Det eviga kulturkriget

Politik Kulturkriget som nu proklameras av SD med Björn Söder i spetsen handlar om ett hat mot det fria och öppna samhället. Nu måste vänstern slå tillbaka. Det skriver Mike Enocksson.

“Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott. Allt för länge har den varit förhärskande som ett resultat av ohämmat socialistiskt inflytande och en kastrerad borgerlighet. Men nu är det slut.”

Det var den 8 maj 2023 och Sverigedemokraternas egen ideologiska bullterrier Björn Söder förklarade att kulturkriget börjat. Folk på anständighetens sida av politiken förfasades över retoriken. Nu visade SD sitt riktiga ansikte, att omdana det svenska samhället i grunden är det de vill göra. En form av regimskifte. Men vad nästan ingen verkar förstå är att kulturkriget har pågått länge, väldigt länge. Betydligt längre än vad SD, BSS eller ens NSDAP funnits till. Kulturkriget är minst lika gammalt som klasskampen. Nu reagerar säkert vissa historiematerialister inom vänstern att jag överhuvudtaget kan påstå något sådant. Men då har de aldrig läst sin Gramsci, Marcuse eller Williams. Jag skall vara så fräck att citera mig själv:

“Enligt vår mening är kultur, i en bred definition, allt som är konstruerat eller kultiverat av människan. Motsatsen är naturen. I en något mindre bred definition är det de värden och normer som genomsyrar det mänskliga samhället och därigenom utgör en del av dess fundament. Dessa värden och normer är bärare av ”kodningen” kring hur samhället bör vara uppbyggt, vilka underordningar och överordningar som tillåts att finnas och hur vi alla förhåller oss till detta i egenskap av samhällsmedborgare. Kultur skiljer sig därigenom, inte bara mellan samhällen, utan även inom samhällen i tid och rum. Det Sverige vi hade för 100 år sedan var präglat av en annan kultur än det Sverige vi har i dag.”

Det här är från min och Lars Tibells rapport ”I väntan på kulturpolitik – En rapport om kulturpolitik i det tjugoförsta århundradet”, publicerad av Arena idé 2019. Obligatorisk läsning för de inom vänstern som är intresserade av kulturpolitik. Vad vi bland annat försöker förmedla är att de som har styrt samhället genom historien alltid velat behålla sin makt. Detta har skett genom att man använt samtidens kommunikationsmedel för att prägla samhället med sina värden och göra de till så kallad “allmän egendom”. Under nästan hela den mänskliga civilisationen har de som styrt samhället också varit autokratiska, det vill säga att deras styre har vilat på ofrihet och orättvisa. Ett vertikalt samhälle. 

Kulturen är politiserad

Men vad gäller det vertikala samhället, samhället som är byggt på hierarkier, så kom detta att luckras upp i början av 1900-talet. Socialistiska och liberala krafter bröt mark åt det som vi idag kallar den liberala demokratin. Det vill säga en demokrati som handlar om mer än bara allmänna val, utan också djupgående mänskliga fri- och rättigheter. För att cementera den här liberala demokratin var det också viktigt att kulturen i samhället präglades av värden som andades frihet, rättvisa och solidaritet. Och under en stor del av 1900-talet och in på 2000-talet har man också varit rätt framgångsrika i att bygga upp ett kulturellt bålverk mot de som vill avveckla den liberala demokratin. Fram tills nu.

Den Sverigedemokratiska retoriken har blivit allt mer slug kring kulturpolitiken. När dess motståndare menar på att de bryter mot idén om politikens armslånga avstånd till kulturen så kommer Jimmie Åkesson med ett förnuftigt motargument. Som politiker är man tillsatt av folket för att hantera deras skattepengar och då är det rimligt att politiken då också har någon uppfattning vad dessa skattepengar skall gå till, även när det kommer till kultur.

Den politiska vänstern måste syna SD och resten av de som ingår i ytterhögern, med att säga att man också vill prägla innehållet i kulturen, precis som dem.

Den logiken kommer inte vänstern runt hur mycket man än vill. Därför är det dödsdömt att definiera en armlängds avstånd från kulturen som om politiken inte ska ha något med innehållet i kulturen att göra. Dessutom är det lögn då man själv präglat kulturen med sina egna värderingar i decennier. Den politiska vänstern måste syna SD och resten av de som ingår i ytterhögern, med att säga att man också vill prägla innehållet i kulturen, precis som dem. Men att man vill prägla den med de värden som ligger inom ramen för den liberala demokratin. Kulturpolitik handlar inte om att bara släppa allt fritt och sen får kulturarbetare göra vad de vill med svenskarnas skattepengar. Så har det aldrig varit.

När jag satt i kulturnämnden i Ystads kommun så beslutades det om att Carolina Falkholt skulle göra en målning på en gymnasiebyggnad. En målning upprättades i sann Falkholt-anda och det ledde till en hetsig debatt i kommunfullmäktige där SD med en gång, tillsammans med ett gäng moderater och kristdemokrater, ville att den skulle tas bort. Men själva kärnan i detta är att vi som styrde kulturnämnden i Ystad, Socialdemokraterna och Centerpartiet, drog inte bara ett namn ur en hatt och så fick det bli Carolina Falkholt som skulle göra målningen, istället för Dan Park. Vi visste ju vad hon målat förut och temat lär bli något liknande. Beslutet var medvetet ideologiskt. Vilket kulturpolitiken skall vara. Men sen stod inte nämnden bredvid när hon målade och hade synpunkter på vilken färg eller form hon skulle ha. Där ligger skillnaden.

En perfekt storm

För ett tag sedan sedan sändes ett avsnitt ur SVT:s dokumentärserie Persona non grata, med Fredrick Federley som huvudperson. Det handlade om drevet mot Federley för att han haft en relation med en person som blivit dömd för grov våldtäkt mot barn – något som Federley menar att han var ovetande om. I dokumentären berättas om hur händelsen ställde Federleys liv upp och ner, hur det blev avslutet på en framgångsrik politisk karriär och hur hatet mot honom som person också drabbat hans familj. Federley själv verkar ha gått in i en djup kristen tro, tillsynes som någon form av psykologisk försvarsmekanism gentemot allt som hänt.

Inom ytterhögern är det vänsterliberala politiker och den kulturmarxistiska eliten som förstört Sverige med mångkultur, invandring och allt för långt skridna rättigheter för homosexuella och transpersoner.

Men dokumentären om honom och hela ”Federley-gate” är framför allt intressant för det som den inte berör. Vilka som ligger bakom hatet. Är man någotsånär bevandrad inom social media inser man snabbt att det handlar om den så kallade “ytterhögern”, vilket är ett samlingsnamn för radikalhögern, alternativhögern och extremhögern. Fredrick Federley utgjorde den perfekta stormen för denna spretiga politiska rörelse. Han är homosexuell, centerpartist och han har haft samröre med en pedofil. Nu har dock inte ytterhögern monopol på att tycka pedofili är avskyvärt, även om de gärna vill få det att framstå som att de är barnens främsta beskyddare. Men det här handlade som sagt inte bara om pedofili, det här var mycket större än så och bottnade i en ideologisk agenda.

Inom ytterhögern är det vänsterliberala politiker och den kulturmarxistiska eliten som förstört Sverige med mångkultur, invandring och allt för långt skridna rättigheter för homosexuella och transpersoner. Till detta finns det sedan många år tillbaka ytterligare en konspirationsteori om att det här etablissemanget och denna elit också utnyttjar barn i sexuella syften. Det vill säga kanske det mest moraliskt kontroversiella en människa kan ägna sig åt i västvärlden – möjligen i konkurrens av kannibalism.

Länge har konspirationsteoretiska demagoger inom ytterhögern drivit de här teserna, som exempelvis den brittiske författaren David Icke eller den amerikanske radioprataren Alex Jones. Senast har det varit den så kallade QAnon-rörelsen som hävdar att amerikanska politiker tillber satan och sexuellt utnyttjar och kannibaliserar barn. En representant för dem är bland annat låtsas-Shamanen som kunde ses vid stormningen av Kapitolium i januari 2021, med tribaltatueringar och iklädd någon form av bisonoxe-utstyrsel. Sverige, som kanske är ett av världens mest amerikaniserade länder, präglas så klart av de här idéerna, och därmed också den svenska ytterhögern.

Det dekadenta samhället

Ibland får också konspirationsteoretikerna, och dess skock med får, några droppar vatten på sin kvarn. Ett exempel är finansmannen Jeffrey Epstein i USA, som hade en privat ö där han mer eller mindre höll minderåriga tjejer som sexslavar, och som själv hade samröre med toppnamn inom politik och näringsliv, både i och utanför USA. Han arresterades för olika typer av brott kring sextrafficking, och alla som stod honom nära visste helt plötsligt ingenting om vad han ägnat sig åt. Epstein dog sedan den 10 augusti 2019 under mystiska omständigheter i häktet i väntan på rättegång. Den officiella rubriceringen var självmord genom hängning, något som många ifrågasätter trovärdigheten i. 

Federley fick bli Sveriges Epstein-gate. En högt uppsatt politiker som hade samröre med en pedofil. Mycket mindre i sitt omfång och egentligen helt annorlunda än det amerikanska fallet – men för mellanmjölkens land passade det perfekt. I och med detta hade det varit intressant om SVT kunnat förlänga sin 37-minuters dokumentär om Federley med 5 minuter och prata lite mer om de som står för hatet och varför. Men under hot om nedskärningar av sittande regering och regeringsunderlag så kanske det känns som ett för känsligt ämne att beröra. Detta till trots så har reaktionerna i kommentarsfältet på SVT:s Facebook-inlägg om avsnittet redan mötts av hagelstormar av hat, både mot Federley och SVT.

Detta är inte separata idéer utan en del av en större idéströmning som handlar om ett hat mot det öppna och fria samhället, mot den liberala demokratin.

Varför nämna allt detta? Jo, därför att allt detta är en del av Björn Söders kulturkrig, och hans parti och hela den ytterhöger som han är del av. Det går en liten röd tråd från engelskspråkiga konspirationsteorier om satanistiska pedofilringar till hatet mot dragqueens som läser böcker för barn på svenska bibliotek. Detta är inte separata idéer utan en del av en större idéströmning som handlar om ett hat mot det öppna och fria samhället, mot den liberala demokratin. En föreställning om demokratins, och därigenom samhällets dekadens. Något som funnits med länge i ytterhögerns retorik – och praktiska politik – och som nådde sin klimax i Tyskland för några decennier sedan.

När Loreen vann Eurovision 2012 så ställde sig Björn Söder frågan om det verkligen var ett svenskt bidrag som vann. När han möttes av reaktioner på Facebookinlägget bortförklarade han sig med att hon inte hade sjungit på svenska, och han gav heder till de länder som sjöng på sitt eget språk. Jag vet inte hur bra koll Söder har på Eurovision, men senaste gången ett svenskt bidrag sjöng på svenska var med Jill Johnson 1998. Och Abba vann 1974, sjungandes om Waterloo på engelska. När Loreen vann för andra gången, och gjorde historia som den första kvinnan att vinna Eurovision två gånger, kommenterade Söder inte detta. Istället så hyllade han Norges bidrag. Som dock inte alls sjöng på norska, utan på engelska. Men artisten som framförde Norges bidrag hade mer vit hy än vad Loreen har.

Där har ni vad kulturkriget handlar om.