Foto: Rob Trendiak

En techmiljardär, en bokstavstrogen abrahamit och en flyktingmotståndare går in på en bar.  Det är givetvis ett skämt, techmiljärdären umgås inte med vanligt folk och vad gör en bokstavstrogen på bar? 

Men tänk om dessa tre representanter för samhällskrafter skulle mötas.

Mycket skulle kanske skilja dem åt, inte minst deras banksaldo, men om de tre herrarna (och ja, vi måste ändå utgå från att de är män) började talas vid, finns en överhängande risk att de skulle ha en del gemensamt. Inte minst en stark känsla av att vårt samhälle, och hela jorden, håller på att gå under. Och kanske skulle de inte tycka att det var så farligt? Inte, som vi andra säger, hela världen? Kanske till och med nödvändigt? På andra sidan katastrofen väntar kanske ett etniskt rent Sverige, en superintelligens som gör andra människor onödiga, eller Messias?

Oförmögna att förstå

I Naomi Kleins nya bok End Times Fascism, skriven med medförfattaren Astra Taylor, använder de idéer om apokalypsen för att förstå politik i vår tid. Och de räds inte att använda ordet fascism om någon av de tidigare nämnda tre strömningarna. Vi förknippar fascism med Mussolini, Franco och Hitler, men vår samtid innehåller vapen för kategorisering, övervakning och utrotning som 1900-talets fascister inte ens kunde drömma om.

Klein och Taylor menar också att vår idé om 1900-talsfascismen, som ett undantag i en annars progressiv historia om demokratisk utveckling, har gjort oss oförmögna att stå emot dess återkomst. Istället, menar dem, bör vi förstå fascismen i Europa på 1900-talet som ett av kapitalismens värsta humör, men likväl en del av den. En fragil allians av kapital, stat och väl utvalda arbetare som gör en kontrarevolution mot hotet om ett mer jämlikt samhälle.

Några lyckade progressiva rörelser

Det är här Klein och Taylor hamrar in någonting nytt om vår tid, som jag först har svårt att gå med på.

Alla kan förstå att allmän och lika rösträtt och folkets ilska efter The Great Depression var läskigt för de superrika, att galna små män som lovade att sätta sossarna, kommunisterna, kvinnorna och judarna på plats på så vis följde en ondskefull logik.

Men min livstid har inte innehållit några lyckade progressiva rörelser som skulle kunna skrämma någon av världens rikaste.

Socialdemokrater har valt den tredje vägen även om den gång på gång visat sig gå till klippkanten, länder invaderas utan att någon hamnar i Haag, feminismen har korrumperats av företagen och används för att kränga smink, och så fort #metoo, Greta Thunberg eller Black Lives Matter blev strukturella i sin kritik fick de inte längre pryda tidningsomslag.

Jag inser att jag låter väl pessimistisk, men som millennial har man sett allt från Occupy och Bernie Sanders till kampanjer mot vinster i välfärden och fler hyresrätter misslyckas, som om det var en naturlag. Det är ganska svårt att hitta en vänsterlutande människa som är nöjd med utvecklingen de senaste 50 åren.

Upproret breder ut sig

Ändå ser sig många av världens mäktigaste män som otroligt utsatta av massorna. Det är Klein och Taylors slutsats efter att ha letat där dessa män har blottat sitt innersta, Epsteins mejlkorrespondens.

De är på riktigt rädda för woke och alla de andra urvattnade och misslyckade politiska försöken till en bättre värld. Så rädda att de slutat låtsas som om de kommer rädda världen med välgörenhet, och istället börjat bygga bunkrar, helst i rymden. Klein är tydlig med att gårdagens klimatförnekare nu i stället erkänner att världen håller på att brinna upp, men bland dem ses apokalypsen som en spännande möjlighet. Vare sig AI-bubblan boomar eller bustar så lär inte majoriteten av mänskligheten påverkas positivt, inte minst för att AI kräver, med Trumps ord, monstruösa mängder energi och resurser.

Trump menade det som en komplimang, men det stora folkliga upproret mot AI som bereder ut sig, inte minst i USA och mellanårsvalkampanjerna, vittnar om att många av hans väljare inte håller med om rimligheten i resursallokeringen. 

De tre strömningarna

Det är på så vis AI-miljardärerna hamnar i sällskap med religiösa fanatiker, som också ser krig, inte minst i det heliga landet, som ett nödvändigt steg för att påskynda uppståndelsen. Även etnonationlister delar känslan av att samhället kommer gå under, på grund av mångkulturalism, och ser ett pressande behov av att bygga murar.

De tre strömningarna, rasismen, techelitismen och den religiösa fanatismen, möts i till exempel JD Vance. Klein och Taylors bok om de senaste årens fascistiska utveckling, och om hur en ny bundism och ”härvaro” kan hjälpa oss kämpa för att hålla apokalypsen långt borta, är måsteläsning inför det amerikanska valet 2028.

Stina Pettersson