Fotograf: Brian Sweeney/Pymca/REX Leverantör: Shutterstock Editorial

Subkultur Den algoritmoptimerade musiken med betydande exportvärden har en självklar plats i offentligheten, medan de kulturella rörelser som lagt grunden förblir osynliga. Det blev smärtsamt tydligt förra veckan när bortgången av skaparen av techno, Juan Atkins, passerade nästan obemärkt förbi i svenska medier, skriver Jim Berg, dj, klubbarrangör och medarbetare på Arenagruppen.

För oss uppväxta innan bokstavskombinationer var en superkraft på Linkedin kunde fyra bokstäver ändå öppna dörren till helt nya världar. BASF, namnet på den tyska kassettbandstillverkaren.

För en 14-åring i Norrlands inland på 90-talet var kassetten en portal till musikvärldar som annars var otillgängliga. Med sekundtajming på rec-knappen kunde jag fånga livsomvälvande låtsekvenser direkt från de heliga timmarna i veckan som utgjordes av P3 Dans. Ljudet av Calle Dernulfs lågmälda rabblande av helgens klubbar belägna i staden långt borta.

Jag minns fortfarande i detalj låtar av, och initierat hypnotiserande prat om, Roni Size, Kerri Chandler, Juan Atkins.

Den sistnämnde, en av technomusikens grundare och en av den moderna dansmusikhistoriens mest inflytelserika personer, gick nyligen bort. Att hans död knappt tycks ha gjort något avtryck i den svenska offentligheten säger något om hur vi värderar kultur i allmänhet och subkulturer i synnerhet.

En värld som bubblade

För där, mellan grantopparna utanför pojkrumsfönstret, målades en löftesrik bild av en värld som bubblade och som tycktes följa andra banor än vad jag såg omkring mig. Där självuttryck och gemenskap var drivkrafter samtidigt som repetitiv musik tilläts vara något vackert. Namn och ljud från en avlägsen verklighet som ändå på något märkligt vis kändes närmare än mycket av det som pågick utanför fönstret.

Det var förstås inte bara musiken. Det var föreställningen om att det någonstans fanns människor som samlades kring något de själva skapat, på sina egna villkor. En kultur som inte behövde förklaras eller motiveras genom sin kommersiella potential för att vara betydelsefull.

I dagens Daniel Ek-ifierade svenska offentlighet är en del av den magin bruten, men paradoxalt nog har underground-dansmusiken växt i kraft och omfång. Den existerar i luftfickor skapade av personer övertygade om dess livsviktighet och upprätthållna av spretiga communitys av likasinnade. I vårt sönderprivatiserade kråkslott till välfärdssamhälle finansieras förstås många av de här initiativen ur individers egna fickor.

Kanske kan vi inte kräva mer av det offentliga när rikets valmanskår för fyra år sedan lät vaska fram en kulturminister som gjort det till sitt främsta signum att föra ett grötmyndigt flerfrontskrig mot den samhällsbärande sektor hon är satt att företräda.

Kanske är det gott så? De subversiva och sinnesvidgande samlingarna i kranskommunernas skogsbryn och industrilokaler bör förmodligen vara fredade från det offentligas inblandning.

Förblir osynliga

Men medialt bör vi kunna kräva mer. För det finns något symptomatiskt i att en musikform som i dag genomsyrar stora delar av populärkulturen fortfarande tycks behandlas som en angelägenhet för en begränsad skara entusiaster. Musik optimerad för algoritmerna paketerad för global export har en självklar plats i offentligheten, medan de kulturella rörelser som lagt grunden ofta förblir osynliga.

Juan Atkins var inte bara en framstående musiker inom en smal genre. Från Detroit var han med och skapade ett helt nytt musikaliskt språk som kom att forma generationer av producenter, klubbar och dansgolv världen över. En svart amerikansk subkultur som växte fram ur en stad präglad av industriell nedgång och sociala motsättningar, och som kom att bli en av de mest inflytelserika musikaliska rörelserna i modern tid.

Går det att leda i bevis att den svaga svenska rapporteringen om hans död helt enkelt handlar om rasism?

Nja. Men bevakning av svart musik har inte direkt dominerat kultursidorna i Doobidoo-landet lagom. Och det är svårt att föreställa sig motsvarande likgiltighet inför bortgången av en vit pionjär med samma genomgripande betydelse för musikhistorien. Jag törs i alla fall betta mitt drönarkrigsfinansierande streamingabonnemang på att det förmodligen ändå förhåller sig just så.

Mitt 14-åriga jag

Ska sägas att jag läste en fin runa i DN och förmodligen ligger en Lokko-text för tryck, men som då, symptomatiskt nog, kommer att publiceras i privatiseringslobbyns husorgan SvD. En tidning vars ledarsida (o)passande nog varit instrumentell i att odla fram de samhällsströmningar och det politiska styre som just nu åderlåter kultursektorn inför öppen ridå.

Men det är inte främst kulturpolitikens tillkortakommanden jag tänker på när jag läser om Juan Atkins död. Det är mitt 14-åriga jag framför kassettbandspelaren. Och hur någon på andra sidan Atlanten, utan att någonsin veta om det, kunde förändra min föreställning om vad musik var, och vad livet kunde innehålla.

Jim Berg