Framgångsrika partier har en berättelse som ställer sig i centrum för debatten.

Det är fascinerande att se hur snabbt Andy Burnhams ledarskap har blåst nytt liv i det brittiska Labourpartiet.

Från att vara helt utdömt under företrädaren Keir Starmer har det på kort tid gått om högerextrema Reform Party, och återtagit positionen som landets största parti.

Men spelar bytet av partiledare verkligen så stor roll? Och vad är det Burnham har gjort?

Hans personlighet är säkert en delförklaring. Keir Starmer var en försiktig och korrekt jurist, som inte tog några risker. En kamrerstyp.

Burnham är folklig och underhållande, som talare än han tydlig och engagerande.

Men ytterst handlar det om vad han säger, inte bara hur.

Radikalt program

I sitt tal till Labours kongress i Blackpool förra veckan markerade han ett tydligt brott med de senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling. Han beskrev sin linje som en tioårig plan för att återföra makt från marknader och privata intressen till det offentliga och till lokalsamhällen. Han talade om stärkta pensioner, ökat offentligt inflytande över bostäder och infrastruktur och han slog fast att målet är att Storbritannien ska återinträda i EU. Han öppnade också för en reform av valsystemet, för att varje röst får större tyngd än i dagens system med majoritetsval i enmansvalkretsar.

Det senare har i och för sig flera Labourledare varit inne på genom åren, för att alltid backa när frågan blivit konkret.

Sammantaget är det troligen det mest radikala program som presenterats av en premiärminister sedan Margaret Thatcher vann valet 1979 och ritade om landets politiska karta.

Men det är inte bara ett ambitiöst program. Det avgörande, och – tror jag – förklaringen till att det gett Labour ett så stort lyft, är att det är ett program alla i brittisk politik nu måste förhålla sig till.

Burnham tar initiativet.

Inte minst genom ”Breturn”, förhoppningen att åter bli en del av EU.

Vag konsultprosa?

Jag tror att det är en faktor som präglat många av de framgångsrika politiska rörelserna på senare år. De ställer sig i centrum för debatten genom att de vill framåt, och pekar på ett tydligt brott mot det rådande.

Någon kanske hävdar att det är vad även svensk socialdemokrati gjort. Delvis stämmer det. Det har funnits ett ökat fokus på jämlikhet och integration. Men den ”förflyttning” man tydligast kommunicerat under de senaste fyra åren har främst handlat om att närma sig Tidöpartierna inom migration och kriminalpolitik.

Det har alltså handlat om att S har förhållit sig till motståndaren. Inte om att tvinga motståndaren att förhålla sig till de egna förslagen.

Socialdemokratin gick till val med löften om flera viktiga reformer, som den stora tandvårdsreformen, men ingen egen berättelse.

Det går också hävda, med viss rätt, att snacket om att det ”krävs en berättelse” är politiskt lullull.

Vag konsultprosa.

Politiskt trams.

Men då tänker man nog på en berättelse så där i allmänhet, och någon sådan behövs inte.

Ett parti eller en politisk rörelse som vill vara relevant behöver en berättelse som ställer sig i centrum för debatten, som vill framåt och samtidigt pekar på ett tydligt brott mot det rådande.

Jag tror att det var en sådan Andy Burnham levererade förra veckan.

Sedan krävs det förstås att han kan leverera också. Han är trots allt premiärminister, inte oppositionsledare.

Men det är en senare fråga.

Jesper Bengtsson