Besparingshetsen i Europa har nått samma orimliga proportioner som arbetslösheten. EU-kommissionen väljer i det läget att införa sanktioner för länder med för stora underskott, samtidigt som massdemonstrationer tågar utanför. Marknaden är långt ifrån nöjd – besparingarna fungerar nämligen inte.
Tvivlet växer över om två stater är en realistisk lösning av Palestinakonflikten. Bryter förhandlingarna mellan Israel och Palestina samman kan det markera en avgörande vändpunkt. Enstatslösningen rycker närmare – men är en lösning ingen vill ha.
Den förhärskande synen på kultur som något statiskt, som går att inringa och definiera, präglar både högern och vänstern i Sverige. Det är därför de etablerade partierna inte klarar att föra en vettig debatt mot SD – premisserna är de sistnämndas, planhalvan deras.
Europa och världen ser annorlunda ut jämfört med 1994, när Tony Blair steg in på scenen. Utmaningarna och lösningarna från 90-talet är inte längre giltiga och valet av Ed Miliband till partiledare markerar slutet för New Labour. Arbetarrörelsens väg framåt måste styras av både hjärna och hjärta.
Socialdemokratins goda idéer har fastnat i en kropp som blir allt tröttare. Det är hög tid att sluta titta avundsjukt på Moderaternas kortsiktiga framgångar och i stället studera varför omdaningen av Högern fungerade.
Några åtslängda köttben kommer inte få Miljöpartiet att sälla sig till alliansen. Politik är inte bara att bestämma, utan att sätta igång tankeprocesser. Fredrik Reinfeldt har inte vågat tänka nytt i någon av de frågor som Miljöpartiet prioriterar.
Att tiga ihjäl Sverigedemokraterna går inte. Att anpassa sig till deras agenda kommer bara förstärka de främlingsfientliga vindarna. Med (SD) i riksdagen är det viktigare än någonsin att de etablerade demokratiska partierna står upp för allas lika värde.
Hur kommer årets valrörelse gå till historien – som en om opinionsmätningar i stället för journalistik eller en om skatter och privat ekonomi? En gissning är att den skrivs in som den om Mona Sahlin.
Svenska folket har valt ett fortsatt borgerligt styre. Det stämmer som Fredrik Reinfeldt sa på valnatten att det har hänt något i svensk politik. (M) ses inte längre som de få och rikas parti. Men det har inte bara hänt något i politiken, utan i hela samhället. Egenintresset har tagit över allmänintresset.
Det räcker att summera de fyra år som gått. En rödgrön regering hade aldrig chockhöjt a-kasseavgifterna, finansierat stora skattesänkningar för höginkomsttagare med försämringar för sjuka och arbetslösa, infört stupstock i sjukförsäkringen, privatiserat apoteken och stått handfallna inför massarbetslösheten.
Valrörelsen har visat upp Sverige som en ö av förljugenhet om de problem vi står inför globalt och nationellt. Den handlar om hur många godispåsar som partierna kan dela ut på det ”reformutrymme” som Anders Borg har anvisat. Hur klok är denna orgie i plånboksfrågor?
2010 kommer att gå till historien. Det var året som The Suns mediala ande definitivt kom till Sverige. I Expressens sorgliga skepnad. När kommer den självrannsakande debatten bland journalisterna på Expressen och i andra medier?
Över en miljon väljare har ännu inte bestämt sig för hur de ska rösta på söndag. Dessa förtjänar bättre än den skeva bild av valet som nu serveras. Sverige måste återgå till ett läge där politiken avgör hur människor röstar.
På 1930-talet lyfte New Deal fattiga amerikanska delstater med investeringar i infrastruktur. EU är i samma läge. Fortsatt utveckling kräver regional utjämning. Unionen står inför förhandlingar om en ny budget. Utgångskravet måste vara att den expanderar – inte krymper.
Mediebilden av Reinfeldt är den vanliga, enkla grabben man kan ta en bärs med. Men när svåra frågor dyker upp är det inte ”vanliga” politiker vi kommer att efterfråga. Fokuseringen på yta döljer ett skriande behov av verkligt politiskt ledarskap.
