debatt När ungas uppgivenhet diskuteras ligger förklaringen ofta nära till hands: mobilen, TikTok, Snapchat, Instagram. Men räcker skärmarna för att förklara en generations osäkerhet? Hur mycket handlar istället om möjligheten att få ett jobb, betala hyran och bli självständig? skriver 19- åriga Adela Andersson.
Teknikens påverkan förtjänar att diskuteras. Det gör också villkoren utanför skärmen. Att lägga undan mobilen skapar varken en anställning eller ett hyreskontrakt. Den som vill flytta hemifrån behöver en inkomst, men också någon som är beredd att ge en oerfaren person en första chans.
Ungdomsarbetslösheten var ett allvarligt problem redan 1995. Då låg årsgenomsnittet för 15–24-åringar på omkring 19,2 procent enligt ILO modellberäknade skattningar. I september 2026 redovisade SCB 20,8 procent.
En årsuppskattning och en månadsuppgift från olika statistikserier visar ingen exakt förändring. Men de påminner om att svårigheten att få arbete fanns långt före dagens sociala medier och fortfarande finns kvar. Procentsatserna gäller unga i arbetskraften, inte alla unga.
Ojämlika bostadsvillkor
Samtidigt har vardagens utgifter förändrats. Beräkningar utifrån SCB prisindex visar att livsmedelspriserna steg med cirka 71 procent mellan september 1995 och september 2026. Hyrorna steg med omkring 93 procent och priserna inom transport med 90 procent. Det är nationella genomsnitt och nominella ökningar.
Lönerna har också förändrats, så siffrorna bevisar inte att unga generellt har fått sämre köpkraft. Men för den som saknar en stadig inkomst är utgifterna högst konkreta.
Inte heller inom samma generation är förutsättningarna lika. Någon får hjälp med hyran och kan vänta på ett lämpligt jobb. Någon annan måste ta det arbete som finns för att klara nästa månad.
För en ung person som nyligen kommit till Sverige kan vägen dessutom kräva ett nytt språk och ett kontaktnät som ännu inte finns. Samma ålder innebär inte samma trygghet eller samma utrymme att misslyckas.
Kanske har en del ungas besvikelse djupare rötter än vi vill se. De kan veta vad de vill, men ändå sakna en tydlig väg dit. En examen undanröjer inte all osäkerhet. Viljan att arbeta garanterar ingen anställning.
Svårt att sakna kontakter
När sambandet mellan ansträngning och resultat känns oklart kan tilltron till framtiden svikta. Det som uppfattas som bristande ambition kan också vara besvikelse efter försök som inte har lett vidare.
Ensamheten kan göra vägen ännu svårare. Folkhälsomyndigheten pekar ut unga som en grupp där ensamhet är vanligare, och IFAU forskning visar att kontakter har betydelse för inträdet på arbetsmarknaden. Ett samtal kan ge ett råd, en rekommendation eller en inblick i ett yrke.
Den som saknar sociala sammanhang kan också gå miste om sådana möten. Isolering kan därför handla om både brist på gemenskap och färre vägar framåt.
Innan vi förklarar ungas uppgivenhet med mobilen borde vi fråga vilka möjligheter som väntar när de lyfter blicken från den.
Adela Andersson, student och medlem i KDU
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
