Att Marianne Samuelsson får lämna landshövdingsposten handlar mer om att hon har uttryckt sig klumpigt än om att hon skulle ha agerat fel i sakfrågan. Någonstans på vägen har indignationen över hennes agerande tappat relevans - den borde handla om hur strandskyddet ska hanteras och när undantag från lagen ska vara okej.
Storbritannien lanserar ett förslag om att nyanlända ska testas i språk och "brittiskhet". Idén liknar FP:s språktest och M:s svenskkontrakt. De har gemensamt är att de går för långt för att vara värdiga ett demokratiskt land: i stället för att främja jämlikhet främjas likhet.
Sjukskrivningarna har gått ned och regeringen är nöjd. Men det är kortsiktigt tänkt. Samhällskostnaderna blir höga om folk inte har råd att sjukskriva sig, inte ens om en pandemi bryter ut. Dålig sjukpenning, som kan öka smittspridningen, kan därför visa sig livsfarlig.
Otaliga medieinslag har det senaste året fokuserat på Mona Salins ledarskap. Hennes personliga egenskaper snarare än själva politiken. Många av oppositionens problem är hemlagade. Men hur mycket beror på skicklig negativt spin och en mediebild som bara förstärker förutfattade meningar?
Stödet för SD ökar och människor upplever att främlingsfientligheten breder ut sig. Men forskning visar att svenskar har blivit mindre främlingsfientliga. De etablerade partierna måste vara tydliga med sin egen politik snarare än att spela på SD:s planhalva.
Almedalen dignar under diskussioner om klimat och/eller miljö. Men skrapar man lite på ytan är det märkbart tunt på innehåll bakom miljöfernissan. Dagens politik och förslag till lösningar räcker inte för att förhindra det hotande klimatsammanbrottet.
När det gäller den globala ekonomiska krisen ska man inte ropa hej förrän man är över bäcken. Och vi är inte där än. Och innan dess måste vi göra något åt arbetslösheten. Så kan ett antal ekonomiska seminarier i Almedalen i Visby sammanfattas.
Kan man lita på det auktoritära, ickedemokratiska Ryssland? Nej, var den samstämmiga uppfattningen på ett seminarium i Almedalen i Visby i går. Den svenska regeringen måste säga nej till Nord Stream, den ryska gasledningen som ska gå genom Östersjön.
Kommer Fredrik Reinfeldt att dra politisk nytta av EU-ordförandeskapet, på samma sätt som Göran Persson gjorde? Det finns betydande skillnader mellan då och nu. I början av 2000-talet pekade kurvorna uppåt i ekonomin och EU hade då enbart 15 medlemsländer.
Plötsligt händer det något i mejlboxen. Det rasslar oavbrutet in pressmeddelanden från de rödgröna. Äntligen verkar de ha släppt sin fixering vid alliansregeringens handel och vandel och koncentrerar sig på att få ihop sin egen politik.
En ny rapport visar att medborgarna måste betala mer av framtidens välfärd ur egen ficka. En allmänt accepterad restriktion är att skatterna inte kan öka ytterligare. Men skatterna är en politisk fråga. Här finns en spänning mellan höger och vänster.
Kvinnor och studenter kämpar tillsammans med medelklassen för ökade rättigheter i Iran. Twitter, bloggar och internetforum är avgörande för kommunikation utåt. Det finns hopp om att Iran kan reformeras inifrån. Men då måste EU och USA stödja demokratirörelsen.
I Litauen är det numera straffbart att "främja homosexualitet". Samtidigt riktas giftig kritik mot bristande hbt-rättigheter i Europa. Det är något för Fredrik Reinfeldt att bita i medan han solar sig i statsmannaglansen det kommande halvåret.
Skitfrågornas tyranni växer i politiken. Det säger sig självt att det då inte blir så stort utrymme för långsiktigt tänkande. Den kollektiva handfallenheten inför finanskrisen är bara ett exempel på svag politisk förmåga att spana in framtiden.
Vad ska en regering göra om den har vunnit makten på att få fart på jobben och det sedan blir tvärtom? När det i stället för mindre i bidrag blir färre jobb och en ökning av socialbidragen? Partiledardebatten i går visade att regeringen har målat in sig i ett hörn.
