I ett Europa där bruna vindar blåser snålt och kraftfullt blir det såväl livsviktigt som avgörande att EU:s S-partier står upp för det öppna, mångkulturella, kosmopolitiska samhället. Men även i europeiska S-kretsar kan oroväckande tongångar höras.
Sedan Vänsterpartiet fick tolv procent av rösterna 1998 har partiet successivt backat till ”normala” gamla VPK-nivåer. Lars Ohly ifrågasätts nu som partiledare. Men utgången är långt ifrån given. Många vänsterpartister är i dag rätt kluvna.
Anklagelserna om att Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna är en dålig chef och att DO är en arbetsplats där fullständigt kaos råder har kommit tätt. DO är samtidigt landets mest kontroversiella myndighet som har fått utstå påhopp på grund av sina beslut.
Europas krishanterande beslutsfattare har strukit många tidigare heliga principer. Men när det gäller penningpolitiken upprepar riksbanker världen över sina ortodoxa normer samtidigt som räntevapnet är trubbigare än någonsin.
Den tunisiska revolutionen är en stor händelse. Ja, den är lika omskakande som den första palestinska intifadan. Om den lyckas kan den öppna hela Nordafrika. Det kommer inte bara att befria nordafrikaner, utan också förändra Europa.
Reinfeldts regering har just nu ett stabilt övertag i opinionen, men präglas av en skriande brist på nya visioner. Om fyra år kan samtliga oppositionspartier ha nya ledare. En scenförändring kan komma snabbare än någon kan ana i dag – om även den politiska hemläxan görs.
S-kriskommissionens möte löser inte blandningen av identitetskris och partiledarjakt. Huvuduppgiften för S är att göra en samhällsanalys som utgår från att en försvagad nationalstat inte kan hantera den förändrade balansen mellan demokrati och marknad.
I Mellanöstern får kristna betala priset för Bushs krig mot terrorismen. Al-Qaida och andra radikaler ser till att en urgammal samexistens mellan religioner och minoriteter upphör. Historien från de gamla korstågen upprepar sig.
EU:s beslutsfattare har under eurokrisen tvingats till nödlösning efter nödlösning. Men Europa skjuter problemen framför sig så länge man inte försöker laga eurons konstruktionsfel – att den inte matchas av en gemensam skattepolitik.
Både politiker och opinionsbildare har ett ansvar för det politiska debattklimatet. Det rimmar illa att fördöma somliga politiskt motiverade våldshandlingar samtidigt som extremhögerns terrordåd ses som verket av enskilda missanpassade särlingar.
Sverige fortsätter trots omfattande kritik att tvångsavvisa irakier. Varje gång Tobias Billström ombeds kommentera svensk asylpolitik förvandlas samtalet till en cynisk fars som går ut på att skylla ifrån sig till underliggande instans.
Årets sista ledare: Socialdemokraterna skulle behöva gå vidare, men alla är så ivriga att vända blad att de gamla bladen lossnat och flyger runt i de mediala stormbyarna. På det nya bladet kan man bara urskilja två ord – ”ta ansvar”.
En skola som är auktoritär kan samtidigt inte vara en skola för alla. Det kunskapstänkande skolministern menar måste ned på mellanstadiet borde också söka sig in i Björklunds värld.
Efter avslöjandet om Svenskt Näringslivs dolda dans med Prime måste blicken höjas mot demokratins grundfrågor. Att lobbying är en del av det politiska spelet vet alla. Men en bred samhällsdebatt bör rimligen följa när konsulter inte längre är rådgivare, utan budbärare i det dolda.
För tjugo år sedan försökte Moderaterna lägga avgifter på boklån, men gav upp. Nu vill de i stället privatisera med Nacka som laboratorium. Målet är fastlagt: att förvandla bibliotek från bildning till business.
