstarka gestalter utan mycket av sammanhang eller förklarande bakgrund.

Blir vi egentligen så mycket klokare av sådan föda som Hitlers toppgeneraler, Karl XII i fält eller laguppställningen inför slaget vid Hastings? Lär vi oss något av alla dessa klickvänliga, spänningsfyllda historier om kungar, krig och katastrofer? Eller fungerar de mest som mättande men näringsfattig historisk snabbmat? Senaste numret av tidskriften ”Världens Historia” toppar till exempel med rubriken ”Skoningslösa nazister jämnade Nordnorge med marken”.

Upp med näven ur fickan!

Utan bakgrunder och sammanhang blir vi lätta offer för desinformation och konspirationsteorier. Vilka absurda påståenden som helst kan plötsligt marknadsföras som historiska sanningar, särskilt när de sprids snabbt och viralt på sociala medier. Ju mer digitaliserat och teknikberoende samhället är, desto större behov av källkritik och tillförlitliga historiska kunskaper. Här blir den svenska framtidsfixeringen extra motsägelsefull.

Därför behövs en fördjupande, eftertänksam historiekunskap med stabil bas i samlingarna och de säkra källorna idag kanske mer än någonsin. I en tid när artificiell intelligens dessutom kan producera övertygande men fullständigt påhittade historiska bilder och berättelser verkar medielogiken istället fungera åt det direkt motsatta hållet.

Samtidigt riskerar kulturavet att hamna ännu mer i limbo om de ytterst ansvariga envist vägrar att lyssna, trots upprepade och högljudda larmsignaler. I den situationen är det tydligt att arkiven, biblioteken och museerna själva – och inte minst deras användare – behöver sluta upp med att knyta näven i fickan, bli besvärligare och göra mera väsen av sig i det offentliga rummet.

Kulturarvet är en samhällsinfrastruktur

Men det räcker inte att beklaga sig över utvecklingen. Den gemensamma uppgiften handlar om att driva beslutsfattarna framför sig genom att formulera en gemensam politisk vision på ett språk som våra vanligaste politiker kan förstå. En aktiv och generös kulturarvspolitik borde egentligen betraktas som en självklar prioritet i bygget av den hållbara framtid som åtminstone på papperet förenar alla partier – inte som en lyx eller terapi för bortskämda skönandar.

Ett dokument kan vara totalt ointressant i dag men helt ovärderligt för framtidens forskare om hundra år. SJ:s tidtabeller från sent 1800-tal hos Kungliga biblitotekets magasin i Bålsta, i tålmodig väntan på det stora nationella digitaliseringprojektet. Foto. Förf.

Arkiv, bibliotek och museer behöver därför kasta av sig offerkoftorna och lämna det defensiva hörn där de alltför ofta hamnar, var och en upptagen med att försvara sina egna anslag, lokaler och samlingar. I stället krävs starkare allianser över sektorsgränserna, inte minst med forskningen, utbildningen och den tekniska utvecklingen.

Det betyder inte att kulturarvet måste bevisa sin rätt att existera genom att bli lönsamt. Det har ett självklart egenvärde som inte kan kokas ner till ekonomisk avkastning. Ett samhälle behöver sina gemensamma minnen av precis samma skäl som en människa behöver sitt personliga minne: för att kunna orientera sig i tillvaron, förstå sin identitet, sina erfarenheter och sina möjligheter.

Digitaliserade samlingar som råmaterial

Samtidigt vore det ett misstag att inte se kulturarvets samhällsekonomiska potential. Digitaliserade samlingar är till exempel inte bara några historiska dokument som har råkat räddas undan glömskan. De är också ett viktigt råmaterial som gör det möjligt att ställa helt nya frågor till historien, upptäcka samband som tidigare hade varit omöjliga att se och utveckla tjänster som gör kunskap tillgänglig för fler.

Framför allt gäller det förstås på området artificiell intelligens. Utvecklingen av svenska språkmodeller, ett fält där regeringen nu har tillsatt en nationell samordnare, kräver tillgång till stora mängder textmaterial. Här kan bibliotek, arkiv och museer spela en nyckelroll som råvaruleverantörer. I deras samlingar finns århundraden av språkutveckling, samhällsdebatt, vetenskap, litteratur och byråkrati.

En möjlig väg framåt handlar därför om att översätta kulturarv till forskningsdata, som sedan översätts till samhällsnytta. Det är ett koncept som borde tala direkt till politiken. Data sägs ju vara det nya guldet, särskilt i AI-sammanhang. Den insikten är ett embryo som går att bygga vidare på.

Kulturarvet som strategisk resurs

Men först måste upphovsrätt, kvalitet och långsiktigt bevarande hanteras. Det norska exemplet visar att även sådana frågor kan lösas genom kreativt samarbete, om viljan finns. Kulturarvet skulle därmed kunna bli en strategisk resurs för ett samhälle som vill utveckla sin egen digitala kompetens och minska beroendet av globala techföretag. Det borde vara en större fråga än hur många böcker som hinner skannas under nästa budgetår.

Att göra sig intressant för andra politikområden är till sist också en fråga om försvars- och säkerhetspolitik i dag. Vi vet att historiens erövrare som velat kuva ett besegrat folk har ofta börjat med att bränna arkiv och bibliotek. Det sker just nu i Kyiv, Lviv och Charkiv. Ukraina är därför en senkommen påminnelse om att även vår egen kulturella infrastruktur behöver rustas upp. Ingen är osårbar – inte heller vi.

Det är en paradox att ett av världens mest teknikintensiva samhällen inte har orkat göra sina historiska samlingar tillgängliga i den skala som tekniken sedan länge erbjuder. Vi är snabba med att utveckla nya digitala tjänster, men långsammare med att fylla dem med meningsfullt innehåll. Bild: Förf/ChatGPT.

Kanske är det först när det brinner som kulturarvet blir viktigt på allvar. Lärdomen från Ukraina borde i så fall vara att använda åtminstone en del av de stora summor som har avsatts till fysisk undanförsel – alltså transporter och magasinslokaler – för att istället digitalisera större delar av kulturarvet. Det skulle både skapa säkerhet vid kris och krig – och dramatiskt öka den demokratiska tillgängligheten.

Här finns alltså intressanta synergier att hämta för den som vågar se beredskapsplanering som något mer än nya lagerbyggnader och kulturarv som något mer än föremål och dokument på papper. Det går utmärkt att förena krisberedskap med den storskaliga digitalisering som ändå borde genomföras.

Minnespolitik för en osäker framtid

En satsning på kulturarvets infrastruktur kan därför tjäna flera syften samtidigt: demokrati, forskning, utbildning, teknisk utveckling – och nationell beredskap. Det är dags att börja betrakta dessa uppgifter som delar av samma politiska projekt. Och varför inte kalla det för minnespolitik? En kraftfull svensk minnespolitik skulle behöva vila på åtminstone tre grundläggande reformer:

  • För det första en långsiktig nationell digitaliseringsplan med tydliga mål, ansvarsfördelning och finansiering för bibliotekens, arkivens och museernas samlingar. Arbetet kan inte fortsätta att vara beroende av tillfälliga projektanslag och enskilda finansiärers nyckfulla prioriteringar.
  • För det andra en svensk modell för digital tillgänglighet, där staten och rättighetsägare tillsammans lägger grunden för att också upphovsrättsskyddat material ska kunna användas av en bred allmänhet. Det norska exemplet visar att det är fullt möjligt att förena rimliga upphovsrättsliga ersättningar med ett stort allmänintresse.
  • För det tredje en gemensam infrastruktur som samordnar digitalisering, långtidsbevarande, forskning och beredskap. Där bör också museernas fastighetsfrågor adresseras utifrån deras grundläggande samhällsuppdrag, inte som en fråga om att till varje pris upprätthålla marknadsmässiga hyror i en meningslös ekonomisk rundgång.

Detta kräver naturligtvis resurser. Men framför allt krävs en förändrad politisk föreställning om vad kulturarvet är och varför det angår oss alla. Kulturarv är ingen motsats till framtiden, utan en av dess förutsättningar. Ett samhälle som inte förmår bevara sina gemensamma minnen riskerar också att förlora förmågan att förstå sig självt. Motsatsen till minne är glömska.

Samhället måste veta varifrån det kommer

Därför behöver Sverige en stark sammanhållen minnespolitik, med samma långsiktighet och ambitionsnivå som när vi en gång byggde järnvägar, kraftverk och telekommunikationer. Stora infrastrukturprojekt genomförs ju inte bara för att passa in i och bygga vidare på det bestående – de förändrar och förvandlar samhället.

Minnespolitik handlar alltså inte om att blicka nostalgiskt bakåt, utan om att göra historien tillgänglig för framtidens människor. Vi måste sluta att betrakta arkiv, bibliotek och museer som bara dammiga förvaringsplatser för en gammal avslutad historia. De är en del av samhällets demokratiska infrastruktur, lika nödvändiga för dagens forskare som för morgondagens medborgare.

Att investera i kulturarvet är inte att välja det förflutna framför framtiden, det är att vägra låta framtiden bli historielös.Och det är just på den punkten som välviljans förlamande likgiltighet måste brytas: i insikten att ett samhälle som vill framåt också måste veta varifrån det kommer.

Lars Ilshammar