Stadens Ljus

Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning.

Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteater. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras.

Stumfilm omvandlad till … stumteater.

Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest.

Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning.

Fattiglappens blick på överklassen

Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister.

Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar.

För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret.

Sliter entusiastiskt

Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna. Och pianisten, Thodoris Economou, sliter hårdast av dem alla.

Dessutom måste ljuset nämnas. Snyggt, lyfter föreställningen ett extra snäpp.

Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt.

För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen.

Jesper Bengtsson