Det räcker att summera de fyra år som gått. En rödgrön regering hade aldrig chockhöjt a-kasseavgifterna, finansierat stora skattesänkningar för höginkomsttagare med försämringar för sjuka och arbetslösa, infört stupstock i sjukförsäkringen, privatiserat apoteken och stått handfallna inför massarbetslösheten.
Valrörelsen har visat upp Sverige som en ö av förljugenhet om de problem vi står inför globalt och nationellt. Den handlar om hur många godispåsar som partierna kan dela ut på det ”reformutrymme” som Anders Borg har anvisat. Hur klok är denna orgie i plånboksfrågor?
2010 kommer att gå till historien. Det var året som The Suns mediala ande definitivt kom till Sverige. I Expressens sorgliga skepnad. När kommer den självrannsakande debatten bland journalisterna på Expressen och i andra medier?
Över en miljon väljare har ännu inte bestämt sig för hur de ska rösta på söndag. Dessa förtjänar bättre än den skeva bild av valet som nu serveras. Sverige måste återgå till ett läge där politiken avgör hur människor röstar.
På 1930-talet lyfte New Deal fattiga amerikanska delstater med investeringar i infrastruktur. EU är i samma läge. Fortsatt utveckling kräver regional utjämning. Unionen står inför förhandlingar om en ny budget. Utgångskravet måste vara att den expanderar – inte krymper.
Mediebilden av Reinfeldt är den vanliga, enkla grabben man kan ta en bärs med. Men när svåra frågor dyker upp är det inte ”vanliga” politiker vi kommer att efterfråga. Fokuseringen på yta döljer ett skriande behov av verkligt politiskt ledarskap.
Moderaternas försöker radera sitt löfte från 2006 om att bekämpa "utanförskapet" ur den politiska historien. Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken fortsätter, maskerat bakom nya begrepp.
Politikernas hantering av järnvägstrafiken i Sverige är ett exempel på ren marknadsfundamentalism. Oviljan att se bristerna som hopar sig visar en överhängande risk för att beslutsfattarna inte kommer att inse problemen förrän en allvarlig olycka är ett faktum.
Rekordmånga ungdomar saknar behörighet till gymnasiet. I Stockholm har ökningen skett i stadens socialt utsatta ytterområden. Ansvarig minister, Jan Björklund, skyller på sina politiska motståndare. Men ingen har som han dominerat skolpolitiken de senaste tio åren.
Borgerliga ledarskribenter demoniserar Vänsterpartiet och den rödgröna koalitionen genom att mana fram kommunistspöket. Men medan de rödgröna enas i en demokratisk dialog får alliansens småpartier göra kullerbyttor under Moderaternas beslut.
När embryot till EU bildades på spillrorna av en sönderkrigad kontinent var det med förhoppningen att aldrig mer skulle minoriteter förföljas, förtryckas och fördrivas. Så blev det inte. Sverige borde i anständighetens namn erbjuda Europas romer en fristad och ett medborgarskap.
Hur Anders Borgs misslyckande kan framstå som en framgång är ett mysterium. Arbetslösheten är betydligt högre nu än när Borg blev finansminister för fyra år sedan. Till syvende och sist handlar ”jobbpolitiken” om att sänka lönerna och försvaga facken.
Det viktigaste rödgröna löftet, att klyftorna inte ska öka, kläs i valplattformen i konkret politik. Om fyra år har Sverige antingen sjunkit djupare ner i tvåtredjedelssamhället eller påbörjat en återerövring av den jämlikhet som präglade landet till för några decennier sen.
Det drabbar kanske ingen fattig att HQ Bank nu försätts i tvångslikvidation. Men de brister som bäddat för vurpan är en större moralitet, som det finns mycket att lära av.
Nederlagen för socialdemokratiska och andra vänsterpartier i hela Europa har utlöst en viktig diskussion. I böcker, på nätet och i tidskrifter ställs frågan om riktningen för framtiden. I ljuset från den här idédiskussion framstår Mona Sahlin som klart kreativ.
