Elisabeth Thand Ringqvist och Martin Ådahl. Foto: Centerpartiet

Regeringsbildningen Per Lundberg synar berättelsen om Centerpartiet som ett progressivt parti. 

Centerpartiet har förutsättningar att diktera villkoren för svensk politik under överskådlig tid. Samtidigt har partiet problem; Centerpartiet är tudelat i en nyliberal och en socialiberal falang och marknadsför sig som grönt, liberalt, progressivt och landsbygdsförankrat.

När man granskar hur partiets image översätts i realpolitik framträder en annan bild. Av de fyra profilområdena är det bara ett som har ett konsekvent politiskt innehåll: företagandet. Miljö, landsbygd och progressivitet fungerar endast som delar av ett politiskt varumärke. Det är en berättelse som syftar att göra ett nyliberalt högerparti attraktivt för väljare som annars skulle kunna söka sig till Miljöpartiet, eller Socialdemokraterna.

Det är dags att syna den berättelsen.

Ny politisk fasad

I mars 2024 låg Centerpartiet på 3,3 procent i Demoskops väljarbarometer. Partiet hade förlorat mer än hälften av sina väljare sedan valet 2022 och befann sig under riksdagsspärren. Opinionsanalytiker konstaterade att partiet hade förlorat sin tidigare förmåga att äga frågor som miljö och företagande. Man stod inför ett allvarligt strategiskt problem. Centerpartiet hade under Annie Lööfs ledarskap byggt upp en identitet som ett kulturellt progressivt, ekonomiskt nyliberalt och antinationalistiskt alternativ. Men den positioneringen hade inte längre samma attraktionskraft under nytt ledarskap.

I augusti 2024 presenterade partiet därför en ny reformagenda för ett ”grönt, varmt och liberalt Sverige”. Fem reformgrupper tillsattes med inriktning på miljö och klimat, skola, trygghet, landsbygd samt ekonomi, jobb och företagande. Det var en omfattande ompositionering. Partiet behövde åter bli relevant, hitta tillbaka till sina väljare och återta en tydlig politisk profil. Frågan som nu borde ställas är om detta var en verklig ideologisk förnyelse eller framför allt en ny marknadsföringsstrategi? Det finns skäl att vara skeptisk.

Om man betraktar Centerpartiets politik över tid framträder en påfallande kontinuitet i dess ekonomiska grundsyn. Nyliberalismen, företagarintresset, avregleringarna och motståndet mot politisk styrning av näringslivet består. Det som förändras är framför allt hur politiken presenteras och vilka väljargrupper man försöker nå. Jag menar att det är en stor skillnad mellan att förändra sin politik och att förändra sin förpackning.

Det gröna löftet 

Miljöpolitiken är ett bra ställe att börja granskningen.

Naturskyddsföreningens utvärdering av mandatperioden 2022–2026 ger en betydligt mindre smickrande bild av Centerpartiets gröna ambitioner än partiets egen kommunikation. Av 22 granskade miljöpolitiska frågor får C grönt ljus för sitt faktiska agerande i endast fem (5). I ytterligare åtta frågor får partiet gult ljus. Sju frågor får rött ljus. 

Det innebär att partiet i en majoritet av de granskade frågorna antingen inte har agerat tillräckligt eller har motverkat Naturskyddsföreningens förslag. Detta är särskilt intressant eftersom Centerpartiet gärna framställer sig som det självklara gröna alternativet utanför Miljöpartiet. Skillnaden är milsvid, men diskuteras inte, vilket är märkligt. Relevant här är ju att MP i samma utvärdering får grönt ljus i 19 av 22 frågor, och är Sveriges enda miljöparti.

Problemet är inte att C saknar enskilda miljöpolitiska initiativ. Problemet är att partiets miljöpolitik gång på gång måste underordnas andra intressen.

Skogsbruket är ett tydligt exempel. Centerpartiet försvarar skogsägarnas äganderätt och möjligheten att bruka skogen med begränsade politiska restriktioner. Det finns legitima argument för enskilt ägande och för skogens roll i klimatomställningen. Men en ekologisk politik kan inte reduceras till att skydda näringens handlingsfrihet.

Samma problem finns inom jordbruket. Centerpartiet har ett starkt och legitimt engagemang för lantbrukets villkor. Men man har helt tydligt underlåtit att bedriva en genomgripande miljöpolitik, och väljer att försvara producenternas ekonomiska intressen framför att försvara ekologisk hållbarhet. Här blir skillnaden mellan miljöpolitik och näringspolitik avgörande. Centerpartiet tycks i praktiken vara betydligt mer konsekvent när det gäller att försvara jordbrukets och skogsbrukets producentintressen än när det gäller att utmana de produktionsformer som står i konflikt med ekologiska mål.

Det är svårt att kalla detta en progressiv grön samhällspolitik.

Politiskt alibi

Centerpartiets landsbygdsprofil har en lång historisk förankring. Men även här måste man skilja mellan att företräda landsbygdens befolkning och att företräda vissa ekonomiska intressen på landsbygden.

Landsbygden består inte bara av företagare, jordbrukare och skogsägare. Den består också av löntagare, småföretagare, offentliganställda, unga, äldre och människor som är beroende av fungerande kollektivtrafik, vård, skola och annan gemensam infrastruktur. En verkligt progressiv landsbygdspolitik skulle behöva handla om ägande, ekonomisk makt, regional ojämlikhet, offentlig service och möjligheten att leva ett gott liv oberoende av var man bor. Återigen tenderar Centerpartiets landsbygdspolitik att reduceras till företagande, äganderätt och näringslivets frihet.

Det är en betydande begränsning. Att försvara landsbygdens företag är inte detsamma som att utveckla landsbygdens samhällen.

Vad betyder progressiv?

Centerpartiets kanske mest framgångsrika politiska konstruktion är kombinationen av kulturell liberalism och ekonomisk nyliberalism.

Partiet försvarar HBTQ-personers rättigheter, mångfald, öppenhet och individuell frihet. Det är viktiga liberala värden som förtjänar att försvaras. Men dessa värden gör inte i sig ett parti progressivt i en bredare samhällelig mening.

Progressiv politik måste också våga utmana ekonomisk ojämlikhet, koncentrationen av ägande och makt, osäkra arbetsvillkor och den marknadslogik som allt oftare styr gemensamma samhällsfunktioner. Det måste också finnas en vilja att diskutera vilka ekonomiska system vi behöver för att möta klimatkrisen och andra långsiktiga samhällsutmaningar.

Här är Centerpartiets politik betydligt mer traditionell.

Partiet tror fortfarande på marknadens överlägsenhet, på avregleringar och på att ekonomisk utveckling framför allt ska åstadkommas genom att ge företag större frihet. Det är en politisk idévärld som har betydligt mer gemensamt med Margaret Thatchers ekonomiska politik än med en progressiv samhällsomvandling.

Centerpartiet tycks tacksamt ha glömt bort delar av den klassiska liberala traditionen, där tänkare som John Rawls argumenterade för att frihet måste förenas med social rättvisa, jämlika livschanser och institutioner som också förbättrar situationen för de minst gynnade. I stället för denna liberala rättvisetradition har partiet kommit att prioritera avreglering, privatisering och marknadens frihet.

Det är en viktig ideologisk förskjutning. Nyliberalism är inte den enda möjliga tolkningen av liberalismen. Den står också i konflikt med en liberal tradition som ser social rättvisa som en förutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle. Centern under Elisabeth Thand Ringqvist är thatcherism från Stureplan: ekonomisk individualism och nyliberalism kombinerad med en urban, kosmopolitisk och kulturellt liberal identitet. Det är naturligtvis möjligt att vara både kulturellt liberal och ekonomiskt nyliberal. Men det är inte samma sak som att bedriva progressiv politik.

Den brittiska förebilden

Det finns också anledning att se Centerpartiets positionering i ett större politiskt sammanhang. I brittisk politik har både Labour och Conservatives under olika perioder försökt göra anspråk på att representera modernitet, förnyelse och progressivitet. Men när politiska etiketter och kommunikativa kampanjer inte motsvaras av ett tydligt politiskt innehåll genomskådas de lätt som just spin.

Det är en viktig lärdom för svensk politik.

Progressivitet kan inte reduceras till ett kommunikativt paket bestående av öppenhet, tolerans, modernitet och företagande. Det måste finnas ett samhällsprojekt bakom orden.

Det är just detta som saknas i Centerpartiets självbild. Partiet har blivit skickligt på att kommunicera progressiva värderingar utan att i motsvarande grad ompröva sin ekonomiska grundsyn.

Det är inte politisk förnyelse. Det är politisk varumärkesutveckling.

Röda linje mot SD 

Centerpartiets motstånd mot Sverigedemokraterna har blivit en central del av partiets politiska identitet. Det är också en av de viktigaste förklaringarna till att C kunnat framställa sig som ett alternativ till den traditionella borgerligheten.

Men hur konsekvent är denna position?

I november 2025 publicerade SVT en kartläggning av riksdagens voteringar. Den visade att Centerpartiet hade röstat likadant som SD i 40 procent av omröstningarna under mandatperioden. Motsvarande siffra för Centern och Socialdemokraterna var 37 procent.

Detta bevisar naturligtvis inte att partierna har samma politiska projekt. Enskilda voteringar kan handla om helt olika sakfrågor. Men resultatet komplicerar bilden av ett Centerparti som konsekvent befinner sig på motsatt sida från SD i den praktiska politiken.

Det finns också en viktig skillnad mellan att motsätta sig ett partis människosyn och att motsätta sig dess ekonomiska politik. Centerpartiets grundläggande nyliberala ekonomiska hållning har flera beröringspunkter med den ekonomiska höger som SD också har anslutit sig till.

Den verkliga skiljelinjen går därför inte alltid där Centerpartiets politiska retorik antyder.

Det är fullt möjligt att C:s motstånd mot SD är uppriktigt i frågor om nationalism, migration och människosyn. Men det innebär inte att partiets röda linje också representerar en konsekvent politisk opposition mot den högerpolitik som SD medverkar till.

Den gamla borgerligheten

Det finns ytterligare en fråga som förtjänar granskning: Centerpartiets relation till den traditionella borgerligheten.

Under Annie Lööf blev avståndstagandet från Moderaterna och den gamla Alliansen en viktig del av partiets identitet. Januariavtalet 2019 demonstrerade att C var berett att stödja en socialdemokratisk regering för att få igenom sin ekonomiska reformagenda.

Det var en strategisk framgång, men också en politisk paradox. C kunde samarbeta med S och samtidigt driva igenom reformer som hade en tydlig nyliberal och borgerlig prägel.

Detta visar hur partiet kunde samarbeta med Socialdemokraterna utan att överge sin ekonomiska grundsyn. Tydligt är att denna blocköverskridande position aldrig innebar en verklig omprövning av partiets borgerliga grundidentitet.

Utvecklingen under 2026 ger anledning att ställa frågan på nytt. Centerpartiet har åter öppnat för regeringssamarbete med flera borgerliga partier, däribland Moderaterna och Liberalerna. Den 6 november uppmanade partiet både Socialdemokraterna och Moderaterna att presentera politiska helhetspaket för att möjliggöra en regeringsbildning. Man har den 16 november uttalat ett stöd för en S-ledd regering, men frågorna är många och en regering är fortfarande inte på plats.

Det är naturligtvis legitimt att ett parti omprövar sina samarbeten. Men det väcker en politiskt relevant fråga: Hur mycket av Centerpartiets tidigare blocköverskridande identitet var ett uttryck för en ny ideologisk riktning, och hur mycket var en taktisk positionering för att vinna väljare? Det går inte att bevisa att partiet hela tiden planerade att återvända till den gamla borgerliga gemenskapen. Men det finns heller inget som tyder på att partiets ekonomiska grundsyn någonsin övergavs.

Det är just denna kontinuitet som är viktig att förstå.

Politik och näringsliv

Det finns också anledning att granska Centerpartiets relation till näringslivets intressen och den konsult- och finanssektor som har fått ett betydande inflytande över svensk politik.

Personer med bakgrund i partiet har rört sig mellan politiken, lobbyverksamhet och näringslivet. Den typen av svängdörrar är inte unik för C, men den är relevant när man diskuterar vilket samhällsperspektiv partiet företräder.

Centerpartiets nära relationer till företagsvärlden och dess återkommande betoning av marknadslösningar väcker frågor om vilka intressen som får tillträde till partiets politiska beslutsfattande. Vilka sitter med vid borden där partiets ekonomiska politik formas? Vilka erfarenheter och perspektiv representeras – och vilka saknas?

Det behövs en konkret granskning av personkopplingar, konsultuppdrag, finansiering, lobbykontakter och övergångar mellan politiska uppdrag och näringslivets intresseorganisationer. Särskilt intressant är hur konsulter och personer från finanssektorn har fått inflytande över partiets politiska inriktning. Elisabeth Thand Ringqvist är en av dessa personer.

Det handlar inte om att hävda att varje sådan koppling innebär otillbörlig påverkan. Det handlar om att synliggöra de nätverk och maktrelationer som ofta försvinner bakom talet om pragmatism, entreprenörskap och den politiska mitten.

Ett parti som gärna talar om individuell frihet och ekonomisk effektivitet måste också tåla frågor om vilka som faktiskt har makt att påverka dess politik.

Nyliberal politik

Centerpartiet har länge försökt etablera sig som ett parti i mitten. Men den politiska mitten är ingen neutral plats utanför ideologiska konflikter. Att kalla sig mittenparti är också ett politiskt ställningstagande. Det kan dölja vilka intressen och maktförhållanden som faktiskt försvaras.

När Centerpartiet beskriver sig som ett alternativ till både socialism och nationalism framställs dess egen ekonomiska politik gärna som något annat än traditionell högerpolitik. Men nyliberalismen försvinner inte för att den kombineras med kulturell liberalism.

Tvärtom kan föreställningen om en pragmatisk, förnuftig och ideologiskt obunden mitten fungera som ett sätt att avpolitisera ekonomiska konflikter.

Det är här Centerpartiets politiska konstruktion blir särskilt intressant: kulturell liberalism presenteras som progressivt, medan ekonomisk nyliberalism presenteras som pragmatism. På så sätt kan en i grunden ekonomiskt högerorienterad politik framstå som något annat än just högerpolitik.

Helt klart är att om man lägger Centerpartiets fyra profilområden bredvid varandra framträder en tydlig asymmetri. Företagandet är den fråga där partiet har en sammanhängande ideologisk linje, ett tydligt intressepolitiskt innehåll och en lång historisk kontinuitet. Miljöpolitiken begränsas återkommande av producentintressen och äganderätt. Landsbygdspolitiken tenderar att identifiera landsbygdens utveckling med näringslivets villkor. Progressiviteten handlar framför allt om kulturell liberalism, individuell frihet och en attraktiv modern politisk identitet, inget annat. Den klassiska liberala traditionen, från Rawls och framåt, påminner oss om att frihet och marknadsekonomi måste förenas med social rättvisa och jämlika livschanser. Det är en diskussion som borde vara central för varje parti som gör anspråk på att formulera en progressiv framtid.

Socialdemokraternas ansvar

Det finns slutligen en fråga som inte bara handlar om Centerpartiet, utan också om Socialdemokraterna.

När S talar om en ny riktning för Sverige borde partiet också vara berett att diskutera vilken ekonomisk och samhällelig riktning denna politik ska ta. Det räcker inte att formulera en ny berättelse om välfärd, trygghet och framtid om man samtidigt undviker att diskutera de ideologiska motsättningar som finns inom ett tänkbart regeringsunderlag.

Ett samarbete med Centerpartiet är inte politiskt neutralt. Det innebär att Socialdemokraterna måste förhålla sig till ett parti vars ekonomiska grundsyn bygger på nyliberalism, avreglering och privatisering. Det är inte en obetydlig förhandlingsfråga, utan en fråga om vilket samhälle man vill bygga.

Sverige behöver en progressiv politik som vågar diskutera ekonomisk demokrati, ägande, ekologiska gränser, regional rättvisa och hur marknadens makt över gemensamma samhällsfunktioner kan begränsas.

Centerpartiet behöver inte låtsas vara något annat än ett liberalt borgerligt parti. Det är en fullt legitim politisk position. Men väljarna har rätt att få veta vad som finns bakom den progressiva fasaden.

Och Socialdemokraterna behöver vara tydligare med vad ett samarbete med C faktiskt skulle innebära. Det går inte att samtidigt tala om en ny riktning för Sverige och undvika diskussionen om vilka politiska idéer som ska forma den.

Thatcherism från Stureplan är därför inte bara en polemisk beskrivning av Centerpartiet. Det är en beskrivning av den politiska motsägelse som partiet fortfarande inte har lyckats lösa. Kan man med trovärdighet göra anspråk på att representera en progressiv framtid samtidigt som man konsekvent försvarar en ekonomisk samhällsmodell som står i vägen för den?

Men det är också en fråga till Socialdemokraterna: Vilken sorts ny riktning för Sverige är möjlig om man väljer att inte diskutera den nyliberalism som ett helt vitalt samarbetsparti representerar? I dagsläget ser det ut som S är villiga att lägga sig platt för att få till stånd en regering. Det bådar illa för dem av oss som röstade på ett nytt, progressivt Sverige.