Kan vi lära av era misstag?

Ett Sverige som hänger ihop är tydligen också en beredskaps- och säkerhetsfråga.

I veckan blev jag bjuden till Estland för att tala om svensk integrationspolitik. Esterna jag träffar är nyfikna på Sveriges misstag. De vill undvika att upprepa dem nu när Estland blir hem för ukrainska flyktingar och allt oftare – i takt med att välståndet ökar – är slutdestination för migranter från Asien, Afrika och Mellanöstern.

Det tar ett tag för dem att förstå att den svenska integrationen inte – i alla fall inte i alla avseenden – har misslyckats. Det högerpopulistiska (och ryska narrativet) har satt sig djupt.

Det är nyheter för esterna att det nu går snabbare än tidigare för nyanlända att få ett jobb. Likaså att Sverige med bland annat gratis utbildning och (nästan) gratis sjukvård toppar Migrant Integration Policy Index. Eller att flyktinginvandring, genom de ökade statliga utgifter detta medför, kan bidra till ökad tillväxt. De flesta i Sverige lever dessutom sina liv precis som vanligt trots allt esterna hört om “Malmö och skjutningar”.

Men ja, visst finns det problem. Bostads- och skolsegregationen. Invandrades sämre levnadsvillkor. Och att svenskar och invandrade för sällan möts och blir vänner.

Sina egna utmaningar

Estland har sina egna utmaningar. Här utgör den största minoriteten de ryskspråkiga. Den liberala regeringens strategi är motsatsen till tidöregeringens. Krama ihjäl dem. Ge dem medborgarskap. Få dem att känna sig riktigt hemma. Skälen må vara egoistiska, men metoden ter sig mer sympatisk än den vår regering begagnar sig av. 

För några veckor sedan träffade jag generaldirektören för Myndigheten för psykologiskt försvar, Magnus Hjorth. Han hade, likt den estniska regeringen, identifierat att en av Sveriges främsta, inre sårbarheter är människor som finns och bor i Sverige men ändå inte känner sig hemma. 

Mina tankar går direkt till de personer som för tio–femton år sedan reste till Syrien för att ansluta till IS och till de som för Irans räkning begår brott i Sverige, riktade mot iranska regimkritiker eller israeliska intressen. 

Styvmoderligt behandlad

Här kan vi lära oss något av Estlands omfamnandestrategi. För vem vid sina sinnes fulla bruk lämnar Sverige för att resa till ett krigsdrabbat land och ansluta sig till en terrorsekt? Jo, den som är övertygad om att Sverige inte har något gott liv att erbjuda och att hen inte heller har något att erbjuda Sverige.

Vem vill stå på de iranska mullornas sida? Slantarna de erbjuder hjälper säkert till, men också övertygelsen att man har mer gemensamt med knäppmullorna än vad man har med vanliga (religiösa) svenskar. Särskilt om man ständigt får höra att den tro man har skulle vara av särskilt dålig sort. Blir man styvmoderligt behandlad ökar troligen sannolikheten att man beter sig som att man inte hör till familjen.

Inte enbart fattigdom

Tidigare i höst samtalade jag med debattören och polisen Mustafa Panshiri. Han fnyser när jag säger att kriminalitet beror på fattigdom. “Varför har de killar som begår brott systrar som pluggar till läkare?”. Nej, enbart fattigdom leder inte till att man blir kriminell. Men lägg till fattigdomen en misslyckad skolgång och tillgång till en lägre andel behöriga lärare. Addera rasistiska uttalanden från höga politiska företrädare samt den känsla och realitet som Magnus Hjorth beskriver som vår främsta inre sårbarhet. Voilá, där har du en giftcocktail som heter duga.

Så frågan är inte vad esterna kan lära av Sverige, utan vad vi kan lära oss av dem. 

Det är kanske inte bara av rättviseskäl vi ska minska klassklyftorna och sluta smutskasta delar av vår egen befolkning. Ett Sverige som hänger ihop är tydligen också en beredskaps- och säkerhetsfråga. Är det månne så här vänstern kan vinna konservativa hjärtan för ett mer jämlikt Sverige?

Silvia Kakembo