Antalet döda i Gaza har passerat 900. Efter att Israel och Hamas med jämlik arrogans avvisat FN:s resolution om vapenvila verkar den diplomatiska energin ha slocknat. Nu återstår politiska hot för att få slut på dödandet. Parternas trovärdighet är noll. Uppdraget är skräckinjagande, men nödvändigt.
I en av de opinionsmätningar som kom i december förra året var sverigedemokraterna åter ovanför fyraprocentsstrecket. Samtidigt tilltar det brutala högerextrema våldet. Nu sliter partikommunikatörer sitt hår med att formulera dräpande repliker för att möta den nya tidens kostymfascister. Men hur meningsfullt är det?
Samtalet i Bryssel i går mellan det ryska gasbolaget Gazprom och dess ukrainska motpart Naftogaz ledde inte ur dödläget. Fortfarande är gasleveransen strypt till flera europeiska länder och samtidigt som det avgörande mötet bröt upp utan resultat kom rapporter om dödsfall till följd av kylan. Det är krigföring med naturresurser vi ser.
Det är de giriga bankmännens och de aningslösa politikernas fel. Så har krisen fram till nu brukat förklaras. Men är det verkligen så enkelt? På trettondagen fick vi ett fräscht inspel i den svenska debatten. Det som ytterst har orsakat krisen är att vanligt folks löner inte har följt den årliga tillväxten.
Omvärlden har låtit militärmaskineriet vinna ännu en kortsiktig seger. Den här gången i Gaza. Det har hänt förut. I Rwanda, Darfur, Srebrenica. Efteråt när världen övermannats av den outplånliga skammen att ha böjt sig för vapenmakten drar man alltid samma slutsats: ur en gevärspipa kommer ingen makt, bara sönderfall.
Hyllningsartiklarna till Anders Borg har den senaste tiden duggat tätt. Det är svårt att tolka den villighet med vilken media sväljer betet som annat än desperat önsketänkande. Vi pratar trots allt om en finansminister som i det längsta blundade för krisen.
I går presenterade Per Unckel "En reformerad grundlag". De borgerliga partierna kan glädjas åt att "kontrollmakten" och domstolarnas ställning stärks. Borgerlighetens intresse för maktdelning har i första hand utgått från ett intresse att stärka äganderätten, inte mänskliga fri- och rättigheter.
Rysslands utrikespolitiska förehavanden skymmer just nu sikten för den som blickar mot den ryska inrikespolitiken. I början av december stormades en människorättsorganisation som dokumenterar Stalinregimens terror och har kritiserat situationen i Tjetjenien. Från svenskt håll är det tyst.
Europas regeringar gillar fina ord om att utplåna fattigdom. Men sedan är det ingen som gör något. Vintern 2009 blir dyster. Alla vet vilka som får betala krisen. På sin nya julskiva summerar Glasvegas läget: "Fuck you. It´s over."
Det finns en grundläggande paradox med den utredning som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) har beställt med anledning av EG-domstolens dom i Laval-målet. Villkoret för utredningen är att den svenska modellen ska bibehållas. Men den ena parten på arbetsmarknaden inte är intresserad av det.
Det är ingen slump att 2008 års Nobelpristagare i ekonomi heter Paul Krugman. Tre decennier av konservativ dominans inom den ekonomiska teorin och politiken kulminerar i en finanskris som sprider sig över hela världen. I dag talar Paul Krugman i Stockholm om en möjlig New Deal för vår tid. Och sent omsider verkar Nobelpristagarens teorier ha nått fram till den svenska regeringen.
Att försvara den afghanska regeringen är lika viktigt som det var att stödja den spanska republiken under inbördeskriget. Ändå är frågan om Afghanistan svidande svår. I riksdagen ligger regeringens omdiskuterade förslag att skicka fler svenska soldater. Ytterligare 110 personer. Det låter blygsamt. Men är en ökning på mer än 25 procent.
Varselnivån i Sverige i oktober 2008 var som bekant den högsta sedan nittiotalets krisår och än så länge drabbas mest industrin. Men krisen sprider sig snabbt: från exportindustrin, till tjänstesektorn och slutligen till offentlig sektor. 2009 blir precis som arbetsmarknadsministern uttryckte saken "ett riktigt skitår".
Sedan socialdemokraterna hamnade i opposition har partiet effektivt tigit ihjäl storstadsfrågorna och alla andra frågor som tangerar segregation-integration-migration. Det nya, tätare, samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet kommer att ge socialdemokraterna en oumbärlig knuff i ryggen.
Förhoppningsvis slipper vi ens den hypotetiska föreställningen av en badtunna där Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand byter svett med varandra. Men om badtunnor har kommit att symbolisera varaktiga förbund politiska partier emellan, så är vi sedan i går ett steg närmare den bilden.
