Goda tider, men för vem?

Tidöregeringen förhöll sig orimligt passiv till den höga arbetslösheten.

I går presenterades SCB:s arbetslöshetsstatistik för årets tredje kvartal. Arbetslösheten är fortsatt skyhög, 8,7 procent.

Själv hade jag hoppats på mer av en ljusning. När man lyssnar på makroekonomer och analytiker säger de nämligen att vi är på väg mot goda tider. Men goda tider för vem, kan man fråga sig?

Genom magen

Förra veckan hade jag förmånen att träffa ett stort gäng unga fackligt aktiva. De jobbade i hemtjänsten, som badvakter, lokförare, bud och inom industrin, bland annat. Temat för vårt samtal var hur de kan få fler på sina respektive arbetsplatser att organisera sig fackligt. En av metoderna för att engagera fler gick genom magen. Vi bjuder potentiella medlemmar på en kväll med mat och trevligt umgänge. När läget är som det är saknar folk pengar i plånboken för att unna sig en middag ute. Då kan vi stå för det, resonerade de.

De jag träffade, deras kollegor och jämnåriga vänner, hade svårt att få ekonomin att gå ihop. Äta ute kunde man kanske göra då och då. Det hjälpte att kollektivtrafiktaxan halverats. Att gå med i facket var inte bara en fråga om trygghet och gemenskap, utan också en ekonomisk fråga. Att flytta hemifrån var det inte tal om.

Det är det här som bekymrar mig. Ekonomerna säger att det ljusnar och att tillväxten tar fart. Men känslan hos din badvakt i simhallen är absolut inte att “pengar rullar in som det ska, det går bra nu”.

Upprörande nivå

Och tittar man på SCB:s senaste arbetskraftsundersökning kan man förvisso glädja sig åt att fler än på länge gör sig tillgängliga för arbetsmarknaden och att sysselsättningsgraden stiger. Men såklart måste också arbetslösheten ner.

Tålamod, tålamod, upprepar  vissa. Arbetslösheten släpar alltid efter. Tillväxten måste ta fart innan arbetslösheten kan börja sjunka, menar de. Det ligger något i det, men samtidigt är nuvarande arbetslöshetsnivå på nästan nio procent upprörande. Trots att “det ljusnar” är arbetslösheten nästan i nivå med hur det såg ut under pandemin. Och att tillväxten (möjligen) tar fart under andra halvan av 2027, det hjälper inte den som har svårt att hitta ett jobb idag.

Prioritera jobben

Det har gått över 50 dagar sedan riksdagsvalet. Över 50 dagar utan regering. De partier som nått en riksdagsmajoritet säger sig gemensamt vilja prioritera jobbfrågan. Så, vad väntar ni på?

Den avgående Tidöregeringen förhöll sig orimligt passiv till den höga arbetslösheten. Som om det inte angick dem. 506 000 arbetslösa (och jag) hoppas att den nya riksdagsmajoriteten också sett SCB-siffrorna och känner något mer eld i baken att sänka arbetslösheten.

Silvia Kakembo